1. Noor: Det finns ingen plats för dom
2. Arbetskamrat: Okej (går iväg tillsammans till ”kaffehyllorna”) 3. Arbetskamrat: Tror vi kan ställa BAkom kanske
4. Noor: Bakom? 5. Arbetskamrat: Ja
6. Noor: Aha, okej. Jag tar dom
7. Arbetskamrat: Vi putter IN dom (skjuter kaffepaket längre bak på hyllan), så ställer du dom 8. andra framför bara
9. Noor: Okej
Genom att fråga fick hon tillgång till arbetskamraternas sätt att lösa de problem som uppstått; är det ont om plats prövar man att skjuta undan befintliga varor.
106 Andel av talutrymmet innebär andel av handledares/arbetskamraters och praktikants sammanlagda transaktionella taltid. För Noor, se tabell B2.3.
På detta sätt kompenserade Noor för det faktum att personalen inte i någon större omfattning förklarade olika arbetsuppgifter.108
Praktikanterna behärskade alltså ofta i grunden arbetsuppgifterna men ”finslipade” över tid utförandet i enlighet med arbetsplatsens specifika krav, t.ex. insåg man hur kläderna skulle hängas, hur mycket mjölk som kunde hällas upp i ett barns glas (utan att barnet spillde ut), hur lampor enklast byttes i speciella lampor, vilka delar av golvet som inte behövdes moppas, hur man rengjorde en pantmaskin.
Att behovet av och omfattningen av instruktioner kunde minska i takt med att praktikanterna lärde sig utföra arbetsuppgifterna på ett arbetsplatsspecifikt sätt kan illustreras genom ett exempel från klädbutiken. Vid praktikstarten handlade Cecilias instruktioner till Roya om enstaka moment, t.ex. hämta galgar, sätta larm i ett plagg, eller om var i butiken ett plagg skulle hängas. Vid sista inspelningstillfället var Cecilias 5 sekunders korta instruktion: ”Roya, sen kan du fylla på på Odd Molly, se om du kan fylla på på Odd Molly” tillräckligt för att Roya visste att hon skulle: gå till hörnan där alla klädesplagg av märket hängde, kontrollera att det fanns 1 small, 2 medium, 1 large av varje klädesplagg, om inte gå till lagret och hämta, ta bort ev. plast/nålar och slänga det på rätt plats vid disken, larma varje plagg (sätta larmet på rätt plats på plagget), prismärka varje plagg (ta reda på rätt pris, hantera apparaten), sätta i galge (hämta rätt galge) eller vika på rätt plats, hänga eller lägga ut i hörnan i rätt ordning (small-medium-large).
6.3.3. Rutiner och system
Även verksamheternas fasta rutiner och tydliga system främjade självständigt arbete men begränsade samtidigt behovet av interaktion. Arbetsuppgifter på förskolan och i de båda butikerna var relativt fasta; de styrdes av dagliga rutiner och praktikanterna utförde i princip samma uppgifter under praktiktiden. När de identifierat rutinen och lärt sig de arbetsplatsspecifika utförandena kunde de själva avgöra vad de skulle göra – inga instruktioner eller frågor behövdes. Merilinka ”tyckte det var mer intressant i början, nu är det samma.” och Roya förklarade att hon tyckte att hon lärde sig arbetsuppgifter under ”första två-tre veckorna men sen det var blir vana, jag nästan kunde allt”.
Till exempel visste Roya efter en tid att hon alltid skulle börja med att dammsuga och putsa fönster i provrummen, Merilinka visste att hon efter varje måltid behövde hjälpa barnen att tvätta sig och Noor visste eller kunde räkna ut var varorna skulle stå i matbutiken. Det var först när en ny arbetsuppgift
behövde introduceras eller när praktikanterna inte visste vad som skulle göras som behov av (transaktionell) interaktion uppstod (utdrag 23, Det finns ingen
plats). Svårigheter att hitta i butikerna och otydliga förpackningar gynnade
också interaktionsmöjligheter med kunderna eftersom också de emellanåt hade svårt att hitta eller förstå varornas innehåll och därför behövde fråga personalen.
”Otydligheter” på arbetsplatsen gynnade alltså interaktionen med såväl handledare och arbetskamrater som kunder. Även enstaka händelser som bröt mot de dagliga rutinerna på praktikplatserna kunde medföra förändrade möjligheter till interaktion. Några exempel är när chefen på huvudkontoret respektive en granskare från konsumentverket kom på besök och när kartongpressmaskinen respektive kassaapparaten (datorn) gick sönder. Besöken begränsade visserligen möjligheten till interaktion med handledarna men ökade kundinteraktionen; när handledare och anställda var upptagna med besökare eller reparationer fick praktikanten ta hand om kunderna (vid chefsbesöket i december var Noors kundkontakt som mest omfattande; ca 70 % av interaktionen (tabell B2.1) och nästan 4 minuters samtal (tabell B2.3).
6.3.4. Vilken uppgift och var; olika fysiska rum
Som framgått kunde den arbetsuppgift praktikanterna var sysselsatt med generera olika omfattande och olika typer av interaktion. Sambandet arbetsuppgift – interaktion kan belysas genom Noors kundinteraktion i livsmedelsbutiken som visserligen varierade i omfattning mellan inspelnings-tillfällena, men klart visar att hon interagerade med kunder i minst omfattning vid det andra inspelningstillfället (tabell B2.3). Anledningen var att Noor då moppade golvet under drygt en tredjedel av arbetstiden, och under den tiden ställde inga kunder några frågor till henne, vilket de däremot gjorde när hon packade upp eller ställde iordning varor.
Men samma arbetsuppgift kan också i olika verksamheter innebära varierande möjligheter till interaktion: i motsats till Noor fick Roya sällan frågor när hon plockade upp kläder. Orsaker till denna skillnad kan möjligen sökas i verksamhetsinriktningen och konsumenternas förväntningar på butiksbiträdena. Många av kunderna i klädbutiken verkade vilja strosa runt i butiken och frågade först om man inte hittade ett särskilt plagg medan kunderna i livsmedelsbutiken visste vad de ville ha och frågade första bästa biträde. Möjligen bidrog också det faktum att Noor hade samma kläder som de anställda, en t-shirt med företagets logotype, till att hon fick kundfrågor. Roya bar däremot privata kläder.
Ett annat exempel är sagoläsningen som för Merilinka medförde fler och längre samtal än när hon hjälpte barnen vid matbordet där endast relativt få och korta fraser vanligtvis användes.
Det fysiska rummet spelade också roll för möjligheterna till interaktion och lärande. Att var på arbetsplatsen arbetsuppgiften utförs kunde påverka omfattningen av interaktionen blev tydligt i Tomas fall, där i princip den enda interaktionen med besökare och arbetskamrater ägde rum då han vid det andra inspelningstillfället putsade entrédörrarnas glasrutor. Eftersom besökare och arbetskamrater ofta, under tiden Toma putsade, gick ut och in genom dörrarna var det naturligt att växla några ord med honom. Under tiden Toma putsade de andra fönsterrutorna, t.ex. inne i ett tomt café eller utomhus, var kontakten mycket liten. När Noor pressade kartonger på lagret och när Roya gick ner i källaren för sopsortering uppstod heller ingen interaktion. Att förflytta sig utomhus kan dock leda till andra typer av interaktion: För Toma ledde utflykten till en återvinningscentral till interaktion med en anställd där; i övrigt var Tomas interaktion i mycket hög grad endast med handledaren. Ett annat exempel är den promenad som förskolan gjorde i stormen, den långsamma vandringen innebar en av de få möjligheter till interaktion med förskolelärarna som Merilinka hade eftersom hon då ”gick bredvid” medan förskolelärarna ansvarade för barnen. Promenaden möjliggjorde samtal om barnen och att Merilinka frågade om fraser på svenska.
Verksamheternas lokaler var utformade och möblerade på olika sätt. I klädbutiken och på förskolan kunde man se varandra hela tiden; handledaren kunde se vad praktikanten gjorde och kunde ge respons, och praktikanten hade också viss möjlighet att iaktta de anställdas arbete. I livsmedelsbutiken försvårade de höga hyllorna sådana iakttagelser. Kyrkans lokaler var utspridda och handledaren Aram var dessutom ibland i en annan kyrka. Det var därför emellanåt svårt för Aram och Toma att hitta varandra när en uppgift var utförd och eftersom Toma inte hade fasta uppgifter som skulle utföras varje dag kunde han inte ta egna initiativ till uppgifter så som de andra praktikanterna. Toma var därför beroende av att handledaren talade om vad han skulle göra och han tillbringade mycket av tiden ”utan uppgift” i väntan på Aram (tabell 6.10,
Ingen). En stor del av den här tiden satt Toma ensam i lunchrummet och läste
tidningar, men han ringde också privata samtal, bl.a. ringde han och sökte jobb. Arbetsplatsernas fysiska förutsättningar kan alltså vara en bidragande förklaring till interaktionens omfattning.
Tidigare, i avsnitt 6.2, visades att de artefakter som fanns tillgängliga i den fysiska miljön stöttade interaktionen och arbetsuppgifternas utförande. Den fysiska miljön kunde även stötta interaktionen genom att erbjuda potentiellt medierande resurser som begränsade tolkningsmöjligheterna av ett yttrande och därmed stöttade arbetsuppgifternas utförande. I följande utdrag från
förskolan uppmanar förskoleläraren Elisabeth Merilinka att sitta ner när hon tar på ett barn kläderna i hallen.