Elevernas upplevelse av Hälsocoachprojektet och sina egna

I den analys som gjorts utifrån intervjun med eleverna har det centrala främst varit att fånga in deras upplevelser av Hälsocoachprojektet, men visst fokus har också lagts på att försöka klargöra om eleverna har förändrat sina levnadsvanor eller inte. Tre övergripande kategorier har växt fram; levnadsvanor

och lärdomar, mer lek än sport och delaktighet, som presenteras här nedan. Levnadsvanor och lärdomar

Vid en närmare analys av elevernas berättelser om deras fritidsvanor och rastaktiviteter, kan det urskiljas vissa mönster, som nästan är identiska med de som framkom innan HP drog igång 2011. De elever som inte var föreningsaktiva på sin fritid lyfte nämligen fram mer stillasittande aktiviteter både på raster och på fritiden, än vad de föreningsaktiva gjorde, som i stort sett endast pratade om exempelvis fotboll, innebandy, ridning och friidrott. De icke-föreningsaktiva hade andra intressen som; ”hänger på stan”, ”bygger kojor”, ”spelar dator”, eller bara ”är” med kompisar på fritiden. På raster var det relativt likartade aktiviteter som exemplifierades. Det var således inte så stor skillnad gällande elevernas upplevelser av sina fysiska aktivitetsvanor efter de år som HP bedrivits på skolan, trots att de allra flesta uppgav att de tyckte att de hade pratat och lärt sig om värdet av att röra på sig för hälsans skull.

I: Har du lärt dig någonting i det här Hälsocoachprojektet som du inte kunde tidigare om hälsa?

Jo, ganska mycket faktiskt, hur kroppen upplever idrott, alltså hur den… fungerar när man har idrott och hur den inte fungerar när man inte har idrott och bara sitter hemma och äter massa skräpmat och så.

(Icke-föreningsaktiv elev)

Man blir bättre i hälsan och så när man rör sig. (Icke-föreningsaktiv elev) Ja-a, vi har pratat mycket. […] Och där pratar vi på… vad det hjälper kroppen och… att man måste röra på sig på fritiden OCH på skolan. Alltså, att man inte ska va inne på rasterna och sånt […]. (Icke-föreningsaktiv elev)

Liksom intervjun vid T1 var de flesta icke-föreningsaktiva (och då främst flickorna) inte heller nöjda med sin fysiska aktivitetsnivå vid T3, och hade velat vara mer fysiskt aktiva. Det framkom aldrig riktigt varför de inte valt att vara det. Med andra ord har hälsocoachen och projektets aktiviteter inte fullt

ut lyckats inspirera de mer inaktiva eleverna till att främja sina fysiska aktivitetsvanor. Åtminstone inte ur ett kortare perspektiv.

Det verkade i alla fall som att eleverna hade blivit medvetna om att det är viktigt att röra på sig, vilket skulle kunna ha en inverkan i förlängningen. När det gällde de föreningsaktiva eleverna var alla nöjda med hur aktiva de var både i skolan och på fritiden. Ingen hade velat vara mer fysiskt aktiv då de kände att de fick tillräckligt med motion, det vill säga liktydigt med de svar de angav redan vid första mättillfället. På samma sätt som de icke-föreningsaktiva uppgav de föreningsaktiva eleverna vidare att de också lärt sig lite nytt i Hälsocoachprojektet, som exempelvis att det är viktigt att stretcha. En grupp framhöll dock att de inte ”fördjupat” sig i ämnet, vilket de hade önskat. Denna kommentar tyder på att dessa elever redan hade en del kunskap i ämnet, något som märktes även vid mättillfälle 1, som skulle kunna bero på att de kommer ifrån andra hemförhållanden, vilket i många fall har en koppling till barns hälsovanor (Sjöberg et al., 2011). Barnen kan å andra sidan också ha lärt sig mycket om ämnet i sin idrottsförening.

Alla elever utryckte emellertid att de lärt sig nya saker om mat och att laga nya maträtter i Hälsocoachprojektet:

[…] vi skulle laga mat och typ, dela ut det, och då lärde man sig laga mat och så. Det är ju bra, för då… ifall man typ är hemma själv och måste äta någonting. (Föreningsaktiv elev)

Mm… att en del grejer som… jag trodde var nyttiga var onyttiga och så.

(Icke-föreningsaktiv elev)

Ja. Vi har pratat mycket om mat och så… eeh… hur… vad… vad det är som är så viktigt, att man måste äta frukost på morgonen och såhära, hålla tiderna och såhär. Och att man måste… man måste inte, men man kan ju ta en frukt vid mellanmål. Det är ju bra för kroppen. Ja. (Icke-föreningsaktiv elev)

Trots att eleverna hävdade att de lärt sig saker om mat i HP, verkade det vara flera som inte åt någon frukost, lite eller ingen lunch och mellanmål samt inga grönsaker – dock endast de icke-föreningsaktiva, vilket skulle kunna innebära att de tillhör den grupp barn som inte får i sig tillräckligt med näringsrik kost (Livsmedelsverket, 2012a). De föreningsaktiva respondenterna tycktes däremot, äta bra hela dagen, på samma sätt som de verkade ha gjort redan innan projektet började. De allra flesta elever åt inte godis eller chips annat än

på helgerna, men däremot var det en av de icke-föreningsaktiva som drack läsk ”tre till fyra gånger” på en vecka och tre som åt kakor flera gånger i veckan, vilket var samma individer som åt ytterst lite eller inget till frukost och skollunch. Enligt Rampersaud et al. (2005) äter de som inte får i sig frukost oftare sämre överlag, vilket således kan stämma in även på detta resultat. Hur som helst har den kunskap som barnen fått genom de hälsocoachaktiviteter som bedrivits kopplat till mat, alltså inte etablerat nya vanor hos alla elever i interventionsgruppen, utan de flesta äter som tidigare, bättre eller sämre.

Inställning till HP

Alla elever som intervjuats uppgav att de gillat att vara med på HP-aktiviteterna och flera sa att de ”längtar till HP”, vilket inte riktigt alla gjorde till idrottslektionerna - något som även andra respondenter uppmärksammat och antytt. Två elever uppgav till och med att de inte brukade vara med på lektionerna i idrott och hälsa, vilket är ett problem som även Skolinspektionens granskning (2012) pekat på, där de framhåller att det är ett oväntat högt antal elever som inte deltar i undervisningen utan giltiga skäl. HP-aktiviteterna hade alla till och med velat ha mer av, gärna också utökad tid, och då särskilt under ledning med en av hälsocoacherna. De tyckte nämligen att hans aktiviteter varit roligare och ingenting upplevdes dåligt med HP under denna tid. Citaten nedan skildrar några av de svar som framkom på frågan om deras upplevelse av Hälsocoachprojektet:

- Väldigt bra, tycker jag. - Jättebra. (Föreningsaktiva elever)

Det har ju varit väldigt roligt och bra. (Föreningsaktiv elev)

Jo, men det är kul. Ja vi… längtar till det vi i klassen alltså, vi… varje tisdag så har vi det efter musiken. Såhär ’Ah, vi har… vi har HP nu’ (klappar

händerna två gånger), då springer ju alla dit. (Icke-föreningsaktiv elev)

När det gällde HP med den andre hälsocoachen var det däremot lite skilda åsikter där några av de icke-föreningsaktiva framförde att de inte hade velat ha mer HP, medan alla föreningsaktiva trots visst missnöje ändå haft lust att ha det. Om de föreningsaktiva barnen fått välja ville de oavsett lärare även ha mer idrott och hälsa då de tyckte ”idrott” var det roligaste ämnet i skolan, liksom även tidigare undersökningar på mellanstadieelever visat (Skolverket, 2007). En grupp föreningsaktiva ville dessutom hellre ha idrott och hälsa än HP om de hade varit tvungna att välja då det var ”mer sporter” på idrottslektionerna samt ”[…] längre tid” och de upplevde att de ansträngde sig mer där, något dessa elever gillade att göra.

Den andra gruppen föreningsaktiva elever hade däremot hellre velat ha mer HP – men bara om HP-tillfället skulle varit lika långt som en idrottslektion, vilket tyder på att HP-tillfället varit för kort, vilket också hälsocoacherna påpekade. Anledningen till att några av de föreningsaktiva barnen hellre skulle velat ha mer HP än idrott och hälsa var för att de gillade lekar så mycket och tyckte att de fick tillräckligt med sportaktiviteter på kvällarna. Av detta resultat att döma upplevde således eleverna att idrottslektionerna främst innehöll mer sport och HP mest lek – i alla fall när den ena hälsocoachen hade hand om idrott och hälsa och HP-aktiviteterna. Med den andre hälsocoachen var det inte så stor skillnad mellan HP och idrottsämnet påpekade respondenterna. Det hade lärarna också uppmärksammat. Detta upplevdes inte som så populärt bland de mer inaktiva eleverna, som yttryckte att idrottslektionerna innehöll för mycket ”sporter” (och då framför allt bollsporter):

[…] när vi har haft XXXX (nämner namnet på en av hälsocoacherna) så har det mest varit… typ fotboll och sånt… så då har vi inte gjort så mycket lekar och det har inte varit sådär kul. (Icke-föreningsaktiv elev)

Eh, jag tycker mer om å göra lekar och sånt dära… För när man har fotboll och sånt dära, då blir det mest bråk och sånt liksom. För många i klassen tar det på allvar. (Icke-föreningsaktiv elev)

En anledning till att de icke-föreningsaktiva barnen inte uppskattade bollsporter var således för att det skapade mer bråk, vilket belyst i tidigare studier (Carlman, 2015). Detta framhöll även de föreningsaktiva, men det verkade inte bekymra dem något märkbart. Något som däremot uppskattats av alla de intervjuade barnen var lekar, vilket de verkar velat ha mer av – dock allra mest de icke-föreningsaktiva eleverna. Att de icke-föreningsaktiva

eleverna gillade lekar så mycket skulle, förutom att de skapade mindre bråk, kunna bero på att de kände sig mer kompetenta i dessa aktiviteter. Elever utryckte nämligen att de upplevde sig klara av HP-aktiviteterna bättre, i de fall aktiviteterna varit lekbetonade, eftersom de då var lätta att utföra, men de tyckte däremot inte alla att aktiviteterna var på en lektion i idrott och hälsa. För att eleverna skulle känna sig extra inspirerade till att leka, skulle lekarna dock vara varierande, något de tyckte att framför allt en av hälsocoacherna varit bra på att ständigt anordna:

I: Hur upplever ni att det har varit att ha fysiska aktiviteter, HP, med en hälsocoach?

Ja, det var roligt.

I: Vad var det som var roligt då?

Vi gjorde olika saker hela tiden. (Icke-föreningsaktiva elever)

När vi hade XXXX (nämner namnet på en av hälsocoacherna) så gjorde man en och samma sak nästan hela tiden. Att liksom ’Ah, vi har madrassfotboll ena gången’, ’Okey, då får vi ha det nästa och nästa och nästa gång’, men det tycker ju inte jag var något kul. (Föreningsaktiv elev)

Det är inte kul att göra varj… alltså, typ… göra samma. (Icke-föreningsaktiv

elev)

Barnen gillade således inte att göra samma saker vid varje tillfälle. Alla var ändock eniga om att projektet varit ett positivt inslag i skolans verksamhet.

Delaktighet

En sak som de intervjuade barnen också framförde vid ett flertal tillfällen var deras besvikelse över att en av hälsocoacherna inte alltid varit delaktig under HP-aktiviteterna. Detta ogillades av eleverna. De flesta upplevde att han bara hade satt igång dem till någon aktivitet men sen hade han själv gjort något annat, som att ha gått iväg till en annan klass eller liknande:

Han tog bara fram grejer, och så fick vi göra vad vi ville. (Icke-föreningsaktiva

elever)

Ja, och så satt han och gjorde något annat, så fick vi göra allt själva liksom.

Citaten ovan är hämtade både ifrån intervju med icke-föreningsaktiva och föreningsaktiva barn, vilket tyder på att detta är något som på ett eller annat sätt irriterat och/eller påverkat både de mer inaktiva eleverna såväl som de mer aktiva. De icke-föreningsaktiva uttryckte exempelvis att de inte ansträngt sig så mycket på HP, med en av hälsocoacherna, medan de aktiva av konversationen att bedöma verkade besvärade av att de mer inaktiva inte alltid varit med på aktiviteterna:

- Ja, men när XXXXX (nämner namnet på en av hälsocoacherna) … Så satte han sig typ, och så…

- Och så tittade han på.

- Ja, och då så var det en del som tyckte det blev tråkigt. - Så satte…

- Så satte dom sig och bara kollade på istället. - Ja, och så kollade dom bara på.

- Ja, så kan det va en del… Dom bara satte sig, typ med en mobil och bara inte var med.

- Det tycker jag är ganska dåligt. (Ur föreningsaktiva elevers diskussion)

Bristen på delaktighet tillsammans med enformiga aktiviteter, satte ner betyget från eleverna för den ene av hälsocoacherna, och några av eleverna verkade helt enkelt inte tycka att det varit värt att anstränga sig till att deltaga vid några tillfällen under hans verksamhetstid. Eleverna ville alltså ha en hälsocoach som själv deltog på de aktiviteter som anordnades, vilket tolkas som att en av hälsocoacherna gjort, och att det hade uppskattats. Dessutom upplevde de att den sistnämnda hälsocoachen i högre grad låtit dem vara delaktiga och påverka innehållet i HP, vilket också lyftes fram som en motivationshöjande faktor. Han tolkas alltså ha lyssnat av elevernas önskningar – något som värdesatts:

Då fick vi säg… Att han samtycker att vi liksom… ’Vad tycker ni om det?’, ’Vad tycker ni om det?’. Ah, det tyckte jag var bra. […] Att vi liksom fick säga våra idéer. (Icke-föreningsaktiv elev)

Eleverna pratade vidare om att de ibland hade fått pröva att skapa sina egna lektioner med en av hälsocoacherna, vilket de också verkade ha gillat att göra och därmed känt sig delaktiga. Delaktighet i hälsofrämjande arbete tolkas således ha betydelse på flera sätt (Korp, 2004).

Sammanfattning av elevernas upplevelser, T3

De allra flesta elever ansåg att de lärt sig något om både vikten av att röra på sig och att äta näringsrik mat i Hälsocoachprojektet, men trots det verkade inte alla av de intervjuade barnen ha etablerat några nya levandsvanor. De föreningsaktiva barnen rörde redan på sig mycket och enligt deras egna utsagor hade de också en regelbunden kosthållning. Sämre var det med flera av de icke-föreningsaktiva elevernas levnadsvanor som liksom datainsamlingen före uppstarten av projektet (mars 2011) inte pratade om fysisk aktivitet som deras främsta fritidsintressen. Några av dem tycktes också slarva med sin kost och då framför allt med frukosten. Hälsocoachen och de aktiviteter som bedrivits har således inte utifrån resultaten påverkat dessa elevers levnadsvanor i positiv riktning.

Alla intervjuade elever hade dock gillat hälsocoachaktiviteterna och de hade gärna velat ha mer av dem – också särskilt under ledning med en av hälsocoacherna. Däremot hade inte några av de icke-föreningsaktiva velat ha mer HP om HP-aktiviteterna påminde om en idrottslektion, som alla inte verkade vara så förtjusta i. De aktiviteter som lockat främst de icke-föreningsaktiva hade varit mer lekbetonade, och upplevdes på så sätt enklare att genomföra. Resultatet tyder på att barnen då känt sig mer fysiskt kompetenta. Några av de föreningsaktiva ville dock också hellre ha mer lekar i skolan, då de upplevde att de ändå fick nog med sport på kvällen. Vidare angav de icke-föreningsaktiva att de tyckte idrottslektionerna många gånger var för sportiga och att de bidrog till bråk. Två av eleverna sa dessutom att de inte brukade delta på dessa lektioner.

För att eleverna skulle känna sig extra motiverade till att deltaga i HP-aktiviteterna skulle de helst vara variationsrika. En viktig hälsofrämjande motivationshöjande faktor som framkom var även delaktighet. Delvis ville eleverna ha en hälsocoach som själv aktiverade sig i aktiviteterna, men likväl ville de själva vara med och påverka innehållet. Annars tyckte inte några av

eleverna att det varit lika roligt att vara med. Alla intervjuade barn såg dock Hälsocoachprojektet som ett positivt inslag i skolans verksamhet.