Humor, ironi och identitet

Det föregående avsnittet har visat på att investeringar i form av tid och intresse gynnade förekomsten av relationella samtal på praktikplatserna och på att fenomenet humor kunde ingå som en viktig aspekt i de relationsskapande praktikerna. I de ovan beskrivna episoderna var det handledarna som använde humor i en solidaritetsskapande funktion (Hay 2000). Studien tyder dock på att samtal innehållande humor och ironi kunde vara olika svåra för praktikanterna att delta i. Detta illustreras av följande utdrag från förskolan respektive kyrkan.

I utdrag 21 från förskolan har Biljana och Merilinka just kommit in efter utepromenaden och Biljana kommenterar ironiskt barnens klädesplagg som ligger huller om buller på golvet i hallen.

Utdrag 21, Organisation. Merilinka, video.

1. Biljana: (tittar mot klädesplaggen) Titta så ser ut, det kallar jag organisation (skrattar) 2. Merilinka: (skrattar) Jag ska säga till Eric [coachen]

3. Biljana: (småskratt)

För Merilinkas tolkning fanns flera potentiellt medierande resurser tillgängliga; den synliga röran på golvet samt Biljanas skratt, kroppsspråk (blicken på kläderna) och yttrande (orden ”titta”, som Merilinka kunde, och ”organisation” som är liknande på serbiska och engelska). Med sådant utförligt stöd för uppfattandet av ironin och det komiska i Biljanas kommentar (rad 1) vågade Merilinka svara i samma skämtsamma ton; att hon skulle rapportera ”röran” till sin coach, sin ”överordnade” (rad 2), ett skämt som Biljana genom sitt skratt (rad 3) visade att hon uppskattade. Det är inte troligt att Merilinka hade vågat initiera en kommentar om oordningen eftersom yttrandet hade kunnat tolkas som kritik mot Biljanas organisation av verksamheten. I egenskap av verksamhetsansvarig och handledare hade Biljana dock makt och därmed möjlighet att använda ironi för att skämta om den egna verksamheten.

Humors maktmarkerande funktion (Hay 2000) illustreras med utdrag 22 från vaktmästeriet i kyrkan där Toma står på en stege och skruvar ur en lampa i taket medan Aram står nedanför och ”servar” med nya lampor.

Utdrag 22, Annars du kunde inte? Toma, tillfälle ett, video.

1. Aram: Försiktig dina ögon

2. Toma: Jag vet, jag vet, Aram, jag jobbade två år elektrik – jag kan 3. Aram: Annars du kunde inte? (ler)

4. Toma: Va?

5. Aram: Hade inte jobbat tidigare, du kunde inte öppna? [skruva ur/byta lampor] 6. (ca 3)

7. Aram: Förstår du? 8. Toma: Ja förstår förstår

Toma svarade relativt ofta ”jag vet” på Arams uppmaningar och här la han till förklaringen att han bemästrade lampbyten eftersom han haft elektriskt arbete i två år (rad 2). Arams kommentar om att det inte krävs erfarenhet av elektriskt jobb för att byta lampor (rad 3, 5) kan ses som skämtsam självironisk, dvs. riktad mot hans egna inte så omfattande yrkesutbildning och nuvarande (enkla) arbetsuppgifter (jfr humorfunktionen försvara, Hay 2000). Men kommentaren kan också, med tanke på att den fälldes i början av praktikperioden och på Tomas ständiga påpekanden om den egna gedigna yrkeserfarenheten, ses som skämtsamt retande i en maktmarkerande funktion (Hay 2000). Aram markerade genom kommentaren sin roll som handledare – och därmed Tomas roll som praktikant och icke anställd – och att Tomas arbetserfarenhet inte spelade någon roll i den här situationen.

Det kan finnas flera anledningar till att Toma inte svarade (rad 6) på Arams kommentar. För Toma, som upplevde att hans professionella identitet var ifrågasatt genom det faktum att han inte fått jobb i Sverige, kunde en kommentar som devalverade yrkeserfarenhet – oavsett om den var skämtsamt menad eller inte – varit svår att uppskatta (eller förstå). Dessutom tittade Toma upp i taket och såg inte Arams leende, något som kunde mildrat effekten av en potentiellt ansiktshotande kommentar. En annan anledning kan vara att Toma uppfattade Arams kommentar som maktmarkerande (Hay 2000) och att det kan vara språkligt utmanande att bemöta sådana kommentarer på ett acceptabelt sätt (Holmes & Stubbe 2003). Tomas tvekan kan också bero på en ovilja att erkänna att han inte förstod Arams fråga på rad 5 (jfr utdrag 17, Jag är

fönsterputsare). Oavsett anledning påstod han att han förstod Arams kommentar

och avslutade därmed dialogen.

Däremot hade Toma inte några svårigheter att initiera relationellt tal och skämta om sig själv utanför arbetssammanhanget. Ett exempel är när de befann sig i en second hand-butik och Toma småskrattande påpekade sina problem att hitta tillräckligt stora kläder eftersom: ”jag har en stor mage”.

6.2.4.9. Sammanfattande diskussion

De kvantitativa och kvalitativa analyserna av den relationella interaktion som praktikanterna deltog i på praktikplatserna visar på flera aspekter som stödjer respektive begränsar möjligheterna att delta i relationell interaktion. Dessa aspekter sammanfattas och diskuteras här. En närmare diskussion av relationerna mellan praktikant och övriga på praktikplatsen förs i avsnitt 6.4.

Den kvantitativa analysen visar att praktikanterna deltog i relationell interaktion i liten och varierande omfattning (i genomsnitt mellan ca 40 sekunder och närmare 10 minuter per inspelningstillfälle) och att de relationella samtalen utgjorde olika stor andel av praktikanternas sammanlagda tid i samtal (5-50 %). Förekomsten av relationella samtal på de olika praktikplatserna kan på några av praktikplatserna förefalla liten men även andra studier visar att omfattningen av relationellt tal kan variera på olika arbetsplatser och att individer är olika benägna att delta i sådana samtal (Holmes & Stubbe 2003, Nelson 2010).

De relationella samtal som förekom på praktikplatserna bestod ofta av kortare relationella utbyten under arbetsdagen när arbetsuppgifterna tillät. Några längre samtal ägde rum i slutet av dagen och under de enstaka lunchraster praktikanterna hade tillsammans med handledare och arbetskamrater (jfr Holmes & Stubbe 2003). Inga kafferaster förekom.

Förutom om mat och familj förekom inte alls några samtal om mer allmänna samtalsämnen, såsom t.ex. nyheter, sport eller kultur eller allmänt om väder.99

De relationella yttranden som förekom var istället ofta arbetsplatsanknutna kommentarer om saker, verksamheten, individerna på praktikplatsen eller om vädret i relation till arbetsuppgifterna. Analysen visade att praktikanterna ytterst sällan besvarade handledares kommentarer annat än med enstaka ord.

Anledningarna till detta kan ha varit flera. En första övergripande förklaring kan vara att yttranden i relationella samtal som handlar om ämnen och saker som inte är tillgängliga i situationen kan vara svårare att formulera och förstå (Søgaard Sørensen & Holmen 2004, jfr Koester 2006), vilket i ekologiska termer kan uttryckas som att relationella samtal ofta inte i lika stor omfattning stöds av medierande resurser. Därmed behöver samtalsparterna i högre grad förlita sig på lingvistiska ledtrådar och parternas språkliga färdighet kan därmed bli mer avgörande. Avsnittet gav exempel på att praktikanterna kunde ha svårigheter att uppfatta samtalsämnen, vokabulär, begrepp samt humor och ironi i relationell interaktion. Studien visar dock att medierande resurser kan utnyttjas för tolkning även i relationella samtal.

Att handledarens korta kommentarer ofta yttrades under en arbetsuppgifts utförande, och inte under rast, kan ha också ha bidragit till att de var svårare att uppfatta och besvara (Søgaard Sørensen & Holmen 2004). Det kunde också vara svårt att uppfatta vad som sades i lunchrummets ”kakafoni” (Søgaard Sørensen & Holmen 2004), dvs. när många anställda i lunchrummet talade samtidigt, ibland högt och avbröt varandra och när samtalens innehåll plötsligt och ofta växlade mellan transaktionella och relationella ämnen (jfr Eggins & Slade 1997). Dessutom blev ingen av praktikanterna inbjudna i lunchsamtalen när flera anställda vistades i lunchrummen. Detta kan bero på att man prioriterade att tala om något man behövde med någon annan som man bara träffade under lunchen eller på nonchalans gentemot praktikanten. Men det kan också bero på att man var osäker på sin egen eller praktikantens förmåga att samtala på ”enkel” svenska, för att det skulle bli obekvämt (jfr Hyltenstam & Kuymcu 1991) eller för att man skulle riskera praktikantens ansikte (Goffman 1967). Studien ger exempel på att det kan vara lättare för praktikanten att delta aktivt i längre samtal med en enda person där förståelse av växlingar i ämnen stöds av en gemensamt skapad samtalstråd.

För att bryta in i samtal, att ta sig talrätt (Bourdieu 1977), krävs både en vilja till investering (Norton Peirce 1995) och en acceptans av risken att förlora ansiktet (Goffman 1967, jfr Søgaard Sørensen & Holmen 2004). Ett utvecklat svar på handledarens arbetsplatsanknutna kommentarer kunde också riskera att utmana maktförhållanden då det kunde uppfattas som kritik av handledarens agerande eller av verksamheten.

För ett initiativ i samband med arbetsplatsanknutna kommentarer krävs också en kunskap om sammanhanget, något som praktikanterna ofta saknade, dels eftersom handledarna gav sådan information i begränsad omfattning (tabell 6.3, HL info) och dels eftersom praktikanterna endast tillbringade enstaka dagar på praktikplatserna och då ofta arbetade ensamma.

Praktikanternas möjligheter till deltagande och lärande i de relationella samtal som förekom kan sammanfattningsvis anses vara begränsade (jfr Søgaard Sørensen & Holmen 2004, jfr Norton & Toohey 2001). Analysen visar dock att omfattningen av de relationella samtalen kunde öka över tid på de praktikplatser där handledare och praktikant investerade tid och engagemang i relationella samtal, där de i någon mån lärde känna varandra (Holmes & Stubbe 2003, Koester 2006). Men kunskapen kan betecknas som ensidig; det var handledarna som frågade om praktikanternas personliga förhållanden – praktikanterna ställde inga personliga frågor (jfr Lindberg 2003, 2004c).100

Praktikanterna kan ha gjort bedömningen att sådana frågor riskerade att

100 Utifrån intervjusamtalen och utdrag 12, Affischer och Roma, förstod jag dock att Aram och Toma talat om sina hemländer.

uppfattas som nyfikna och som en utmaning av maktförhållandena dem emellan.

Avsnittet visar också två exempel på att praktikanterna kunde delta i det kontinuerliga skapandet av arbetsplatsens repertoar (Wenger 1998). Gemensamma erfarenheter fungerade här som potentiellt medierande resurser för praktikanternas deltagande och förståelse i såväl transaktionella samtal som i de relationsskapande praktikerna och gjorde därmed dessa situationer mindre riskabla och svåra att delta i. Det bör dock påpekas att praktikanternas förståelse av praktikplats-repertoaren var av receptiv karaktär; de producerade inte själva yttranden med den specifika vokabulären.

De få språkrelaterade episoder (Swain 1998), dvs. samtal om ord, grammatik och fraser, som förekom i det inspelade materialet uppstod inte på grund av att samtalsparterna hade svårigheter att förstå varandra utan för att praktikanten (i början av perioden) ville lära sig ett ord, att handledaren eller barnen ville rätta praktikantens yttrande (även om inga missförstånd uppstått) eller ge tips samt som samtalsämne i en obekväm situation.

I de enstaka samtal om andraspråkslärande som förekom betonade handledaren/arbetskamraterna vikten av att praktikanten snabbt lärde sig svenska och man fokuserade praktikantens möjligheter att lära svenska på fritiden och i skolan, inte på praktikplatsen. Ingen handledare frågade praktikanterna om hur de lärde sig svenska, men de handledare som hade egen erfarenhet av andraspråkslärande berättade om hur de själva gjort, antingen att man tagit ”skolvägen” eller att man hade lärt sig genom att börja prata. Praktikanten på förskolan förde samtal om ord och uttal med barnen och utdragen visar på varierande möjligheter till lärande i dessa samtal.

Att så få samtal om språklärande fördes på språkpraktikplatserna kan ha flera anledningar. Det kan alltså bero på att sådana samtal inte behövdes för arbetet, men det kan också bero på individernas bristande kunskap om hur informellt lärande på arbetsplatser kan ske och på att sådana samtal kan upplevas som riskabla att initiera. Att erkänna att man inte kan ett ord på svenska eller att tala om vad något heter eller rätta ett yttrande innebär att man påtalar och/eller befäster roller som andraspråkstalare/-inlärare respektive modersmålstalare. Sådana samtal handlar därmed om maktasymmetrier, ansiktsarbete och identiteter (Goffman 1967, Norton Peirce 1995, Pavlenko 2002, Søgaard Sørensen & Holmen 2004, se vidare 6.4).

Humor och ironi förekom i olika omfattning på praktikplatserna (jfr Holmes & Stubbe 2003) och användes huvudsakligen i en solidariserande funktion (Hay 2000), dvs. som ett verktyg för att påvisa gemenskap, för att skapa och upprätthålla goda relationer. Eftersom handledarnas/arbets-kamraternas skämt utgick från konkreta situationer och gemensamma erfarenheter var de oftast inte svåra för praktikanterna att förstå och uppskatta.

Att ett skämt kunde uppfattas som både ironiskt och humoristiskt kunde dock innebära en svårighet (Hay 2000, Holmes & Stubbe 2003, jfr Andersson 2010, Nelson 2010). Svårigheten kunde vidare ligga i att uppfatta medierande resurser, i identitetsuppfattningen och också handla om maktasymmetrier.

De relationella samtal som diskuteras i litteraturen omfattar samtal mellan anställda. Samtliga samtal med individer som verksamheten riktas mot, såsom kunder, anses ha ett verksamhetsinriktat mål och ingå i de anställdas arbetsuppgifter. Exempel är att småprat om väder och varor med kunder har som primärt mål att få kunden att trivas och göra inköp och att samtal med barn på förskolan har barnens välmående och (språk-)utveckling som mål. Studien visar dock att även vissa samtal med besökarna, kunderna och barnen kan sägas haft ett primärt relationellt syfte och innehåll.101 Inget av de längre samtalen med kunder och besökare initierades dock av praktikanterna, vilket kan bero på att det var än svårare att delta i samtal med okända personer om okända ämnen.

Forskningen betonar relationella samtals betydelse dels för verksamhetens möjligheter att nå sina mål, men även för individens möjligheter att nå sina mål och trivas på arbetsplatsen (Holmes & Stubbe 2003, Søgaard Sørensen & Holmen 2004, Nelson 2010). Att praktikanterna deltog i relationella samtal i mycket liten omfattning kan ha fått konsekvenser för deras möjligheter att känna sig som och upplevas som medlemmar i såväl den sociala som professionella praktikgemenskapen på praktikplatserna (se vidare 6.4).

Däremot tyder studien på att handledarna uppskattade och bemödade sig om att besvara praktikanternas initiativ till relationella samtal (jfr Shea 1994). Det kan alltså finnas en potential till en ökad omfattning av relationella samtal på praktikplatserna (se kapitel 8).