Begrepp som rättsarv och rättstradition ingick således, som också Birger Wed- berg noterade 1944, som en del av den argumentation beredskapstidens jurister använde i sin motståndsretorik. För Henrik Munktells vidkommande vidareut- vecklade han denna tematik i ett arbete på drygt 200 sidor, Det svenska rättsar-
vet, som utkom 1944.80 I förordet markerade Munktell att arbetet inte skulle bedömas som ”en svensk rättshistoria”. I stället ville han ”i en för vårt folk kritisk tid peka på några av de värden och traditioner, vilka skapats i och genom den svenska rättsutvecklingen”. I populär form ville han belysa några av det svenska rättsarvets viktigaste sidor, och valde ut några temata för arbetets kapitelindel- ning: Hur svensk rätt skapats, Kungavälde och folkstyre, Domstolsväsendet, Den lokala självstyrelsen, Jordäganderätt och bondefrihet och Domarereglerna. Arbetet, som avslutades med en diskussion kring inhemsk och främmande rätt, refererade till aktuell historisk och rättshistorisk litteratur med Holmbäcks och Wesséns respektive K.G. Westmans arbeten som de mest frekvent citerade.
Munktell blir i det här arbetet advokat för en nationell rättssyn, som vinner stöd i forskningen. Han använder en kompilatorisk retorik till stöd för att den svenska rättsutvecklingen bygger på nationell grund. 1734 års lag har exempelvis utgjort ”ett gott värn för rätt och samhällsordning i vårt land” – ”väl värd att hedras”.81
Vi finna i detta lagverk århundradens rättsutveckling, tusen sinom tusen rätts- lärdas och domares, tingsmän och nämndemäns och inte minst oräkneliga generationers av fria män uppfattning om rätt och billighet, om moraliska och ekonomiska värden. 1734 års lag är det nordiska bondesamhällets höga visa, en hymn till frihetens och jämlikhetens samhällsåskådning, som var rådande i Sverige och Finland långt innan den moderna demokratiens begrepp skapats.82
På samma sätt framhålls 1809 års regeringsform – ”trots de utifrån kommande incitamenten” som ”uppbyggd av svenskt virke” och som en på inhemska insti- tutioner och nationella erfarenheter konstruerad grundlag.83
Exempel på utländsk påverkan beskrivs som misslyckanden. Den så kallade tyska perioden under Gustav Vasas regeringsperiod i slutet av 1530-talet grundades på ”alltför mycket främmande gods” och ”reaktionen mot hans tyska rådgivare” resulterade i att reformen misslyckades. Tillkomsten av hovrätten 1614 får en helt nationell förklaring, nämligen att ”skapa en konungens högsta domstol för att därigenom få slut på oredan och formlösheten i den kungliga domsmaktens utövning”.84 Domarereglerna fick sitt eget kapitel. Munktell visar med stöd i Åke Holmbäcks uppsats 1928 på den blandning av romerska, bibliska, kano- niska och svenska rättsregler som domarereglerna bygger på.85 Och när han ska sammanfatta deras stora betydelse – också som gällande rätt – konstaterar han:
De enkla och sunda reglerna har gemene man utan vidare förstått. Det har varit någonting som man med glädje och tacksamhet tagit fasta på. Man kan icke förklara att dessa domareregler, vilka från början endast voro en privat upp- teckning, fick sådan stor betydelse om man ej tar hänsyn till att deras innehåll sällsynt väl harmonierade med den svenska rättens karaktär i allmänhet. Trots de nyheter som där förekommo stodo principerna i god överensstämmelse med vad man sedan gammalt vant sig att betrakta som högt skattade grundsatser.86
I det avslutande kapitlet ställde Munktell revolutionerande rättsliga nyheter i samtiden mot den kontinuerliga rättsutvecklingen. Den romerska rättens segertåg genom Europa jämfördes ”med andra exempel, som ha aktualitetens prägel”, nämligen ”de stora och snabba förändringar, som nutidens diktaturstater genomgått i rättsligt avseende”.87 Den svenska nationella karaktären präglas av en stark kontinuitet. Den svenska rätten har visat ”sin förmåga att upptaga det användbara och goda ur främmande rättssystem utan att därför förlora sin egen- art.”88 Dualismen mellan det romerska och det nationella kom, enligt Munktell, till uttryck när Uppsala universitet 1620 fick två professurer vid rekonstruktio-
nen av den juridiska fakulteten. ”Den ene skulle undervisa i romersk rätt, den andre i svensk rätt.” Att den nationella rätten i Uppsala fick en egen professur, förklarade Munktell ”delvis i den djupa vördnaden för inhemsk rätt”, men också den starka nationella strömning, som i så hög grad präglade stormaktstidens andliga liv – inte minst i Uppsala. K.G. Westman hade ju betonat att ”svenska rikets styrka sedan gammalt vilade även på fädernas vördnadsvärda lagar”. Det historiska intresset ”i förening med praktiska hänsyn var även den drivkraft, som ledde till att landskapslagarna och andra gamla rättskällor under tidevarvet utgavs av trycket. [---] Det historiska betraktelsesätt, som sålunda gjorde sig gäl- lande, blev av den största betydelse för känslan av de ärvda värdena”, framhöll Munktell, och fortsatte med en presentation av Johan Stiernhöök och hans De
jure – det ”förnämliga arbete [som] hör intimt samman med det bästa, som vi
förknippa med svensk rättstradition och svenskt rättsarv”.89
Munktell konstaterade sammanfattningsvis, att det ”inom nutida doktrin är […] otänkbart att ej beakta den historiska bakgrunden.” Alltid ”beaktas de fakta och förhållanden i det nära eller långt tillbaka liggande förflutna, vilka framdrivit reglerna. Karakteristiskt härför är bl.a. att förarbetena till nya lagar, i varje fall om det rör sig om mera betydelsefulla sådana, alltid inledas med en historisk översikt.”90 Det är svårt att finna ett mer tidsbundet uttalande, och samtidigt legitimerande för förarbetenas ställning som rättskälla. Genom den historiska inledningen legitimerades lagreformen som en del av en kontinu- erlig rättsutveckling. När de historiska inledningarna i SOU-betänkandena av kostnadsskäl ströks i början av 1950-talet, upphörde denna legitimation. I stället blev de utryck för den moderna lagstiftningen som styrinstrument och för lagstiftarens reformvilja.
Birger Wedberg karakteriserade också Munktells arbete som populärveten- skapligt, ”skrivet för en bildad publik”. Han utgår från att boken vände sig till lekmän, för ”något nytt erbjuder den knappast för juristen”. Men, slog Wedberg fast, boken hörde avgjort till ”sådana skrifter, som man för nyblivna vårstuden- ter skulle vilja ’såsom lämplig begynnelselitteratur under sommaren anbefalla’ (såsom det heter i den stockholmska rätts- och statsvetenskapliga fakultetens studiehandbok).”91
Munktells rättspolitiska position blev också ett forskningspolitiskt ställnings- tagande. I den svenska mellankrigstidens rättsvetenskap ställdes allting under debatt. Nils Herlitz konstaterade att detta inte bara var en följd av ”tankearbetets naturliga dialektik. Det sammanhängde också med de stora samhällsomvälv- ningar, inre och yttre, som följde i krigets spår. Det var inte bara tankarna om staten och rätten utan stats- och rättslivet självt befann sig i gungning; gamla
grundvalar vacklade och nya skulle byggas upp.”92 Munktell och Herlitz stod här på samma värdekonservativa grund. Det historiska synsättet på rätten är omistligt, fastslog Herlitz, även om det ”numera förkättras på så många håll”.93 Det är också i detta paradigmskifte mellan en idealistisk rättsordning och en positivistisk som Munktells rättsarvsargument blir en för sin tid legitimerande plädering för rättsordningen som en dynamisk utvecklingsprodukt. ”Det för- flutna lever i varje lag som inte är från i går”.94
Munktells arbete utkom när krigshotet hade börjat blekna. Också poeterna anade att våren var på väg. Nils Ferlin formulerade detta paradigmskifte i dikt- samlingen Med många kulörta lyktor, som utkom samma år som han i Helsingfors vid en författarträff återförenades med sin blivande hustru Henny Lönnqvist:
Gott hade vi om döda löv. På den bestämda dagen vi tände dessa döda löv för gröna löv i hagen.
Där låg så mången bruten gren från stormens vilda fuga. Dem brände vi – för solens sken kring äppelträd och stuga.95