Av de samlade analyserna att döma var det hälsofrämjande arbetet i stort sett obefintligt på interventionsskolan när den första hälsocoachen anställdes hösten 2010. Det diskuterades sällan kring hälsofrämjande levnadsvanor i skolan, vilket troligtvis hängde ihop med resursbrist i form av både tid och pengar – ingen upplevde sig hinna med detta arbete – ett hinder som även tidigare forskning belyst (Hoelscher et al., 2004). Dessutom var upplevelsen bland lärare, pedagoger och elever att ämnet idrott och hälsa innehöll mest idrott och att området hälsa bortprioriterades även där. Skolans fysiska miljö var därtill uttryckligen ”katastrofal”, enligt lärarna och pedagogerna, och upplevdes således också kunna motverka elevernas inspiration till fysisk aktivitet.
För de allra flesta elever utgjorde ovanstående nämnda hinder emellertid inte några stora problem – de var aktiva ändå och tog ”tillräckligt” många steg per dag, vilket innebar att de kom upp till rekommenderad fysisk aktivitetsnivå på minst 60 minuter (Nordic Council of Ministers, 2013; WHO, 2010, 2015). Lärarnas och pedagogernas upplevelse var dock att det trots allt fanns en grupp av elever som var stillasittande, och då framförallt på sin fritid, vilket även framkom i intervjuerna med barnen, där de icke-föreningsaktiva
uttryckte mer stillasittande fritidssysslor. Några av de mindre fysiskt aktiva eleverna framhöll därtill sämre matvanor och kunskapen om hälsa var sämre än för den föreningsaktiva gruppen. Förutsättningarna för att alla barnen själva skulle kunna främja sin hälsa var således skiftande, och alla verkade inte ha tillräckligt med stöd hemifrån. Alla barn har inte föräldrar som uppmuntrar dem till bra levnadsvanor eftersom de själva inte är fysiskt aktiva – variabler som ofta går hand i hand (Kristén et al., 2015). Det fanns följaktligen ett flertal faktorer att gripa tag i som skulle kunna hindra hälsocoachen i arbetet med att öka elevernas möjlighet till att främja sina levnadsvanor. Mot denna bakgrund skildras vissa av de utmaningar som hälsocoachen stod inför i denna skolkontext.
I enlighet med de teoretiska utgångspunkterna belystes även de organisatoriska faktorernas betydelse. Ett exempel som ofta togs upp av respondenterna var att de ekonomiska resurserna delvis utgjort ett hinder att kunna bedriva hälsofrämjande verksamhet på bästa sätt. Smärre ekonomiska medel till inköp av material och för att anlita föreläsare fanns emellertid under hela projekttiden, vilket rektorn hjälpte till att söka via regionalt stöd. En faktor som upplevdes utgöra ett större hinder, för hälsocoacherna, var tid. Den tid de fått till förfogande för att anordna hälsofrämjande aktiviteter var otillräcklig. Att göra detta arbete inom ramen för en 20% tjänst upplevdes alltså inte vara nog. Hälsocoacherna hade gärna sett att detta varit en heltidstjänst, då de såg behovet av att kunna erbjuda så mycket mer.
Framför allt så hade tiden inte räckt till för den senast anställde hälsocoachen som ansåg att kombinationen hälsocoach och idrottslärare inte varit särskilt lyckad. Om detta berodde på att han inte haft samma förutsättningar för att planera sin verksamhet, som den förste hälsocoachen fått före projektet startade, eller om det kom an på att han inte hade samma bakgrund och utbildning som den först anställde hälsocoachen, är svårt att svara på. Rektorn hade heller inte stöttat den sist anställde hälsocoachen i samma grad som hon gjort med den hälsocoach som anställdes först. Att ha stöd ”uppifrån”, från skolledningen, och då särskilt från rektorn var annars något som alla vuxna respondenter såg som en mycket viktig faktor för att möjliggöra arbetet med hälsofrämjande processer för elever. Detta kan ses som en central slutsats och något att beakta inför kommande hälsofrämjande satsningar. Det stödjer dessutom avhandlingens teoretiska modell, där denna organisatoriska faktor lyfts fram som betydelsefull. Utifrån denna studies resultat kan den snarare
klassas som så gott som helt avgörande. Båda hälsocoacherna kände förvisso att de fått stöd, men inte i den omfattning de önskat och detta kan naturligtvis ha påverkat deras insatser och därmed också utfallet av interventionen. Rektorn upplevdes exempelvis inte ha frigjort tillräckligt med tid för hälsocoacherna att bedriva aktiviteter i praktiken. Delvis tycktes 30 minuters schemalagd tid till HP för eleverna, två gånger i veckan, vara för knapp – det hade behövts betydligt mer tid. Inte minst för att ge eleverna större möjlighet till att komma upp till, eller behålla, minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag, vilket tidigare forskning sett som ett minimum (Andersson et al., 2006; Ortega et al., 2007). Tillgång till fysisk aktivitet anses vidare vara en viktig faktor för att främja sin dagliga aktivitetsnivå (Welk, 1999). Dessutom hade det känts lite meningslöst att anordna aktiviteter för de vuxna på skolan (lärare och pedagoger), eftersom det inte hade skapats någon lucka i deras schema för dem att delta. Med andra ord fanns det ett flertal organisatoriska faktorer som kan ha utgjort hinder för hälsocoachen att utföra ett fullgott arbete. Kanske är de största hoten för hälsofrämjande arbete således att skolan delvis inte har tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna frigöra tillräckligt med tid, men delvis också beroende av hur ledningen värderar insatsernas betydelse och hur de stödjer processen.
Ytterligare förutsättningar, som i analyserna visade sig vara av betydelse för att en hälsofrämjande verksamhet ska fungera på bästa sätt, var anpassade lokaler och en främjande skolmiljö (möjlighetsfaktorer). Detta stämmer också det väl överens med Youth Physical Activity Promotion Model (YPAPM) (Welks, 1999), men även med de hälsopromotiva utgångspunkterna, där stödjande miljöer framhålls som en viktig strategi i arbetet med att främja hälsa (Naidoo & Wills, 2007; Poland et al., 2000; WHO, 1986). Dessa så kallade möjlighetsfaktorer fanns dock inte på interventionsskolan i tillräcklig utsträckning. Dessutom hade dessa hinder varit svåra att påverka för hälsocoachen. Rektorn hade här varit behjälplig och påstridig gentemot kommunen, till vissa förändringar, men inget hade skett vilket innebär att det också finns saker i skolans verksamhet som inte ens en rektor kan göra så mycket åt. Ansvaret låg på en ännu högre nivå, vilket det troligtvis även gör inom andra skolområden. Detta kan också försvåra hälsofrämjande satsningar. Även om någon, några, eller till och med rektorn på skolan skulle vilja göra förändringar i skolmiljön är det således kanske inte alltid möjligt, då det inte ges tillräckligt med stöd och ekonomi ifrån skolchef och/eller ifrån kommunen. Det kan alltså finnas hindrande
faktorer även utanför själva ”arenan”, vilket innebär att insatser behöver göras på flera nivåer för att kunna skapa bästa möjliga livsstilsförändringar (Spence & Lee, 2003; Sallis et al., 2008; Bauman et al., 2012), för barn i skolmiljön. Utöver de möjlighetsfaktorer som lyfts fram, pekar resultaten också på värdet av förstärkande faktorer, som tillika belyses i studiens teoretiska modell (Welk, 1999). Bland annat visade analysen på att det krävs ett positivt stöd och en god samverkan mellan lärare och övrig skolpersonal, så att alla arbetar tillsammans och hjälps åt att främja de ungas hälsa i skolan, likt tidigare studier lyft fram (Parcel et al., 2000; Statens folkhälsoinstitut, 2010:16). Att den ene hälsocoachen haft bra lärarsamverkan råder det inga tvivel om, men däremot verkar inte den andre riktigt haft samma assistans. Detta kan ha försvårat möjligheten för honom att nå fram till eleverna och på så sätt kunna utföra ett fullgott arbete. Båda hälsocoacherna hade dock fått hjälp av elevernas klasslärare med idéer, och klasslärarna hade dessutom varit flexibla gällande att ändra om i schema och så vidare, för att få in två HP-tillfällen i veckan för varje klass. Den övriga skolpersonalen, så som café- och kökspersonal, hade däremot inte visat något intresse alls för att samverka med hälsocoachen. Lärarna trodde dock inte att detta hade haft så stor betydelse för elevernas hälsa. Störst betydelse har således, utöver rektorn, en god samverkan och stöd ifrån klasslärare (Eather, Morgan & Lubans, 2013).
Något som vidare ansågs vara en väsentlig förstärkande faktor för barnens hälsofrämjande utveckling var elevernas föräldrar (vårdnadshavare). Dessa bedömdes som en viktig samarbetspartner, vilket både tidigare forskning belyst (Nyberg et al., 2015; WHO, 2006a) och är något som betonas i Welks (1999) modell. Elevernas vårdnadshavare var emellertid svåra att nå i Hälsocoachprojektet. Hälsocoacherna hade inte ansträngt sig tillräckligt heller, vilket de sa sig ångra. Kanske berodde det på att det inte funnits någon tradition i att samverka med vårdnadshavare tidigare på skolan (SBU, 2004:160). Steget till detta blev då troligtvis alldeles för stort för hälsocoachen med många andra uppgifter på sin agenda den korta tid som fanns till förfogande.