Skolan ska erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet, vilket, som nämnts tidigare, hör till dess uppdrag. Om skolorna runt om i landet följer detta åliggande är svårt att svara på, men enligt den utvärdering som gjordes av Fagrell och Gustafsson (2007) var det endast 47 % av klasser i grundskolan som erbjöds detta. I den nya skollagen (SFS 2010:800) står det att elevhälsan ska arbeta främjande. Det står emellertid endast att elevhälsan ska ”[…] omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser.” (s. 9, 25 §), så vem ska då ta hand om den fysiska aktiviteten? Det vill säga på vems ansvar ligger att skolan skall erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet? Tanken är väl delvis att eleverna ska få fysisk aktivitet på lektionerna i idrott och hälsa, men att enbart använda sig av dessa lektioner för att öka barns fysiska aktivitetsnivå är inte tillräckligt (Engström, 2007; van Acker et al., 2011).
För det första är lektionerna i idrott och hälsa alldeles för få och för det andra kan ”idrotten” bli för tävlingsinriktad för många barn (Larsson & Redelius, 2004). Dessutom är inte alltid den fysiska aktivitet som bedrivs under idrottsundervisningen anpassad efter att eleverna har olika förutsättningar (Skolverket, 2010a). Arbetet med att öka barns fysiska aktivitet i skolan behöver således ske även utöver ämnet idrott och hälsa. Extra aktivitetspass under skoldagen, mer hälsoundervisning samt ökad föräldrainvolvering i livsstilsfrågor, kan ge positiva effekter på barns och ungas fysiskt aktiva beteendemönster, både under skoldagen och på fritiden (SBU, 2006). Att involvera vårdnadshavare mer i det hälsofrämjande arbetet är således
essentiellt, då förstärkande faktorer så som föräldrar och familj är en viktig förebild för unga i fråga om fysiskt aktivitetsmönster (Bellows-Riecken & Rhodes, 2008; Loprinzi & Trost, 2010).
WHO (2006a), som har analyserat ett stort antal studier gjorda på hälsofrämjande arbete i skolan, framhäver också betydelsen av att involvera föräldrarna mer i det hälsofrämjande arbetet, då de interventioner som involverat föräldrar anses ha lyckats bättre jämfört med de som inte gjort det. Emellertid har främst interventionsprojekt gjorda på barn över 12 år haft bäst effekt (van Sluijs, McMinn & Griffin, 2007) och det framkommer inte alltid riktigt vad för sorts aktiviteter det gäller (O’Connor, Jago & Baranowski, 2009), men det verkar som att flertalet av interventionerna vanligtvis har begränsat det till nyhetsbrev och till ”hemläxor” som eleverna gör tillsammans med sina föräldrar (van Sluijs et al., 2007). Det finns också studier som endast visat på svaga eller inga samband (Kader, Sundblom & Schäfer Elinder, 2015; Metcalf, Henley & Wilkin, 2012).
Därtill gav de interventioner WHO granskade som involverade föräldrar, endast ökad kunskap om hälsa och ej förändrade hälsobeteenden. Nyckelkonceptet verkar alltså inte bestå av att endast fokusera på att involvera vårdnadshavare, men däremot kan det vara ett viktigt inslag tillsammans med andra insatser. De interventioner som lyckats bättre än andra var nämligen de som arbetat multifaktoriellt – de skolbaserade program som främjade både mental hälsa, fysisk aktivitet och hälsosamma kostvanor i kombination med satsningar gällande förändringar av skolans grundsyn och miljö samt involvering av föräldrar (WHO, 2006a). Således i linje med de ekologiska teorierna gällande beteendeförändring (van Sluijs et al., 2007). Studier som visat sig fungera allra bäst var också de mest omfattande interventionerna och de som pågick under lång tid (WHO, 2006a).
I Bruntons et al., (2003) rapport, framhålls också värdet av att arbeta multidimensionellt. Detta eftersom deras granskning av interventionsstudier avsedda att främja barns fysiska aktivitet visar att vissa insatser kan ha mer effekt än andra. Sammanfattningsvis rekommenderas därför främst att; utbilda och tillhandahålla redskap för att minimera barns TV- och videotittande, engagera vårdnadshavare för att stödja och uppmuntra sina barn till fysisk aktivitet, erbjuda tillfällen för familjedeltagande, kombinera insatser genom en
konstellation av utbildning i klassrummen, en förbättring av idrotts-lektionerna, ökad fysisk aktivitet under skoldagen i stort och att arbeta med hembaserade aktiviteter. Slutsatser som även överensstämmer med det ramverk som föreslås av van Acker et al., (2011).
Det finns följaktligen vetenskapligt stöd från flera håll att skolbaserade interventioner har främjande effekter på barns hälsa, även om inte alla studier visar på några signifikanta positiva resultat (Dobbins, DeCorby, Robeson, Husson & Tirilis, 2009; Dobbins, Husson, DeCorby & LaRocca, 2013). Störst betydelse för att lyckas stimulera ungas hälsofrämjade vanor till det bättre verkar i alla fall vara att satsa på multifaktoriella insatser, som pågår under lång tid. Dessutom verkar vårdnadshavarnas uppmuntran ha stort värde för barns förbättrade livsstilsval, och då särskilt för flickor enligt Haerens et al. (2007a). Detta är intressant att lyfta fram med tanke på Nybergs (2009) doktorsavhandling, som pekar på att flickor rör på sig mindre än pojkar under skoldagen. För att komma åt problematiken med ungas fysiska inaktivitet räcker det dock alltså inte med begränsade åtgärder i skolan (SBU, 2004:160; WHO, 2006a, 2008). Barnens hem- och fritidsmiljö kan också behöva involveras med skolans verksamhet – en samverkan som ofta fungerar mindre bra (SBU, 2004:160).
Utöver vårdnadshavare kan det vidare vara viktigt att även få med idrottsrörelsen, som kan, och dessutom själva har som målsättning, att fungera som en resurs för skolan och dess arbete med ökad fysisk aktivitet (Riksidrottsförbundet, RF, 2007, 2009a). Framför allt skulle idrottsrörelsen kunna vara en tillgång i skolans hälsofrämjande arbete efter att eleverna slutat för dagen. En utvärderande sammanställning av Handslaget7 indikerar nämligen på att fler barn och ungdomar har rekryterats till idrottsrörelsen genom att idrottsföreningar gjort besök i skolan. Utvärderingen tyder emellertid vidare på att Handslagets satsningar inte nått de fysiskt inaktiva unga, som inte är så intresserade av idrottsaktiviteter, det vill säga de barn som kanske bäst behöver det (Engström, 2008). I Idrottslyftet, Handlagets efterträdare, var tanken att insatserna skulle bli än mer inriktade på att ”öppna dörrar för fler” för att komma åt en bredare grupp unga individer, i syfte att
7 Handslaget var en satsning på barn- och ungdomsverksamhet som Riksidrottsförbundet fick pengar till, av regeringen, mellan år 2004-2007 (Riksidrottsförbundet, 2009b).
nå folkhälsomålet om en ökad fysisk aktivitet bland befolkningen i stort. Enligt den utvärdering som gjorts verkar dock idrottsföreningarna definierat och tolkat uppdraget lite annorlunda då man i de flesta fall fokuserat på att inte stänga ute någon. Med andra ord har inga kraftansträngningar gjorts för att nå de barn som av olika anledningar inte kommer till idrottsrörelsen (Nordström, 2012), vilket innebär att det finns mycket kvar att göra i arbetet med att inspirera fler barn till ökad fysisk aktivitet. Det är därför, som Engström (2008) påpekar, viktigt att idrottsrörelsens satsningar i skolan får ”rätt sorts” innehåll för att möta fler elevers olika behov.
Det finns emellertid ingen klar ”mall” för hur man i skolan bäst kan gå tillväga för att bedriva hälsofrämjande aktiviteter. Det är kanske också därför flera skolor har gjort olika slags satsningar och försök till att främja barns och ungas fysiska aktivitetsnivå och/eller förbättra samt öka förståelse för andra hälsosamma levnadsvanor (Mura et al., 2015). Vissa skolor har med hjälp av skolans egna lärare provat att arbeta med hälsofrämjande aktiviteter under skoldagen, medan andra tagit hjälp ”utifrån” av exempelvis lokala idrottsföreningar (Carlman, 2015; Käll et al., 2014). En del projekt har visat på positiva effekter av de interventioner som bedrivits i skolan. Exempel är Bunkefloprojektet (Eriksson, 2003), STOPP-projektet (Nyberg, 2009), CATCH (McKenzie, et al., 2001), Samverkan Skola/Idrott (Käll et al., 2014), och The Sogndal school-intervention study (Resaland, Andersen, Holme, Mamen & Anderssen, 2011) samt några interventionsprojekt gjorda i Belgien (Haerens et al., 2007b; Haerens et. al., 2007a). Vissa projekt har emellertid endast uppnått små skillnader och flera av projekten har inte kunnat visa på några långtidseffekter (Dobbins et al., 2013; Shaya, Flores, Gbarayor & Wang, 2008).
Få av alla projekt som drivs ute i landet har dock studerats vetenskapligt, enligt Lorentzon (2006). Några av projekten har emellertid utvärderats i efterhand, men endast för att få en övergripande bild av projektens insatser. Man har ej heller på ett tydligt sätt prioriterat att göra fysiologiska och psykologiska mätningar på barnen i flertalet av projekten, i alla fall inte i Sverige (Patriksson & Stråhlman, 2006; Raustorp, Pagels, Fröberg, & Boldemann, 2015). Utomlands har man i ett flertal interventionsprojekt gjort fysiska mätningar, exempelvis genom accelerometer eller genom konditionstest, men många studier består av subjektiva mätmetoder (van Sluijs
et al., 2007). Dessutom används inte alltid validerade instrument (Craggs, Korder, van Sluijs & Griffin, 2011). Det är hur som helst ovanligt att man i en och samma studie kombinerar båda en objektiv och en subjektiv metod (Ibid.; Dobbins et al., 2013).
Det är också svårt att finna projekt som gjort mätningar av mer psykisk karaktär, som upplevd självkänsla kopplat till ökad fysisk aktivitet. I många fall har man dessutom inte följt och studerat de unga över tid (Ericsson & Karlsson, 2014; Patriksson, 2012; WHO, 2009), för att se om den implementerade fysiska aktiviteten haft någon positiv effekt på de ungas hälsa. Därtill är de flesta utvärderingar undermåliga rent metodologiskt, vilket också det gör det svårt att dra några slutsatser om interventionernas eventuella påverkans- och hälsoeffekter bland de barn och unga som deltagit i verksamheten (Dobbins et al., 2013; van Sluijs et al., 2007). Med andra ord finns det många skolprojekt som fortgår utan att man egentligen vet om de har något väsentligt inflytande på elevernas hälsobeteende (Brown & Summerbell, 2009).
Av ovanstående anledning krävs fler resurser och forskningsstudier med longitudinell design (Engström, 2008; Kristén, Ivarsson, Parker & Ziegert, 2015; Patriksson, Stråhlman & Ericsson, 2012), för att få till en bra främjande verksamhet som kan inspirera fler elever till att bli regelbundet fysiskt aktiva. Detta konstaterar även Shaya et al., (2008) som i sin genomgång av ett flertal utvärderingar gällande skolinterventioner har uppmärksammat betydelsen av longitudinella insatser. Därtill kan det behövas andra mått för att bedöma om interventionen har haft någon betydelse för eleverna hälsa, som exempelvis elevbelåtenhet, självkänsla och deltagande i fritidsaktiviteter (Dobbins et al., 2013). I linje med Lorentzon (2006) är det viktigt att skolor är med och utvecklar kunskap kring främjandet av ungas hälsa, tillsammans med forskare, vilket bland annat kan ske genom att intervjua inblandade parter om deras erfarenheter av interventionens verksamhet (Tayabas, León & Espino, 2014). Detta för att på vetenskaplig grund även kunna belysa hur lärare och elever upplever projektens olika insatser och på så sätt analysera om hälsofrämjande aktiviteter i skolan verkligen ger positiva beteendeförändringar för barns hälsa och framför allt för de barn som bäst behöver det – de inaktiva.
Enligt WHO (2006b) bör strategin mot fysisk inaktivitet vara att arbeta med några nyckelfaktorer som exempelvis att; fokusera på hela populationen (och inte endast riskgrupper), använda en bred definition av fysisk aktivitet, engagera flera sektorer på olika nivåer, förbättra miljön så att den främjar till fysisk aktivitet och att använda sig av bästa tillgängliga evidens före implementering äger rum. Trost et al., (1999) påpekar dessutom vikten av att tillhandahålla roliga men samtidigt utvecklingsmässiga aktiviteter, lämpade för alla, så att alla barn kan uppleva framgång, vilket stärker självkänslan. Det är också viktigt att verbalt uppmuntra barnen till att delta i fysiska aktiviteter och att reducera tävlingsmoment, för att på så sätt minska ångest i samband med deltagande i fysisk aktivitet.
Mot bakgrund av tidigare nämnda studier av de interventioner som gjorts nationellt och internationellt finns redan viss evidens om vad som fungerar och/eller inte fungerar. Resultaten tyder på att de hälsosatsningar som lyckats sämst endast har innehållit enskilda komponenter eller haft kort varaktighet (Parcel et al., 2000). Mer forskning behövs dock, då det finns mer att utreda. Bland annat återstår frågan kring vem eller vilka i skolan, som bör ha uppdraget att genomföra och/eller se till så att hälsofrämjande aktiviteter blir av, men också på vilket sätt aktiviteterna bör bedrivas för barnens bästa.