Enligt Israels statistiska centralbyrå1 hade landet i april 2013 lite över åtta mil- joner invånare. Av dessa var något över sex miljoner, eller 75,3 procent, judar. Av landets befolkning var 1,6 miljoner araber, vilket utgör 20,7 procent.2 Res- ten utgör en diffus grupp ”övriga” som till största delen innefattar asiatiska och afrikanska gästarbetare. Illegala invandrare finns dock inte med i dessa siffror som endast gäller lagligt bosatta i landet.
Landets judiska invånare fördelade sig år 2009 på följande sätt då det gäller självdefinierad religiositet:3 47,9 procent sekulära; 32,7 procent traditionella;4 10,1 procent religiösa; 9,4 procent ultra-ortodoxa. Till följd av hög nativitet växer de ultra-ortodoxas antal och andel starkt. Idag beräknas de utgöra tio procent av Israels judiska befolkning och år 2030 över tjugo procent. De strikt religiösa har egna partier och har alltid haft ett inflytande som är långt större än vad deras andel av befolkningen skulle antyda. Under valperioden 2009–2013 satt de med i Benjamin Netanyahus högerregering, men de har tidigare under långa perioder suttit med i regeringar ledda av Arbetarpartiet. De religiösa par- tierna hör inte per definition hemma i något av blocken utan kan vara med i både höger- och vänsterregeringar. Det viktigaste för dem är att bevaka den egna gruppens hjärtefrågor och rättigheter – många skulle säga privilegier.
Ett av de ultra-ortodoxas privilegier är att de har varit befriade från den för judar annars obligatoriska värnplikten, eftersom personer som är inskrivna som heltidsstuderande vid en yeshiva (Talmudskola) inte behöver göra militärtjänst.
Det här är inte bara något som av övriga judar betraktas som orättvist utan har också bidragit till utbredd fattigdom bland de ultra-ortodoxa. Idealet bland de ultra-ortodoxa är nämligen att männen ska ägna all sin tid åt att studera de heliga skrifterna. Kvinnorna kan däremot förvärvsarbeta – så mycket de nu hinner mellan barnafödandet. De få ultra-ortodoxa män som har gjort sin värnplikt – det har hittills varit frivilligt så en liten minoritet har gjort militärtjänst – har däremot efter avslutad tjänstgöring gått in i arbetslivet vilket avsevärt förbätt- rat familjernas ekonomiska situation. Om alla ultra-ortodoxa män gjorde sin värnplikt skulle deltagandet i arbetslivet öka och den ekonomiska standarden höjas rejält för hela gruppen. Så tror och hoppas i varje fall de som vill gå den här vägen, medan de ultra-ortodoxa är nöjda med nuvarande situation.5
Skiljelinjen i denna israeliska tvistefråga går inte – som man skulle kunna tro – mellan religiösa och sekulära partier. De religiösa sionisternas parti, Habayit Hayehudi, hör till dem som hårdast drivit på ultra-ortodox militärtjänstgöring – den tekniska termen för detta krav är att ”dela den nationella försvarsbördan”. De religiösa sionisterna, med bas i den religiösa bosättarrörelsen, ska inte för- växlas med de ultra-ortodoxa. De sistnämnda är som regel icke-sionistiska och delar inte de förstnämndas nationalistiska iver och strävan att erövra judiskt land utan brukar betrakta de religiösa sionisterna med förakt. De religiösa sio- nisterna, eller de nationalreligiösa, har en mer politisk agenda med idéer om ett religiöst och nationellt uppvaknande samt om ett Israel med ”bibliska gränser”, det vill säga ett Stor-Israel: ”The land of Israel to the people of Israel according to the Torah of Israel.”6
I mars 2013 fick Israel en ny regering efter valet i januari. Den nya regeringen består av tre sekulära partier samt det nationalreligiösa Habayit Hayehudi. För första gången sedan 2005 har landet en regering utan något ultra-ortodoxt parti. De ultra-ortodoxa fruktar att detta kan innebära svårigheter för dem, inte bara då det gäller frågan om militärtjänstgöring. Många andra är lättade: de ultra-ortodoxa har ökat i antal och inflytande vilket i Jerusalem och andra städer där de är starka har lett till konflikter med andra grupper som med oro sett hur deras stad ”charediserats”.7
Man brukar alltså skilja mellan religiösa och sekulära partier i israelisk politik. Det finns dock inga vattentäta skott mellan dessa två grupper. De ultra-ortodoxa partierna skulle aldrig acceptera kandidater som inte själva är ultraortodoxa, lika lite som de skulle ställa upp kvinnliga kandidater. Habayit Hayehudi har däremot en sekulär kvinna i sin riksdagsgrupp.8 Det senaste valets stjärnskott, Yesh Atid, är ett utpräglat sekulärt (vissa säger ultra-sekulärt) parti som driver olika sekulära krav, däribland införande av borgerlig vigsel. Trots det finns det
två rabbiner bland partiets nitton Knessetmedlemmar. Det går naturligtvis all- deles utmärkt att personligen vara religiös samtidigt som man anser att staten ska vara sekulär – så tycker en majoritet av alla religiösa i till exempel Sverige och även om Israel är mer levantinskt är det också delvist europeiskt.
De ultra-ortodoxa partierna har, som redan nämnts, genom historien lierat sig med både högern och vänstern. Politiskt sett är de varken sionistiska eller utrikespolitiska hökar. De religiösa sionisterna i bosättarrörelsen brukar där- emot framställas som extremistiska hökar. Många av dem passar otvivelaktigt in på beskrivningen då de inte bara vägrar att ge upp en enda judisk bosättning på ockuperat område utan också vill bygga fler. Rörelsen har också utgjort grogrund för våldsam terrorism. Exempel på det är The Jewish Underground, som på 1980- talet planerade att spränga moskéerna på Tempelberget, Baruch Goldstein, som i februari 1994 sköt ihjäl 29 palestinier vid Abrahams grav i Hebron, och dagens så kallade Price Tag-attacker. Men än en gång är verkligheten inte så entydig.
Det finns idag omkring en halv miljon judiska bosättare i östra Jerusalem och på Västbanken. En del av dem är religiösa, andra är sekulära. Många bor i bosättningar av ideologiska skäl, det vill säga de anser att det är viktigt att dessa områden förblir under judisk kontroll. Andra har valt att bo på Västbanken av ekonomiska skäl eftersom huspriserna är betydligt lägre där än i exempelvis Jerusalem. Att vara bosatt på Västbanken innebär alltså inte nödvändigtvis att man delar samma religiösa och politiska övertygelse.
Ett exempel på en person som gäckar alla enkla kategoriseringar är rabbi- nen Menachem Froman, som avled i cancer i mars 2013. Han var med och grundade den religiösa bosättarorganisationen Gush Emunim (De troendes block) och bodde i Tekoa, en bosättning på Västbanken. Men han arbetade också outtröttligt för fred och samförstånd mellan judar och araber. Hans goda kontakter till muslimska ledare omfattade inte bara moderata muslimer utan också företrädare för Hamas. Hans övertygelse var att judar hade rätt att bo på Västbanken, men han bejakade också palestiniernas nationella rättigheter. Fromans lösningsförslag gick ut på att ha två statliga entiteter inom samma gränser så att judar och palestinier kunde bo var som helst men underlyda sina egna politiska och rättsliga organ.9
Froman kan alltså karaktäriseras som religiös bosättare och han var övertygad om att han hade rätt att bo på vad det internationella samfundet betraktar som ockuperat område. Men samtidigt ville han ha rättvisa för och försoning med palestinierna och både argumenterade och agerade i enlighet med det. Han är den kanske mest kände ”bosättarrabbinen” som också var fredsaktivist, men inte den ende.10
Summa summarum: alla som bor i bosättningar är inte ideologiska bosät- tare. Alla ideologiska bosättare är inte religiösa. Alla religiösa bosättare är inte anti-arabiska extremister.
De religiösa sionisterna har haft ambitionen att fungera som en brobyggare mellan sekulära sionister och religiösa judar, men en tilltagande självvald sepa- ratism har istället medfört att de isolerats både socialt och intellektuellt. Vissa mindre bosättningar inte bara domineras av religiösa sionister utan har också antagningskommittéer som inte godkänner inflyttare med annan religiös och ideologisk grundsyn. Det här har stärkt sammanhållningen inom gruppen, men samtidigt isolerat dem från resten av samhället.11
Det finns också en religiös sionistisk vänster som vill vara både Toratrogen och i takt med moderna värderingar som demokrati, tolerans och jämlikhet. Den har många framstående intellektuella, men få gräsrotsanhängare, i sina led. Eller som Yoel Finkelman uttrycker det: ”The religious-Zionist left has marshaled an impressive intellectual and ideological leadership, but it has failed to attract a consistent following, and has even earned the scorn of much of the committed Orthodox Zionist population.”12
De ultra-ortodoxa och de religiösa sionisterna har alltså varit två skilda läger som inte alltid kommit överens. Vissa religiösa sionister har ändå närmat sig den ultra-ortodoxa livssynen och livsstilen. Idag har vi därför nationalreligiösa sionistiska ultra-ortodoxa, som kallas chardalim (av charedim leumi, nationa- listiska charedim). Bosättarrabbinen Menachem Froman var en representant för dessa. Från ett liberalt sekulärt perspektiv är han i dubbel bemärkelse en mörkerman: som charedi är han ”fundamentalist”, som nationalistisk bosättare ”fascist”. Men ändå var han alltså en gränsöverskridande fredsaktivist med goda relationer till muslimska ledare.
Som sagt, allt i Israel är inte som man först tror.