Terrorattacken i Norge inleddes med en bombexplosion i Regeringskvartalet i Oslo klockan 15.25 den 22 juli. Åtta personer dödades och intilliggande byggnader fick evakueras, bland annat tidningsredaktionen för Verdens Gang. Två timmar senare sköt en man, utklädd som polis, 69 människor till döds på ön Utöya. Offren för dödsskjutningarna på Utöya var på plats för det årliga sommarlägret som anordnats sedan många år av Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Terroristen greps på ön av polis klockan 18.35. Tidningen Verdens Gang slog fast redan klockan 19.59 att terroristen var en ”etnisk norsk”, fram till dess var de flesta spekulationer inriktade
på att det var en islamistisk terrorattack. Myndigheterna stod inte bakom denna spekulation utan den spreds dels via expertkommentatorer i medierna, dels via medierna själva (både traditionella och sociala medier). Terroristens identitet blev offentliggjord först av tidningen Aftenposten klockan 03.16, men hade då redan cirkulerat via Twitter sedan 00.48. Mikrobloggen Twitter hade en central funk- tion under själva attackerna eftersom många av ungdomarna på Utöya twittrade direkt från massakern. Terroristen Anders Behring Brevik blev anhållen, häktad och den 24 augusti 2012 dömd till Norges hårdaste straff: 21 års fängelse och förvaring, vilket i praktiken kan innebära livstids fängelse. Rättegången, som inte diskuteras vidare här, dominerades av frågan huruvida terroristen var psykotisk vid attackerna eller vid sina sinnens fulla bruk.
I en norsk studie av medierapporteringen under det första dygnet (Brurås, 2012) konstateras att TV hade en central roll och att ”[e]t påfallende trekk i dagene etter 22. juli var nettopp det bildet av felleskap, samhold og solidaritet som ble etablert i media” (ibid., s. 13). Detta är en vanlig mediereaktion vid katastrofer. Medierna får en rituell sorgefunktion och blir ett forum för officiella ceremonier.
Grydeland (2012) har undersökt hur NRK (norsk public service TV) och tidningen Dagsavisen rapporterade om attackerna och finner att det skedde en förändring i mediebilden då det framkom att det var en norrman som var gärningsman. Det är uppenbart att begreppet terrorism i medierna associeras med islamistisk terrorism, inte med högerextremism. Terrorattack eller terro- rangrepp används som ord 35 gånger i NRK och Dagsavisen fram tills Brevik avslöjas. Efter att han har gripits används dessa två ord endast två gånger (ibid., s. 96). Istället ersattes terrorism som ord med tragedi, katastrof eller massaker och terroristen blir titulerad mördare, gärningsman och liknande trots att hans politiska motiv blir känt snart efter gripandet.
Terroristen hade en tydlig kommunikationsstrategi, bland annat uttryckt i det 1 518 sidor långa manifest som han kommunicerade strax innan attackerna samt i en film som han lade ut på Youtube. Manifestet, 2083 – en europeisk själv-
ständighetsförklaring, som till stora delar består av texter som är plagierade från
andra källor, är fyllt med högerextremistisk politisk kritik samt instruktioner för terrorism. Han angriper personer med olika politiska åsikter liksom massmedia för att dölja sanningen. I ett annat avsnitt beskriver terroristen noggrant de mest effektiva verktygen för att kommunicera för att nå sina mål. Som exem- pel rekommenderar terroristen bland annat sina följeslagare att synas måttligt, klä sig normalt och låta och agera som välutbildade europeiska konservativa. Lacostetröjor är att föredra. Terroristen fastslår också i sitt manifest att gripandet är starten på en propagandafas.
Frågan är förstås om han fick fram sitt budskap? Detta är en svår fråga att besvara. En analys av rapporteringen i dagstidningarna Aftenposten och Verdens
Gang (Falkheimer & Olsson, 2013) under de två första veckorna visar att citat
från terroristen gavs ganska stort utrymme. Bilder som Breivik själv producerat användes också av medierna. Om man jämför utrymme för citat från olika källor så är polisen dominerande medan experter av olika slag hamnar på andra plats. Terroristen citerades i nästan samma omfattning som statsminister Stoltenberg. Givetvis skiljer sig kontexten åt och det finns inte på något sätt någon positiv vinkling av terroristens propaganda. Men den ges dock plats, vilket också bör ha varit målet med attackerna.
De flesta av de attacker som genomförts sedan 2001 och uppmärksammats i västerländska medier har haft sin bakgrund i islamistisk terrorism, som både är politiskt och religiöst förankrad. Den inramning (”war on terror”) som dåva- rande presidenten i USA, George W. Bush, och medierna skapade lyfte snabbt upp attackerna på världspolitisk nivå. Terrorattentaten i Norge 2011 följer inte samma logik. Medieanalysen visar att rapporteringen snarare fokuserades på terroristen som individ, än på attackerna som uttryck av en högerextremistisk rörelse. Dels så var rapporteringen väldigt deskriptiv, dels så berördes attackernas politiska bakgrund samt konsekvenser för Norge i mycket blygsam omfattning. Diskussionen lyftes sällan till att handla om högerextremismens utveckling i Europa och det hot som denna innebär för demokratin. Orsakerna till denna avpolitisering är antagligen tre. För det första så var terroristen norrman. För det andra så var han ensam. För det tredje så var han högerextremist. Dessa tre fakta bryter mot rådande föreställningar, baserad på erfarenheter, minnesbilder och mediebilder av tidigare terroristattacker i vår del av världen. Ur ett kritiskt perspektiv är mediernas roll och betydelse i samband med attackerna i Norge värd att diskuteras. Terroristen menade själv att gripandet var startskottet för propaganda. Även om hans fruktansvärda handlingar gestaltades i all sin grymhet i medierna, så exponerades också hans politiska idéer i traditionella medier. På internet och i sociala medier cirkulerade också hans budskap fritt. Den mediala fokuseringen på terroristen som individ, och negligerandet av attackerna som uttryck för en växande högerextrem rörelse är problematisk.
Avslutningsord
Tanken med denna artikel har varit att beskriva och diskutera den samtida media- liserade terrorismen och den problematik som denna ställer senmoderna samhällen inför. I fokus finns mediernas roll och betydelse för dels de aktörer som utövar
terrorism i vår tid, dels de aktörer som försöker motverka terrorismens skadeverk- ningar på det öppna samhället. Att skildra och exponera terrorhändelser ställer medierna inför svåra dilemman. Få kan invända mot att medierna å sin sida visar upp det som händer eller det som hänt. Men problemet är att terrorattackerna därmed också uppnår sitt syfte. Politiska aktörer och säkerhetsmyndigheter å andra sidan behöver skapa ökad kunskap om terrorism som strategisk kommunikation. Både för att förhindra framtida attacker och för att bemöta den propaganda som alla attacker innefattar. Ur ett medborgarperspektiv bör vi, särskilt med erfaren- heter från de reaktioner och handlingar som följde efter attackerna i USA 2001, vara vaksamma så att terroristattacker inte används som motiv av politiska sär- intressen för att inskränka demokratiska rättigheter eller starta krig baserat på tvivelaktig grund. Som medborgare bör vi också kritiskt reflektera över mediernas föreställningar om terrorism och av terrorister. Det exempel som jag använt här, attackerna i Norge 2011, visar den problematik som uppstår när terrorism inte tycks passa in i rådande föreställningsvärldar.
Noter
1 http://www.start.umd.edu/datarivers/vis/GtdExplorer.swf.
Källor
Beck, C.J. (2008). The Contribution of Social Movement Theory to Understanding Terrorism.
Sociology Compass, 2(5), 1565–1581.
Brurås, S. (red.) (2012). Mediene og terroraksjonen: studier av norske mediers dekning av 22.
juli. Oslo: Unipub.
Entman, R. M. (1993). Framing: Toward clarification of a fractured paradigm. Journal of
Communication, 43(4), 51–58.
Falkheimer, J. & Olsson E.K. (2013). Depoliticizing terror: The News Framing of the Terrorism
Attacks in Norway, July 22, 2011. Paper vid International Association for Media and Com-
munication Research IAMCR 2013 Dublin, Irland.
Goffman, Erving. (1974). Frame analysis: An essay on the organization of experience. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Grunig, James E., & Hunt, Todd. (1984). Managing public relations. Orlando, FL: Harcourt Brace Jovanovich.
Grydeland, K. (2012). Fra terror til tragedie. Medienes förste tolkninger av terroraksjonen. I S. Brurås (red.), Medie og terroraksjonen: Studier av norske mediers dekning av 22. juli (s. 85–110). Oslo: Unipub.
Hoffman, B. (2004). The Changing Face of Al Qaeda and the Global War on Terrorism.
Studies in War and Terrorism, 27(6), 549–560.
Jenkins, B.M. (1974). International Terrorism: a New Kind of Warfare. The Rand Paper Series (Vol. P-5261). Santa Monica, CA: The Ranbd Corporation.
Laqueur, Walter. (1987). The Age of Terrorism. Boston: Little Brown.
Matusitz, Jonathan. (2013). Terrorism and Communication: A Critical Introduction. Thousand Oaks, CA: SAGE.
MSB. (2012). Opinioner 2011: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspo- litik och försvar. Stockholm: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Norris, Pippa, Kern, Montague, Just, Marion. (2003). Framing Terrorism: The News Media,
the Government, and the Public. New York: Routledge.
Politidirektoratet. (2012). 22. juli 2011. Evaluering av politiets innsats. Oslo: Politidirektoretat. Rothenberger, Liane. (2013). Terrorism as Strategic Communication. I D. Holtzhausen, Zer- fass, Ansgar (red.), The Routledge Handbook of Strategic Communication. London: Routledge. Schmid, A. (2004). Statistics on Terrorism: The Challenge of Measuring Trends in Global
Terrorism Forum on Crime and Society (Vol. 4). New York: United Nations Office on Drugs and Crime.
Schoeneborn, D. & Scherer, A.G. (2010). Communication as Constitutive of Terrorist Orga-
nizations. Paper vid the Academy of Management 2010 Conference, Montreal, Kanada.
Tuman, Joseph S. (2010). Communicating Terror: The Rhetorical Dimensions of Terrorism (2:a utg.). Thousand Oaks, CA.: SAGE.
Weimann, G. (2008). The Psychology of Mass-Mediated Terrorism. American Behavioral