Terrorattackerna 2001 ledde till ökat fokus på terrorhot världen över, men också till att mediernas betydelse i samband med terrorattacker har fått ökad uppmärksamhet. Forskare menar att de initiala förändringar och händelser som följde av dessa attacker i första hand baserades på amerikanska föreställningar kring det globala terrorhotet, snarare än den faktiska verkligheten (Norris, 2003). De krigshandlingar som följde den doktrin, ”war on terror”, som dåvarande presidenten i USA George W. Bush fastslog, fick enligt detta resonemang ter- rorismen att eskalera. Detta baseras på antagandet att terrorattackerna 2001 och de krigsinsatser som följde i Irak och Afghanistan skapade ökad polarisering och radikalisering. Vad som är hönan och ägget i denna diskussion går inte att säkerställa med tillförlitlighet.
Ståndpunkterna när det gäller mediernas betydelse för terrorism kan beskrivas så här: Antingen leder mediebevakningen till att terrorister uppnår sina mål (uppmärksamhet, polarisering, legitimitet som aktör i en konflikt), eller så leder mediebevakningen till att myndigheter och etablerade politiska aktörer, genom det tolkningsföreträde som ges, får ökade maktbefogenheter och kan genomdriva säkerhetspolitiska policyer utan motstånd (Norris, 2003).
Terrorism uppfattas som en risk av människor i vår tid. I Sverige, som varit förskonat från större terroristattacker, upplever människor att terrorattacker är en ganska stor risk. En opinionsundersökning från 2011 visar att 49 procent av svenska befolkningen anser det vara ganska eller mycket troligt att Sverige utsätts för en terrorattack inom de närmaste fem åren (MSB, 2012). Då få svenskar har en direkt erfarenhet av terrorhot eller terrorattacker kan man anta att händelser i omvärlden, förmedlade genom medier, har avgörande betydelse för riskbedömningen, som kan skifta från år till år. I relation till faktiska risker så är förstås den upplevda risken för terrorattacker överdriven.
Det finns en mängd olika statistikkällor och eftersom dessa registrerar ter- rorhändelser baserade på olika definitioner av terrorism och genom olika insam- lingsmetoder så blir resultaten olika. Några översiktliga trender är dock tydliga. I en översikt av terrorismstatistik från FN (Schmid, 2004) konstateras att antalet
internationella terrorhändelser minskade under 1990-talet och att det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och terrorism, men då gällande sammanhang och motiv snarare än enskilda terroristers bakgrund. Utvecklingen under 2000- talet är motsatt, några år efter attackerna i USA 2001 har antalet terrorhändelser ökat globalt. Källan för detta påstående är Global Terrorism Database (GTD) i USA, som är en etablerad databas med registrerade händelser mellan 1970 och 2010 världen över. Databasen är baserad på University of Maryland med stöd från US Department for Homeland Security.
Definitionen av terrorhändelse diskuteras också på GTD. Man använder sig av en bred definition. Utgångspunkten är att terrorhandlingen ska utgör avsikt- ligt våld eller hot av en icke-statlig aktör (det vill säga statsterrorism ingår inte). Två av följande tre kriterier ska också vara uppfyllda: (1) avsikten var att uppnå ett politiskt, ekonomiskt, religiöst eller socialt mål, (2) avsikten var att genom handlingen kommunicera ett budskap till en större allmänhet, (3) handlingen bryter mot föreskrifter inom internationell humanitär rätt. Detta innebär att de terrorhändelser som registreras inte endast gäller avsiktligt politiskt våld.
GTD visar att ökningen av terrorhändelser i första hand gäller två regioner: dels södra Asien (högst ökning), dels Mellanöstern och Nordafrika. I tredje hand är ökningen störst i Sydostasien. Antalet terrorhändelser har också ökat i Europa och USA även om denna ökning inte kan anses stå i paritet med den som skett i Asien eller Afrika.1 De tio länder som, i fallande ordning, utsatts för flest attacker är: Colombia, Irak, Indien, Peru, El Salvador, Pakistan, Nordir- land, Spanien, Filippinerna och Sri Lanka. Den typ av händelser som ökat mest är bombattacker och i andra hand beväpnade attacker, båda riktade gentemot privatpersoner och egendom. Statistiken avspeglas knappast i mediernas rap- portering, där terrorattacker i första hand har definierats som attacker i Europa och USA, inte i övriga världen.
Terrororganisationer har, precis som stater och kontraterroraktörer, anpassat sig till medialiseringen av samhället. Rothenberger (2013) drar slutsatsen att när det gäller terrorism inleddes denna utveckling redan på 1970-talet. Som ett exempel nämner hon tyska RAF, Rote Armee Fraktion, som systematiskt utvärderade medietäckningen av sina attentat. Attackerna i USA 2001 var dock starten på en ny fas där både mål och medel framstår som en helt integrerad medie- och terrorstrategi. De tre attackerna, varav en misslyckades, riktades mot de tre största symbolerna för USA:s makt: det finansiella centret World Trade Center, det militära centret Pentagon och det politiska centret Vita huset.
Terrororganisationer har förstås också dragit stor nytta av framväxten av internet och nya medier, som de kan använda proaktivt och nå publik utan att
kommunicera med journalister. Weimann (2008) har analyserat 6 714 interna- tionella terroristdåd från slutet av 1960-talet till slutet av 1990-talet och visar att 1998 hade inte ens hälften av terroristorganisationerna närvaro på internet. År 1999 var nästan alla organisationer verksamma på internet. Samma forskare (Weimann, 2008) drar slutsatsen att terroristernas webbplatser har många egen- skaper gemensamt: de presenterar våld som det enda möjliga medlet för att nå sina mål, de skyller på och avhumaniserar motståndarna och definierar sig själva som frihetskämpar som företräder marginaliserade minoriteter eller människor.
Den uppmärksamhet och publicitet som terrorattacker får är ett mål i sig för att skapa rädsla och fruktan. Men terrorister använder inte publicitet bara för enkelriktad exponering (Grunig & Hunt, 1984). Tuman (2010) menar att ter- rorism bör ses som retorisk kommunikation med flera målgrupper. Terrorism kan ha flera strategiska mål förutom att frammana rädsla, till exempel att öka polarisering av den allmänna opinionen kring ansvar och makt, att attrahera nya medlemmar, att få politiska idéer eller manifest synliggjorda och att vilseleda fiender. Nyhetsmedier används också för intern kommunikation mellan terroris- ter samt för att inhämta information om gisslan och planer för kontraterrorism.