Marcus Annaeus Lucanus (39–65 e.Kr.) var född i Cordoba och uppvuxen i Rom. Redan vid unga år blev han uppmärksammad av kejsar Nero och upphöjd till kvestors- och augursvärdighet. Några år senare när hans delaktighet i en politisk konspiration blivit känd föll Lucanus i onåd hos kejsaren och tvingades begå självmord. Den unge författaren hade redan hunnit med ett antal diktverk, varav bara ett enda är bevarat. Detta verk som även var känt under medeltiden är ett oavslutat epos: De bello civili (Om inbördeskriget), även kallat Pharsalia, som skildrar en dramatisk period i den romerska historien – åren 49 till 48 f.Kr. då kampen mellan Octavianus och Pompejus avgjordes.75
Vid sidan om Vergilius och Ovidius kan Lucanus påstås tillhöra de antika författare som var mest kända och studerade under medeltiden.76 Epokens intresse för Pharsalia speglas i det stora antal handskrifter som bevarats till efter- världen.77 Citat och referenser i florilegier, exempelsamlingar och kompendier är av förståeliga skäl ännu fler. Såsom Juvenalis blev Lucanus uppfattad som en moralisk auktoritet. En medeltida inledning (accessus) till Pharsalia samman- fattar nyttan med verket: det lär oss att ta avstånd från inbördeskrig, och kan följaktligen underordnas etiken.78
Nyttan med Pharsalia begränsade sig emellertid inte bara till moralisk upp- byggelse. Liksom Juvenalis Satirer var det ett föredömligt diktverk, användbart vid latinstudier.79 För Isidorus av Sevilla framstår Lucanus i första hand som en historieberättare.80 Även på geografins, astronomins och mytologins område var Lucanus yttranden av intresse: Pharsalia utspelar sig på skilda orter i det stora romerska riket varvid även olika naturfenomen berörs.81
Av de i Tolfta avbildade författarna verkar Lucanus ha varit den som var mest känd i Norden. Någon gång kring år 1300 skrevs på Island ett episkt verk, känt under titeln Rómverja sogur (Romarnas historia) som bygger på Lucanus Pharsalia och Sallustius Bellum Iugurthinum (Kriget mot Jugurtha).82 Även i Sverige bör Lucanus ha varit känd ganska tidigt. Uppsalakaniken Hemming nämner i sitt testamente från 1300 böcker som är i hans ägo, bland andra återfinns Lucanus
et omnes virgiliani.83 Ett annat namngivet exempel är Vadstenabrodern Ingema- rus vars predikningar från 1377 visar bekantskap med ett stort antal romerska författare, bland dem även Lucanus.84 Förutom dessa exempel får vi räkna
med ett antal omnämnanden och citat i florilegier och andra kompendier. De svenska handskrifterna som innehåller fragment av Guillaume de Conches har ett flertal citat att visa upp. Dygden storsinthet (magnanimitas) illustreras med ett citat ur Pharsalia IX, 380–381: Componite mentes/ ad magnum uirtutis opus
summosque labores –” Samla era sinnen för stora dygdedåd och största mödor!”
Vincent av Beauvais citerar honom i den ovannämnda Liber de dictis et floribus
philosophorum et poetarum, precis som i Juvenalis fall, angående lasten cupiditas,
habegäret: Ferrum mortemque timere auri nescit amor – ”Kärleken till penningen vet ej vara rädd för vare sig vapen eller död.” 85 Några föreläsningsanteckningar från det nygrundade universitetet i Uppsala vittnar om umgänge med aucto-
res.86 I en kommentar till Johannes de Sacroboscos Sphaera anförs några rader ur Lucanus Pharsalia för att belysa stjärnornas rörelser vid ekvatorn.87
Vid tiden kring Tolftamålningarnas tillkomst då kontakterna med europeiska lärosäten och bibliotek blivit tätare än någonsin tidigare, kan kännedomen om Juvenalis och Lucanus verk inte längre ifrågasättas.88 Ikonografiskt sett följer framställningar av Lucanus det gängse schemat för framställning av författare och filosofer. Inte heller här har vi något antikt porträtt bevarat. En av de tidigaste Lucanusbilderna (omkring 1200) förekommer i en handskrift från klostret i Aldersbach i Bayern som innehåller en bildsvit föreställande de sju fria konsterna och representanter för dessa följda av ett antal antika författare. Lucanus som står bredvid Vergilius framställs som en ung skäggig man med högt hårfäste och en lock över pannan.89 I början av 1500-talet förekommer Lucanus ofta på frontespisdekorationer tillsammans med historieskrivaren Plutarchos. Hans utseende skiftar, det enda som förenar bröstbilderna är rörelseschemat. Så som de flesta andra författare återges han talande eller diskuterande.
Den framställning som antagligen ligger Tolftamålningarna närmast i tiden är freskerna av Luca Signorelli (1441–1523) i domen i Orvieto i Umbrien. San Brizio-kapellet, även kallat Capella Nuova, är känt för en magnifik fresksvit målad mellan 1499 och 1503. De stora centrala motiven återger bland annat Helvetet, Paradiset och Yttersta domen. Under en fresk föreställande de dödas återuppståndelse finner vi Lucanus, framställd som en ung man med långt lockigt hår, en ekbladskrans på huvudet, och en papyrusrulle i handen.90 I anslutning till honom skildras två scener ur Pharsalia: Pompejanernas nederlag och dödandet av Pompejus. På liknande sätt återger freskerna en rad andra för- fattare: nedanför Antikrists ankomst påträffas Homeros med scener ur Iliaden, vidare ser vi Empedokles med framställningar av världens undergång, Horatius, Ovidius och Vergilius med mytologiska infernomotiv, och slutligen Dante med purgatoriescener.91 Antagligen är det just Dantes Divina commedia som ligger
Fig. 11. Titelsidan till Lucanus’ Pharsalia: Lucanus cum tribus commentis, Lyon: Simon Vincentius 1519. Foto: författaren.
till grund för programmet. Även i Dantes tankevärld spelade Lucanus en viktig roll.92 Den florentinske diktaren placerade Lucanus bland de största av poeter och historieskrivare: i Pharsalia fanns historien både skildrad och utvärderad. Heroiska gestalter gav exempel på den gamla romerska dygden (virtus Romana), en kontrast mot all förstörelse och infernaliskt våld. Även i andra texter kan ett inflytande från Lucanus spåras – Dante refererar till honom bland auktoriteter som profeterna Jeremia och Predikaren.93 I Divina commedia möter vi Lucanus bland andra skuggor i helvetet (IV, 88 ff).
Det begynnande 1500-talet var inte främmande för att koppla Lucanus till religiösa motiv. En lyonensisk frontespisbild till Pharsalia från 1519 återger Judaskyssen, Petrus och Paulus hållande Veronicas svetteduk och Kristi väg till Golgata (fig. 11). Även om orsaken till en sådan kombination antagligen är helt prosaisk – återanvändning av ett befintligt träsnitt – så bevisar det att gränsen mellan kristet och hedniskt inte var helt entydig.