Israel är alltså en ”judisk och demokratisk stat” och det judiska folkets hemland. Redan då staten utropades i maj 1948 förklarade man att det är ”det judiska folkets rätt att utgöra en nation som alla andra nationer i en egen suverän stat” och att ”Israel skall vara öppen för judisk immigration från världens alla länder”. Man förklarade också att man ”skall främja landets utveckling till förmån för alla dess invånare” och att staten ”skall upprätthålla absolut social och politisk jämlikhet till alla sina invånare oberoende av religion, ras och kön”.29
Israel är inte en nationalstat i stil med andra nationalstater, eftersom det inte finns någon israelisk nation. Däremot finns det en judisk nation, men majoriteten av den lever utanför Israel. En av Israels mest kända samhällskritiker, sociologen Baruch Kimmerling, har formulerat det speciella och det problematiska med den rådande definitionen: ”The state is not defined as belonging to its citizens, but to the entire Jewish people. Rights within it are determined according to ethnic-national-religious belonging more than according to citizenship.”30
kan i motsats till etniska minoriteter i andra nationalstater aldrig helt integreras eller assimileras eftersom det inte finns någon israelisk nation att integreras i. Det är naturligtvis möjligt att ansluta sig till den judiska nationen, men det kräver i så fall religiös konvertering vilket är en omständlig process och något som judar inte önskar och de allra flesta icke-judar inte kan tänka sig.31
I andra nationalstater finns som regel en majoritetskultur som minoriteterna kan – i vissa länder rentav förväntas – ansluta sig till. Det sker genom att man lär sig språket och på andra sätt tar till sig majoritetskulturens traditioner. Många av Israels araber har lärt sig flytande hebreiska, men det innebär inte att de har assimilerats i den judiska majoriteten eftersom det finns en religiös barriär. Man blir inte jude genom att tala hebreiska, lära sig judisk folklore och berätta judiska vitsar utan genom att konvertera till judendomen. Så religionen är ändå helt fundamental i den judiska statens judiskhet.
Inte minst inom den politiska vänstern har man efterlyst en förändring av Israels självuppfattning. Man har talat för skapandet av en israelisk nationell identitet med olika subidentiteter (judisk, arabisk, muslimsk, kristen, drusisk och andra). Israel skulle då inte vara en judisk stat, utan det israeliska folkets stat och inte favorisera någon enda av de olika folkgrupperna utan behandla alla lika. En känd israelisk vänsterintellektuell, historikern Shlomo Sand, har uttryckt det på följande sätt:
Den judiska supraidentiteten måste förändras i grunden och anpassa sig till den livaktiga kulturella realitet som den styr över. Den måste israeliseras och bli öppen för alla medborgare. Det är för sent att förvandla Israel till en uni- form, homogen nationalstat. Därför måste man, förutom att genomföra en israelisering som välkomnar ”den andre”, utveckla en politik som bygger på demokratisk multi-kulturalism – av liknande slag som i USA eller Nederlän- derna – som ger de palestinska israelerna inte bara fullständig jämlikhet utan också en äkta och konkret autonomi.32
Där är Israel ännu inte och frågan är om landet någonsin kommer dit.
Noter
1 Asher Zeiger, ”Israel at 65: Population tops 8 million”, Times of Israel 14/4 2013. 2 Det här gäller alltså egentliga Israel och innefattar inte den arabiska befolkningen i Gaza
och på Västbanken. De judiska bosättarna på Västbanken finns däremot med i statistiken eftersom de är israeliska medborgare.
3 Guy Ben-Porat, Between State and Synagogue: The Secularization of Contemporary Israel (Cambridge University Press 2013), 49.
4 Med ”traditionella” menas religiösa som inte strikt håller den religiösa lagen, utan är selektiva i sin religiösa praxis. Det här är speciellt vanligt bland sefardiska judar; Moshe Shokeid, ”Cultural Ethnicity in Israel: The Case of Middle Eastern Jews’ Religiosity”,
AJS Review 9 (1984), 247–271.
5 För en analys av detta, se Eli Berman, ”Sect, Subsidy, and Sacrifice: An Economist’s View of Ultra-Orthodox Jews” The Quarterly Journal of Economics 115 (2000), 905–953. Det intressanta är att de trender som avviker från andra grupper i samhället förstärks bland de ultra-ortodoxa: födelsetalen är inte bara höga, utan stigande, och andelen ultra-ortodoxa män som yrkesarbetar är inte bara låg, utan sjunkande. Det bör dock noteras att Bermans artikel börjar ha några år på nacken och det är möjligt att det skett förändringar i detta under det senaste decenniet.
6 Den religiösa sionismen och bosättarrörelsen samt andra radikala judiska rörelser analyseras i Aviezer Ravitsky, Messianism, Zionism, and Jewish Religious Radicalism (The University of Chicago Press 1996). En analys av rörelsens teologiska rötter är Rune Lindblom, ”Ett land att dö för – rabbi Zvi Yehuda Kooks religiösa sionism som fundamentalistisk ideo- logi”, i Lindblom & Lindblom, Landet och missionen: Två studier över aktuella israeliska
teman (Åbo Akademi 1999), 13–85.
7 Judisk Krönika nr. 2, 2012, hade ett temablock om kontroverserna kring de ultra-ortodoxas krav på ökad könssegregering.
8 Asher Cohen, ”Shake-up in religious Zionism”, The Jerusalem Report 11/3, 2013, 4–5. 9 Semy Kahan, Röster för fred: Nya synvinklar på den israelisk-palestinska konflikten (Schildts
& Söderströms 2012), 50–54. Fromans förslag till lösning på konflikten påminner om det Parallell States Project som Center för Mellanösternstudier vid Lunds universitet är engagerat i.
10 För andra exempel, se Kahan, Röster för fred, 61–64.
11 Den här utvecklingen analyseras i Yoel Finkelman, ”On the Irrelevance of Religious-Zi- onism”, Tradition: A Journal of Orthodox Jewish Thought 39:1, 2005, 21–44.
12 Yoel Finkelman, ”On the Irrelevance of Religious-Zionism”, 33.
13 Theodor Herzl, Der Judenstaat (Jüdischer Verlag 1918), 80. Intressant nog saknas det korta avsnittet om teokrati – det här citatet är taget från det – i de båda svenska översätt- ningarna av Herzls klassiker. Det här är min översättning från det tyska originalet. 14 Regelverket gällande sabbatsöppet är de facto ganska restriktivt, men det tillämpas inte.
Israel har därför sedan 1990-talet sett en kraftig ökning av antalet sabbatsöppna köpcen- ter; Ben-Porat, Between State and Synagogue, 176–212.
15 Så här kan deras inställning till den judiska staten beskrivas: ”They did not take part in the establishment of that state and they never approved of it de jure, but they […] strive to diminish its risk, derive from it what is good (by their lights), and cooperate with it to a limited degree, de facto”; Aviezer Ravitzky, ”Is a Halakhic State Possible? The Paradox of Jewish Theocracy”, Israel Affairs 11, 2005, 147.
16 Enligt Norman Solomon, Judaism: A Very Short Introduction (Oxford University Press 1996), 112.
17 Det här följer det så kallade millet-systemet som fanns i det osmanska riket. Liknande ordningar gäller också i flera andra post-osmanska länder. Det här är alltså en punkt där Israel är mer levantinskt än europeiskt.
18 När frågan diskuterades i Knesset i början av 1950-talet var det flera medlemmar som ville ha borgerlig vigsel, men de övertalades av Ben-Gurion att stöda status quo. Ben-Gurions
motiv var att han inte ville ha en uppslitande strid om den här frågan. Senare i livet uttryckte han ånger över sitt agerande. (Ben-Porat, Between State and Synagogue, 65f.)
19 Enligt myndighetsstatistik gifte sig år 2010 47 885 par i Israel, av dem var 35 887 judiska par. 9 262 par registrerade äktenskap ingångna utomlands; Ben-Porat, Between State and
Synagogue, 92.
20 Ben-Porat, Between State and Synagogue, 74.
21 Ett tecken på detta missnöje är att det sedan 1990-talet har skapats några alternativa organisationer som erbjuder religiösa tjänster helt fristående från det statliga rabbina- tet. Dessa ges ändå av ortodoxa rabbiner och har därför laglig status; Adam S. Ferziger, ”Religion for the Secular: The new Israeli rabbinate”, Journal of Modern Jewish Studies 7, 2008, 67–90.
22 Daniel Estrin, ”Can a liberal face foment a revolution in the Rabbinate?”, artikel från nyhetsbyrån AP publicerad bland annat i Times of Israel 14/2 2013.
23 Man använde med avsikt samma definition som nazisterna för att markera att alla de som hotades av nazisterna på grund av sin judiskhet nu hade ett land att fly till om hotet skulle återkomma. Senare har definitionen ytterligare breddats eftersom Israel har ett demografiskt intresse att välkomna så många judiska invandrare som möjligt (den icke- judiska befolkningen växer snabbare än den judiska).
24 Ben-Porat, Between State and Synagogue, 88.
25 Ibland hjälper inte ens det. Shlomo Brunell berättar i sin bok Strangers No More: One
Family’s Exceptional Journey from Christianity to Judaism (Gefen Publishing House 2005)
om sin familjs konvertering. Brunell hette ursprungligen Ole i förnamn och var präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Han lämnade prästämbetet och kyrkan, konverte- rade med hela sin familj till judendomen och flyttade till Israel. Trots att konverteringen hade skett i Helsingfors judiska församling, som är formellt ortodox, godkändes den inte av det israeliska överrabbinatet så familjen var tvungen att göra en ny – man kunde kanske säga kosherortodox – konvertering i Israel.
26 Gilad Kariv, ”A plea for separation of religion and state”, The Jerusalem Report 17/12 2012, 5.
27 Nehemia Stern, ”Saving Religion form the State”, Times of Israel 7/2 2013.
28 Om Stern har rätt finns här en klar parallell till Turkiet. Den berömda kemalistiska seku- larismen har ju inte bestått i att stat och religion är åtskilda utan i att staten har kontroll över religionen.
29 Citerat ur Eli Göndör & Patrik Öhberg (red.), Sionismen: En antologi (Atlantis 2009), 170.
30 Baruch Kimmerling, ”Religion, Nationalism and Democracy in Israel”, Constellations 6, 1999, 340.
31 Moshe Berent, ”The ethnic democracy debate: How unique is Israel”, Nations and Nation-
alism 16, 2010, 657–674.