Redan i mitten av 1930-talet fanns svenska författare som klart tog ställning mot fascism och nazism. De två mest framträdande var Pär Lagerkvist48 och Hjalmar Gullberg.49 Andra gav uttryck för apokalyptiska stämningar inför ovissheten om framtiden.50 Eyvind Johnson, som blev en av de stora demokra- tiföreträdarna bland de skönlitterära författarna under beredskapstiden, låter sin författare Mårten Torpare i romanen Nattövning (1939) uttala: ”Nu spricker jorden, märker du det? Den ena halvan heter Rättfärdighet eller något i den stilen, den andra har ännu inget namn, men man skulle kunna kalla den för världsdelen Barbari. Sprickan skiljer folken från varandra, den går rakt genom familjer, ja, den klyver individer.”51
Ett annat kritiskt grepp var satiren. Den användes frekvent under 1930-talet, exempelvis av Pär Lagerkvist i den dramatiserade skildringen Bödeln 1933.52 Olle Hedberg använde sig också av satiren i sin miniatyrroman Ut med blondi-
accelererat genom Kristallnatten i november 1938 och förlägger handlingen till landet Salinien, ”där rättvisa och ordning är satta ur funktion och det fria ordet avskaffat” och där rashatet riktar sig mot blondinerna. Borgerskapet i Salinien kallar blondinerna för lögnare och tjuvar och de troende antiblondinernas retorik var ”i all sin vidrighet en fullständig travesti av den tyska antisemitiska tidningen Der Stürmers propaganda”.53
Med kriget för dörren blev våldets fasor och det accepterade våldet ett tema, och här var det Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinsson som gick i fronten. Eyvind Johnsons Krilon-trilogi med idealisten och demokraten Krilon som huvudfigur, tog upp detta tema: Endast för sitt lands eller världens frihet kan man få döda. Krilon: ”Freden är det högsta av allt för mänskligheten, men utan frihet är den ingenting värd. Det är en sanning i enkla ord. Jag avskyr striden, uppriktigt sagt, men nu måste vi strida. Tyst och hemligt eller öppet och med höga rop – men strida.”54 Samma appell mötte i Vilhelm Mobergs
Rid i natt 1941, våld möts med våld. Det blev svaret i Brändebol när bönderna
värjer sig mot den ”tyske herren”.55
Rysslands överfall på Finland hösten 1939 fick de svenska författarna att ge uttryck för sin försvarsvilja i en skrift med titeln Uppbåd för dessa. I skriftens osignerade deklaration hade de deltagande författarna, bland andra Eyvind Johnson, Harry Martinsson och Vilhelm Moberg, velat ”manifestera sin vilja och sitt beslut att slå vakt om Sveriges frihet och om försvarandet av oersättliga kulturvärden”.56 Försvaret av kulturarvet blev en viktig del av samtidens både politiska och litterära retorik.57 Det krävdes militär upprustning, för
om rätten inte försvarar sig och bjuder motstånd mot övervåld och stormak- ter, då har den heller inte manifesterat sig som någon rätt, ty den levande och mänskliga rätten blir sitt namn värdig endast om den vågar hävda sitt väsen inför även det största hot. Handlingens tid är därför kommen. Sverige kallar oss till gemensamma ansträngningar.58
Också de finlandssvenska diktarna mobiliserade en nationell finländsk tidsdikt. Arvid Mörne hade i samlingen Sånger i världsskymning 1941 en strof som också noterade det svenska arvet och värnandet av det finlandssvenska Nyland.
Låt de mäktige yvas att rätten är lagd i bojor, som träl under svärdet, och våldet är lag, och brott är bragd och en bubbla människovärdet!
Vi värna i svärdets tidevarv
på den blödande, mörknande jorden vårt friborna Nyland, vårt svenska arv, vårt ljusa hem i Norden. 59
1939 och 1940 års storpolitiska händelser väckte inte bara nationella känslor utan också för Nordens enhet. ”Norden är vårt fosterland”, diktade Pär Lagerkvist:
Norden är vårt fosterland fött i nöd och smärta. Blodiga och slitna band blottade ett hjärta. 60
Det finska vinterkriget fick de svenska författarna att stå upp för Finlands sak. Också detta noterade Arvid Mörne i en tidsdikt:
Hör hur det brusar bortom frusna hav som forna, stora tiders storm kring Siljan! Två ting bestå, när riken gå i kvav och livets tomma glitter faller av:
den svenska äran och den svenska viljan. 61
Under vinterkriget blev den svenska parollen ”Finlands sak är vår”. Efter den 9 april blev också Norges sak vår: ”Norge – broderland”. Eyvind Johnson gav uttryck för samhörigheten med broderlandet i Krilon-trilogins tredje del, Krilons
resa 1942. Johannes Krilon får säga: ”En del av oss känner avund. Ni är i vårt
hjärta, sade han med en viss högtidlighet. En del känner ängslan för er, jo, det gör vi alla, och många känner avund.”62
Eyvind Johnson kom med sin Krilon-trilogi att markera kopplingen mellan tryck- och yttrandefrihet å ena sidan och maktutövning å den andra. I augusti 1942 kom det till ett replikskifte i Stockholms-Tidningen mellan justitieministern – och rättshistorieprofessorn – K.G. Westman och Eyvind Johnson. Westman uttryckte missnöje med samtidens svenska författare. De hade inte förmått ge ”ett storstilat och ädelt uttryck för rörelserna i folksjälen”. Johnson replikerade med en fråga. Hur skulle de skapande krafter som Westman efterlyste kunna ”frigöras genom den tryckfrihetspolitik statsrådet, inte som söndagsuttolkare av vår litteratur men som justitieminister, så handgripligt företrätt under många månader”?63
Bengt Landgren har i sin Hjalmar Gullberg-bok noterat den anpassning eller självcensur som samtidens författare underkastade sig under beredskapstiden. För Gullbergs vidkommande ”en viss smidighet” i författarskapet, ”medveten om strofernas kontroversialitet stryker han hellre än att utsätta sig för censur- risken”.64 Som Örjan Lindberger formulerade det i en Krilon-recension: de svenska författarna övergick till att ”tala i bilder och skriva mellan raderna”.65
Den som klart markerade sitt ställningstagande i sin självrannsakan, var den finlandssvenska poeten Hagar Olsson, som i en artikel 1944, ”Om författar- skapets dekadens”, anklagade hela sin samtids författarkolleger för att ha svikit demokratin och inte varit beredda att stå och falla med sin sak. ”Författarna har inte tagit på sig något ansvar för mänskligheten, […] de har betraktat kulturen såsom ett självändamål, de har mera tänkt på självhävdelse än självutgivelse. Lit- teraturen har avlägsnat sig bra långt från tanken på att tjäna mänskligheten.”66