Skolledningens syn på hälsofrämjande arbete i skolmiljön och på

Analysen av de intervjuer som gjorts med skolchef och rektor tar främst utgångspunkt i deras tankar om Hälsocoachprojektet. Respondenternas åsikter var relativt likartade och utifrån de svar som framkom har två övergripande kategorier analyserats fram som beskriver deras synsätt; behov av hälsofrämjande

Behov av hälsofrämjande arbete

Skolchefens och rektorns övertygelse om att det finns ett behov av hälsofrämjande arbete i skolan går inte att ta miste på, vilket alltså gjorde beslutet enkelt att satsa på detta projekt. Skolchefen pratade bland annat om att han tror att kunskapen tas in bättre om eleverna får möjlighet att röra på sig lite extra varje dag och att barns psykiska hälsa förbättras av ökad fysisk aktivitet, vilket också tidigare forskning belyst (Ekeland et al., 2009; Ericsson & Karlsson, 2014; Paluska & Schwenk, 2000). Rektorn var lika förvissad om att det är viktigt för barn att lära sig mer om hälsa och tyckte att man bör börja satsa på denna typ av verksamhet så tidigt som möjligt, i likhet med vad tidigare studier påpekat (Carlman, Augustsson & Olin-Scheller, 2013). Hon förespråkade även att fortsätta högre upp i årskurserna då det skulle ”[…] behövas ändå mer på högstadiet”, eftersom hon noterat att det var där eleverna rörde sig minst. Elevernas fysiska aktivitet minskade alltså med åldern (Treuth et al., 2005; Knuth & Hallal, 2009; Carlman et al., 2013; Carlman, 2015).

Skolchefen ansåg vidare att det i stort sett var ofrånkomligt att inte arbeta med hälsofrämjande aktiviteter idag, ”[…] om vi ska följa våra styrdokument […]” och syftade troligtvis på Lgr11 (Skolverket, 2011a), där det tydligt framhålls att ”Skolan ska sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.”. Ytterligare anledningar de lyfte fram till att hälsofrämjande aktiviteter behövs i skolan var för att idrottslektionerna ”[…] är inom en sådan fyrkantig ram […]” (Skolchefen), något de antog inte passade alla barn. Skolledningen menade att den fysiska aktiviteten i skolan borde vara mer lekbetonad (Carlman, 2015), för att det ska bli mera lustfyllt. Rektorn menade att det var för mycket bollaktiviteter, springa och hoppa på idrottslektionerna av gammal tradition, vilket hon antog stjälpte mångas intresse samt att hälsa ofta bortprioriterades, något som också det har klarlagts i tidigare gjorda undersökningar (se exempelvis Eriksson et al., 2005, Quennerstedt, 2006, Skolinspektionen, 2012).

Att satsa på detta hälsocoachprojekt såg båda två därför som en självklarhet. ”Vi har ju inget att förlora” tänkte rektorn, som dessutom tyckte att de behövde ”en puff”, för att arbeta med detta område, något som tyder på att de tidigare inte gjort det. Skolchefen var inne på liknande tankegångar, och sa att ”Det är lätt gjort att det blir ”[…] ’more of the same’ […] i skolans värld”.

Detta har tolkats som att han menade att skolan många gånger fastnar i sitt vanliga mönster och gör mer av det de redan är bra på istället för att föra in något nytt. Dessutom ville skolchefen satsa på projektet för att stödja rektorn, som nappade på detta ”erbjudande” direkt.

Hälsofrämjande arbete skulle varje lärare kunna ta ansvar för, menade rektorn vidare, men uppgav i nästa mening att det inte var så enkelt; ”[…] för en del är väl som mig – fullkomliga idioter på det” och ansåg alltså att det inte var alla på skolan som hade kunskap om hälsa och hälsofrämjande aktiviteter. Dessutom hade de ”vanliga” lärarna så fullt upp med sitt, framhöll skolchefen. Ingen av dem sa sig ångra att de valde att gå med på att anställa en hälsocoach. Skolchefen verkade inte ha någon direkt uppfattning om hur projektet hade upplevts och påverkat de involverade, men uppgav att han fått rapport ifrån rektorn om att det fungerat bra. Rektorn var i alla fall mycket nöjd och sa att hon märkt att alla, både elever, lärare, skolpersonal och föräldrar varit väldigt positiva till Hälsocoachprojektet över lag. Hon tyckte att man vunnit mycket om man fått en eller två elever till att förbättra sin kost och/eller att röra på sig mer. Rektorn var så nöjd så hon ansåg till och med att det vore utmärkt om det blev en fast tjänst av det som varit, det vill säga att det gick att anställa en hälsocoach på 20% även i förlängningen. Skolchefen verkade tillika positivt inställd till en fortsättning, då han framhöll att han hoppades att denna verksamhet skulle kunna gå att institutionaliseras. Både rektorn och skolchefen pratade dock lite fram och tillbaka i frågan och ett förslag de båda framhöll var att idrottsläraren och hemkunskapsläraren skulle kunna arbeta som ett team med hälsofrämjande aktiviteter.

Skolchefen underströk dock vidare att det nog också skulle behövas en person som har en mer samordnande roll när det gäller hälsofrämjande arbete överlag i hela kommunen, kopplat till skolans verksamhet. Någon som ”[…] kan handleda, stödja och stötta, hitta verktyg, hitta modeller, skapa nätverk, samtalsgrupper […] en person som verkligen är intresserad av ämnet”. Främst tolkas det som att han menade att detta var extra viktigt nu efter att projektet avslutats. Detta för att på så sätt fånga in de företeelser som fungerat bra, så att man hade något att utgå ifrån och jobba vidare med. Han tyckte emellertid att det skulle vara bra att ha en ”samordnare” i förlängningen också, som kunde verka i flera skolor i kommunen. Förslag på hur många procent

tjänsten skulle innefatta framkom emellertid aldrig under intervjun. Båda var i alla fall överens om att det gäller att anställa ”rätt” person som rektorn uttryckte det – för annars trodde de inte att en verksamhet som denna skulle komma att leda till någon förändring för eleverna, vilket naturligtvis är tanken med hälsofrämjande satsningar i skolan, i stort.

Betydande förutsättningar

För att kunna bedriva och lyckas med hälsofrämjande verksamhet i skolan krävs en mängd olika förutsättningar, påtalade rektorn och skolchefen vid flera tillfällen. En betydande faktor som lyftes fram och diskuterades frekvent var exempelvis chefsrollen och dess värde i sammanhanget. Båda respondenterna verkade tycka att rektorn hade en viktig roll. Rektorn påpekade att hon själv inte var någon förebild, men trodde att hennes positiva inställning till detta hälsofrämjande arbete varit det viktigaste. Naturligtvis är kommunen också en ”stor motor” som skolchefen uttryckte det, men återkom hela tiden till att man måste ha med rektorn. Detta även om man har ”[…] besjälade lärare där ute” – för annars dör processen, påtalade skolchefen vidare. Att ha rektorn som huvudsaklig nyckelperson som håller i tråden ansågs också viktigt i fall den anställde som driver verksamheten, skulle sluta. Rektorn tyckte själv att hon varit stöttande gentemot den ene hälsocoachen, men däremot inte lika stödjande emot den andre, då hon inte uppfattade sig varit någon bra arbetsledare för någon före sin sjukskrivning som ägde rum en viss tid under projektets gång. Den hälsocoach hon stöttat mer kom å andra sidan regelbundet och bad om saker som han ville att hon skulle driva vidare, vilket naturligt då gjorde att hon bistod honom i högre grad.

Förutom att hon själv inte varit lika engagerad i sin arbetsroll innan hon blev sjuk, menade hon ändå att förutsättningarna varit relativt likartade för de båda hälsocoacherna – om man då bortsåg från att den ene hälsocoachen ”ärvde” projektet som rektorn påpekade. Av den anledningen tyckte hon heller inte att det direkt var schysst att jämföra de bådas arbetsinsats och drivkraft. Tiden och ekonomin hade i alla fall varit densamma för båda hälsocoacherna, men sen hade det ju varit upp till dem själva att verkligen använda den tid de fått till sitt förfogande, menade rektorn. Pengar till inköp av material och för att kunna anlita föreläsare söktes i början av Hälsocoachprojektets start, vilket även rektorn hjälpte till med, och de fanns kvar hela projekttiden. Detta

innebar alltså att båda hälsocoacherna hade samma möjligheter till att exempelvis bjuda in inspirerande personer och för att införskaffa redskap till de aktiviteter som de ämnade bedriva.

De ekonomiska resurserna är annars något som ofta ”sätter käppar i hjulet” för sådan här verksamhet, belyste både skolchefen och rektorn. Rektorn uttryckte exempelvis att pengarna ofta går till barn som har behov av stöd och att man tvingas välja även om man vet att ”[…] det ena gynnar det andra […]”. Skolchefen påtalade att det var svårt att få till en mer fast anställning för en hälsocoach, då pengar främst avsätts för lärande, men i nästa sekund pratade han om att ”[…] lärandet bygger på att man är hel och frisk.”. Båda två hade emellertid ändå ha en inställning om att allt går om man vill:

Vår förmåga begränsar ju våra ambitioner ibland. Vår ekonomiska förmåga alltså, men… samtidigt så måste vi se och hitta möjligheterna. Det… det går alltid att få igång något om man vill. (Skolchef)

Alltså det är ju ekonomin som styr. […] Det är inte… ointresse, nej… och ändå så har jag nog varit rätt så hyfsad och kunnat bolla med pengar och… ehm… flytta hit och dit och så, för och få ut så mycket som möjligt av det, men… ibland så tar det ju bara slut. […] Ibland när man sitter… med … resurserna och… och… planerar tjänsterna och så, så kan man ibland hitta lite… ’ Men där då, om jag flyttar henne dit… ’. Mm, man kan hitta lite… så att, det gäller och hitta… hålen. (Rektor)

De ekonomiska förutsättningarna tolkas alltså vara ett stort problem, men kanske ändå inte det största problemet? Rektorn uppgav nämligen också att man även kunde söka pengar, så att man till slut kunde få till den tjänst man önskade:

Tycker man att det är bra och man gärna skulle vilja fortsätta så… det är klart att man försöker kanske och hitta hålen mer då. Eller ’finns det möjlighet att få ihop det inom ramen?’ då va… eller söka pengar… Man kanske kan… för ibland kan det ju va så att man kan få… man får pengar och så kan man lägga in det, i tjänst… alltså nån procent här eller där va. (Rektor)

För övrigt tyckte rektorn inte att någon av hälsocoacherna haft rätt förutsättningar varken lokalmässigt eller skolgårdsmässigt, för att kunna bedriva denna form av verksamhet på bästa sätt. Lokalerna var bristfälliga uppgav hon, och det var svårt att få till ett utrymme för att exempelvis anordna en redskapsbod till den ”sport-shop” som initierades av en

hälsocoach. Hon anlitade till och med några som skulle bygga en bod, men inget hände, enligt rektorns berättelse. Dessutom tyckte hon att skolgården var ”under all kritik”, och hon lät frustrerad när hon uttryckte att de kämpat i flera år med att göra skolgården mer främjande för fysisk aktivitet, men inget hade hänt. ”Går man inte med blåslampa… så händer inget”, påpekade hon och syftade på kommunen. Utemiljön runt omkring skolan var det däremot inget fel på sa rektorn vidare, då det fanns skog nära till hands att hitta på aktiviteter i.

Ytterligare en förutsättning som kom upp som en viktig faktor, för att en hälsocoach skulle kunna utföra sitt arbete på bästa sätt, var stöd och engagemang även ifrån övrig skolpersonal. Detta ansåg både rektorn och skolchefen. Rektorn var dessutom övertygad om att elevers vårdnadshavare behöver involveras på ett eller annat sätt i sådan här verksamhet ”[…] för har du nöjda föräldrar så har du till 99 procent nöjda barn. […] för som förälder påverkar man sina barn hemma vid köksbordet.”, menade rektorn. Hon hade dock hört att det varit svårt att nå föräldrarna i Hälsocoachprojektet, men huvudsaken är att man försökt, tyckte hon. Det är således viktigt att alla jobbar tillsammans för att stödja eleverna till att främja sin hälsa, hävdade de två intervjuade respondenterna i ledande position.

Sammanfattning av skolledningens upplevelser, T3

Både skolchefen och rektorn var övertygade om att skolor bör satsa på hälsofrämjande arbete, gärna med ledning av en hälsocoach, för att få barnen mer rörliga och upplysta om hälsa i stort – inte minst utifrån att de bör följa Lgr11. Av denna anledning var beslutet till att tacka ja till Hälsocoachprojektet givet. De verkade överens om att de behövde pådrivning utifrån för att arbeta med dessa frågor. Dessutom antog de båda att hälsa bortprioriterades på idrottslektionerna och att ämnet som sådant inte passade alla barn. Rektorn tyckte också att hälsofrämjande arbete borde finnas för alla årskurser och framför allt på högstadiet, eftersom hon bedömde att fysisk aktivitet minskar med åldern.

Av ovanstående anledningar var rektorn och skolchefen dessutom eniga om att tjänsten borde institutionaliseras. Förslaget var att idrottslärare och hemkunskapslärare skulle kunna samverka kring hälsofrämjade arbete.

Skolchefen föreslog också att det skulle vara bra med en kommunsamordnare runt dessa frågor – en person som skulle kunna ha det övergripande ansvaret att driva hälsofrämjande arbete på alla skolor i kommunen. För att kunna bedriva ett lyckosamt hälsoarbete krävs dock rätt förutsättningar, ansåg båda respondenterna. Ekonomin var en sådan faktor, men kanske ändå inte det största hindret eftersom det bland annat går att söka pengar menade rektorn, något som exempelvis gjordes i början av Hälsocoachprojektet. På så sätt hade hälsocoacherna möjlighet att köpa in både ny utrustning och externa inspirationsföreläsare.

Det som däremot nämndes av båda som en avgörande förutsättning var en stöttande chef (rektor), vilket rektorn själv ansåg att hon varit under Hälsocoachprojektets gång. Dock kanske inte till fullo för en av hälsocoacherna. Ytterligare förutsättningar som framhölls vara av betydelse, var bra lokaler och en främjande skolmiljö, något som rektorn inte tyckte hade funnits på interventionsskolan. Dessutom behövs stöd och ett engagemang ifrån övriga lärare och skolpersonal, samt ifrån föräldrar, poängterade både rektorn och skolchefen – så att alla arbetar tillsammans för att främja de ungas hälsa.