Att försöka främja elevers fysiska aktivitet i skolan känns angeläget med tanke på att det finns många studier som har visat på den fysiska aktivitetens positiva effekter på hälsan (Janssen & LeBlanc, 2010; Ekelund, Luan, Sherar, Esliger, Griew & Cooper, 2012; Ortega, Ruiz, Castillo & Sjöström, 2008). Dock har fler studier gjorts på vuxna där det finns åtskilligt med evidens för att regelbunden fysisk aktivitet kan förebygga ohälsa som bland annat diabetes typ 2, depression, stress och osteoporos samt associeras med minskad risk för en för tidig död, och då särskilt kopplat till kardiovaskulära sjukdomar (Blair et al., 2001; Blair & Morris, 2009; Warburton, Witney Nicol & Bredin, 2006). Ett antal forskningsstudier finns emellertid även gjorda på barn. Strong et al., (2005) och likaså Janssen och LeBlanc (2010) har granskat ett flertal undersökningar, där de funnit att fysisk aktivitet bland annat kan ha en positiv effekt på flera komponenter av kardiovaskulära sjukdomsfaktorer samt på muskuloskeletal hälsa och psykiskt välbefinnande. Andra forskare (Boreham & Riddoch, 2001), menar dock att sambanden mellan fysisk aktivitet och hälsa för barn är svaga, men att detta troligtvis beror på mätningssvårigheter samt brist på longitudinella studier. Svaga samband kan dessutom ha sin grund i att hälsorisker inte syns förrän långt senare i livet, det vill säga samma som för rökning (Ibid), vilket är en viktig aspekt i sammanhanget. Fysisk aktivitet kan således ha påverkan på barns framtida hälsostatus (Freedman et al., 2005; Patriksson & Stråhlman, 2006; Whitaker et al., 1997; Warburton et al., 2006), även om det inte syns just under barn- och ungdomsåren (Welk, Eisenmann & Dollman, 2006).
Fysisk aktivitet kan emellertid även ha positiva effekter på kort sikt. Inte minst kan det lindra depression och oro (Paluska & Schwenk, 2000). Dessutom kan fysisk aktivitet ha positiv inverkan på självkänslan och självförtroendet (Hallal, Victora, Azevedo, & Wells, 2006), vilket ett flertal unga lider brist på (BRIS, 2008). Därtill förbättrar fysisk aktivitet både motorik och koncentrations-förmåga samt även förutsättningar för att bemästra skolarbetet (Ericsson, 2003; Ericsson & Karlsson, 2014; Malina, 2004). En studie visar exempelvis att fler unga klarar att gå vidare till gymnasiet, efter att ha fått extra idrottslektioner i skolan (Ericsson & Karlsson, 2014).
Frågan är dock om den rådande rekommendationen på minst 60 minuter per dag av både måttlig och hög intensitet (Nordic Council of Ministers, 2013; WHO, 2015) är ett bra mått att utgå ifrån för att nå nämnda hälsoeffekter? Twisk (2001) är tveksam och menar att detta råd inte är underbyggt av vetenskap - att det finns för få belägg för att rekommendationen främjar hälsan. Idag finns dock nog med bevis för att säga att aktuell inrådan är relevant ur ett hälsoperspektiv, menar flera forskare (Janssen & LeBlanc, 2010; Strong et al., 2005), och då särskilt om minst 15 minuter består av hög intensitet (Martinez-Gomez et al., 2010; Ruiz, 2007; Rizzo, 2008). Andra påpekar emellertid att 60 minuter för barn kanske inte är tillräckligt och att riktlinjerna istället borde vara uppemot 90-150 minuter per dag av måttlig till hög intensitet, för en hälsosam viktstatus (Andersen et al., 2006; Corbin &
Pangrazi, 2004; Epstein, Paluch, Kalakanis, Goldfield, Cerny & Roemmich,
2001; Ortega, Ruiz & Sjöström, 2007; Tudor-Locke et al., 2004).
Forskningen går sålunda något isär gällande fysiska aktivitets-rekommendationer, där några forskare trycker på vikten av intensitet, medan andra mer framhåller betydelsen av att vara fysiskt aktiv fler minuter per dag. Troligtvis skiljer sig råden åt beroende på varierande mätmetoder, miljöer och urvalsgrupper, men också utifrån att alla barn är olika. Hur mycket och med vilken intensitet en individ bör röra på sig är individuellt (Blair et al., 2004; Epstein et al., 2001). Slutsatsen man kan dra av detta är att de rådande rekommendationerna kanske är tillräckliga för vissa, men inte för alla. Detsamma gäller för rekommendationen om intensitet. Hälsoeffekter kan nås även med måttlig fysisk aktivitet (Janssen & LeBlanc, 2010), och ett flertal unga kanske behöver röra på sig under fler antal timmar, medan det passar bättre och är mer lämpligt för andra att höja intensiteten under kortare perioder.
I många fall är det således mängden fysisk aktivitet som är det centrala för hälsoeffekter, men i vissa fall kan även intensitet relateras till några hälsoparametrar (Epstein et al., 2001). Det viktiga i sammahanget är dock inte att alla ska bli ”physically fit”, utan att inaktiva blir aktiva, där flest hälsoeffekter kan ses (Blair et al., 2001; Tremblay et al., 2010; Warburton et al., 2006). Strong et al., (2005) anser därför, att det mest angelägna är att arbeta för att skolbarn kommer upp till tillräcklig mängd av måttlig till hög fysisk aktivitet per dag och syftar på de rådande 60 min/dag. Det gör nämligen inte
alla barn och ungdomar, visar både svenska (Folkhälsomyndigheten, 2014), och internationella studier (Borraccino et al., 2009). En studie med data från flera delar av Europa pekar till och med på att det är mycket få barn som når upp till minst 60 min/dag, av måttlig till hög fysisk aktivitetsnivå (Veroligne et al., 2012).
Någon studie ger indikationer på att det endast är de överviktiga barnen som ej når rekommendationerna, medan normalviktiga gör det (Deforche, De Bourdeaudhuij, D'hondt & Cardon, 2009), och andra studier visar på tydliga könsskillnader där pojkar är mer aktiva än flickor (Sallis & Owen, 1999; Statens folkhälsoinstitut, 2011:27). Men det finns också undersökningar med resultat om att könsskillnaderna reduceras när endast måttlig aktivitet jämförs (Riddoch & Boreham, 1995). Fysisk aktivitet är dock komplicerat att mäta och flertalet studier använder sig av olika tillvägagångssätt, vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser då alla har sina brister (Patriksson, 2012; Patriksson & Stråhlman, 2006). Att arbeta med att främja alla barns fysiska aktivitet borde mot denna bakgrund vara angeläget.
Frågan är vidare om vi överhuvudtaget bör fokusera på ett visst antal minuter per dag, eller x-antal steg, eftersom det också kan innebära att individen då nöjer sig med den rörelsen. Att röra på sig 60 min/dag av måttlig intensitet och vara stillasittande den resterande tiden av dagen är inte helt optimalt, sett ur hälsosynpunkt (Tremblay et al., 2010). Detta har kanadensarna tagit fast på och skapat rekommendationer även för stillasittande. Från och med februari 2011 finns alltså ”Sedentary Behaviour Guidelines for Children (5-11) and Youth (12-17)” i Kanada (Tremblay et al., 2011), vilket innefattar en rekommendation om att barn mellan 5-17 år bör minska tiden de sitter stilla per dag. I Norden finns numera också uppmaningar om att vara mindre stillasittande (se näringsrekommendationer, NNR 2012, Nordic Council of Ministers, 2013), men inga specifika råd ges likt det görs i Kanada där barnen uppmanas till att; minska den totala skärmtiden till max två timmar per dag, minska stillasittande transport och den stillasittande tid som sker i ett sträck, samt tid spenderat inomhus under dagen.
Om detta är ett rimligt mått eller ej blir svårt att uttala sig om, eftersom det inte finns tillräckligt med evidensbaserad forskning på detta ännu, men som Verloigne et al., (2012) påpekar är det ändå viktigt att se till både fysisk
aktivitet och minskad stillasittande tid som centrala komponenter i hälsofrämjande arbete för barn mellan 10-12 år. Fokus bör således inte endast ligga på att nå minst 60 min av måttlig till hög intensitet, utan även på att minska den stillasittande tiden vilket kan göras genom att öka den fysiska aktiviteten även på låg nivå (Treuth, Hou, Young & Maynard, 2005; WHO, 2015). Det borde alltså även mot denna bakgrund vara viktigt att finna andra sätt i skolan, utöver idrottslektionerna, som får barnen mer fysiskt aktiva. En stor utmaning, kanske till och med den största, verkar dock ligga i att skapa ett beteende som blir bestående oavsett vilket tillvägagångssätt man har, då forskning visar att ungas fysiska aktivitetsnivå sjunker över tid (Arundell, Ridgers, Veitch, Salmon, Hinkley & Timperio, 2013; Carlman, Wagnsson & Patriksson, 2013; Knuth & Hallal, 2009; Treuth et al., 2005). Detta är särskilt viktigt eftersom det finns studier som pekar på att barns fysiska aktivitetsmönster hålls kvar även in i senare skeden av livet (Malina, 1996, 2001; Friedman, Martin, Tucker, Criqui, Kern & Reynolds, 2008; Kristensen, et al., 2008). Telama et al. (2005) visar exempelvis att en hög grad av fysisk aktivitet i åldern 9-18, förutspår en ökad hög aktivitetsnivå även som vuxen. Korrelationen är dock inte särskilt stark, vilket även andra forskare poängterar efter att ha sett svaga samband (Herman, Craig, Gauvin & Katzmarzyk, 2009), vilket kan bero på att datainsamlingen var gjord med självrapporterings-verktyg. Objektiv mätning har visat på en högre korrelation (Kristensen et al., 2008). Tillräckliga belägg finns i alla fall för att fysisk aktivitet har positiv effekt på barns hälsa, även om forskare inte är helt eniga om huruvida barns aktivitetsnivå påverkar deras utövande som vuxen, eller i vilken grad och på vilken nivå barn bör aktivera sig för att befrämja sin hälsa.
Dessvärre finns många bakomliggande faktorer – både individuella och i barnets mikro- och makromiljö, som försvårar möjligheterna till att vara fysiskt aktiv (WHO, 2006b). I makromiljön påverkar bland annat socioekonomiska status möjligheten då lägre socialklasser inte har tillgång till samma faciliteter som andra, vilket har visat sig ha samband med både minskad fysisk aktivitet och ökad vikt (Gordon-Larsen, Nelson, Page & Popkin, 2006; Sjöberg et al., 2011; Statens folkhälsoinstitut, 2010:16, 2011:6). Ytterligare faktorer som påverkar möjlighet till aktivitet och då framför allt till spontan sådan, är den byggda miljön, både inom makro- och mikromiljön
(WHO, 2015). För barn är närmiljön en viktig plats, som exempelvis skolgården, där de kan få möjlighet att bland annat utveckla sin motoriska förmåga (Fjørtoft, 2001) och deras allmänna mentala och fysiska tillstånd (Hendy, 2000), vilket troligtvis även påverkar hälsa och välbefinnande i förlängningen.
När det gäller individuella faktorer kopplat till fysisk aktivitet och då specifikt barns deltagande i fysiska aktiviteter visar forskning att deras medverkan kan gynnas av att tona ner tävlingsmoment samt uppmuntras av att experimentera och pröva olika former av aktiviteter. Dessutom har glädje/nöje visat sig viktig för barn samt stöd från förstärkande faktorer så som föräldrar (Allender, Cowburn & Foster, 2006). Inaktiva ungdomar önskar till och med att de hade blivit uppmuntrade av sina föräldrar redan i tidig ålder, vilket troligtvis hade gjort dem mer aktiva (Apitzsch, 2007).
Det finns således flera faktorer att ta hänsyn till, vid implementering av hälsofrämjande arbete i skolan i försök att främja ungas fysiska aktivitet. Att satsa på en främjande skolmiljö som inbjuder till fysisk aktivitet, låta prestationskraven vara låga, samt få med de förstärkande faktorerna (så som vårdnadshavare och skolans personal), har i denna studie därför ansetts som viktiga komponenter utifrån tidigare forskning.