Likväl som det finns samband mellan fysisk aktivitet och hälsa, finns det också stöd för att en hög skattad självkänsla kan kopplas till välmående, lycka och livstillfredställelse över lag (Diener & Diener, 1995) samt till ett mer hälsosamt beteende (Torres & Fernandez, 1995). Tidigare forskning har exempelvis visat ett signifikant samband mellan självkänsla och ”objektivt” mätt fysisk aktivitet hos barn (Rasmussen et al., 2004; Trost et al., 1999). Låg självkänsla i unga år kan på omvänt sätt förbindas med sämre hälsa, både fysiskt och psykiskt. Samband har också funnits med ökat kriminellt beteende som vuxen (Trzesniewski, Donnellan, Moffitt, Robins, Poulton & Caspi, 2006).
Ett sätt att arbeta för att stärka ungas självkänsla är att försöka öka deras fysiska aktivitet, då det kan ha effekt på självkänslan, åtminstone i ett kort perspektiv. Många av de interventioner som gjorts kopplat till självkänsla har som längst pågått i nio månader, och de flesta än mindre tid (Ekeland, Heian, Hagen, Abbott & Nordheim, 2009). Dessutom framgår det inte alltid på vilken nivå i modellerna man utgått ifrån och mätmetoder kan skilja sig åt, vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser (Ekeland et al., 2009; Wagnsson, 2009). Det finns dock några gemensamma indikationer. Bland annat har flera studier visat att pojkar mer frekvent skattar den fysiska självkänslan högre än flickor, vilket kan bero på att flickor oftare ser mer negativt på sin kropp (en tendens som ökar än mer i högstadiet till skillnad från mellanstadiet (Crocker, Eklund & Kowalski, 2000; Eccles, Wigfield, Harold & Blumenfeld, 1993; Klomsten, Skaalvik & Espnes, 2004). Flickor som är fysiskt aktiva är däremot mindre benägna att uppleva låg självkänsla (Tremblay, Inman & Willms, 2000).
I sammanhanget bör det också framhållas att låg självkänsla kan kopplas till unga med övervikt (Rasmussen et al., 2004; Strauss, 2000; Tremblay et al., 2000). Detta gäller framför allt för barn som tror att deras övervikt bland annat beror på att de rör på sig för lite (Pierce & Wardle, 1997). Att uppleva låg självkänsla kan eventuellt också göra barn mindre benägna att utöva fysiska aktiviteter. För enligt Harter (1985) är de unga som känner sig kompetenta inom idrotts- och utomhusaktiviteter mer villiga till att delta i fysiska aktiviteter. Det finns således ett samband mellan idrottskompetens (athletic competence), och fysisk aktivitet (Eriksson, Nordqvist & Rasmussen, 2008). Risken är således stor att det blir en ond spiral – många unga deltar inte i fysiska aktiviteter på grund av låg fysisk självkänsla, fastän det kanske just är det som skulle kunna göra att de upplever sin kropp mer positivt. Mer fysisk aktivitet kan förbättra ungas upplevelse av sin egen kropp och den allmänna fysiska självkänslan (Crocker et al., 2000; Lindvall, 2004) kan också påverkas till det positiva, oberoende av förändrat BMI (Goldfield et al., 2007).
För att främja ungas hälsosamma levnadsvanor är det av vikt att arbeta med deras fysiska självkänsla, och då synnerligen när det gäller flickor (Raustorp, Mattsson, Svensson & Ståhle 2006). Det är emellertid också viktigt att öka den fysiska aktiviteten genom exempelvis interventioner påpekar Goldfield et al. (2007), eftersom det kan ge ökad positiv fysisk självuppfattning bland barn
med övervikt och fetma. Dessutom kan den globala självkänslan också öka genom fysisk aktivitet (Camero et al., 2012; Spence, McGannon & Poon, 2005; Tremblay et al., 2000), och då särskilt för unga som utövar fysisk aktivitet på hög aktivitetsnivå (Strauss, Rodzilsky, Burack & Colin, 2001; Trembaly et al, 2000). Om barns fysiska aktivitet ökar kan det vidare ha inverkan på den tid de sitter helt stilla (Epstein et al., 2005), vilket i sin tur kan påverka den allmänna självkänslan, som nämnts tidigare. Med andra ord är det angeläget att försöka motivera barn till att vilja reducera sin stillasittande tid, då detta kan främja barnens globala självkänsla, som i sin tur kan påverka upplevelsen av en god hälsa.
Vidare är det också viktigt att ge barnen feedback, menar Harter (2012) som hävdar att en individs självkänsla bygger på både en kognitiv och social konstruktion. Harter (1985) har nämligen funnit evidens för att det framför allt är två determinanter som påverkar individens självkänsla. Dels hur de unga upplever sin kompetens eller tillräcklighet, dels återkopplingen ifrån förstärkande faktorer (ex olika betydelsefulla vuxna personer). Detta innebär att elevernas intresse för att utveckla kompetens inom fysiska aktiviteter delvis kan påverkas i (skol)miljön (Harter, 1982). Ett misslyckande i en fysisk aktivitet behöver dock inte betyda att självkänslan försvagas generellt, utan kanske endast påverkar den specifika kompetensdomänen eller aktiviteten i sig (Shavelsson, et al., 1976). Den globala självkänslan är nämligen mer stabil över tid (Fox, 1998, 1999; Granleese & Joseph, 1994; Shavelsson et al., 1976). Raustorp et al. (2005) framhåller också att det är viktigt att vuxna som arbetar för att främja barns fysiska aktivitet känner till de ungas självkänsla. Detta för att veta hur man ska planera aktiviteter som lättare möjliggör utvecklingen av idrottskompetens, kondition och kroppslig attraktion, vilket ökar den allmänna fysiska kompetensen. Den kompetens som i sin tur starkt även kan kopplas till den globala självkänslan (Fox, 2000; Harter, 2012). För om barnet lyckas i en aktivitet växer en känsla av lust och en drivkraft till att vilja utvecklas ytterligare (Augustsson, 2007). Detta innebär att aktiviteterna måste upplevas som roliga och spännande och lätta att bemästra (Whitehead & Corbin, 1997), för att det finns nämligen en risk för att skolbaserade program även kan sänka vissa elevers självkänsla, om aktiviteterna upplevs som negativa och inte kan avstås. Att arbeta med hälsofrämjande arbete för barn är följaktligen inget enkelt uppdrag – det krävs att aktiviteterna läggs på ”rätt”
nivå. Mer forskning behövs således för att ta reda på vilka sorts aktiviteter som barnen själva föredrar och på vilket sätt de bör bedrivas för att de ska känna sig motiverade till att delta.