Det nya Rumänien kontrasterades vid tiden för mitt fältarbete med en soci-alistisk dåtid, som konstruerades som närmast förmodern eller antimodern.
Mina informanter kunde inte placera det socialistiska systemet inom ramen för det moderna, som istället utdefinierades som icke civiliserat – och på så vis utanför det västliga. Enligt Hammond började gamla välkända ste-reotyper om det mörka, efterblivna och våldsamma Balkan dominera det offentliga samtalet igen efter en kort period efter socialismens fall när de före detta diktaturerna och deras invånare, inte minst Rumänien och rumä-nerna, beskrevs som äntligen återförda till den gemensamma europeiska gemenskapen. Till skillnad från det kalla krigets berättelse om de socia-listiska diktaturerna fokuserades inte totalitarismen och den sociasocia-listiska ideologin. Istället hamnade befolkningarna i fokus. På 1990-talet utmålades Balkans folk som ociviliserade och omoderna (Hammond 2004:xi f).
Denna tendens att insistera på de socialistiska diktaturerna som för-, anti- eller pseudo-moderna till sin karaktär, är typisk för ”vinnarna av det kalla kriget”, menar sociologen Johann P. Arnason. Han argumenterar för att de socialistiska diktaturerna bör ses som alternativa moderniteter, som med sina universalistiska ambitioner utgjorde reella utmaningar för den västliga varianten av modernitet efter andra världskriget. Därför bör också de socialistiska diktaturernas sammanbrott analyseras som en mer generell kris för moderniteten i stort – det vill säga även i väst (Arnason 2000). På ett liknande sätt argumenterar Zygmunt Bauman; socialismen var enligt honom heltigenom modern i sin passionerade övertygelse om att ett gott samhälle bara kan vara ett rationellt styrt och heltigenom industraliserat samhälle (Bauman 1997/1992). Socialismen var ”moderniteten på sitt mest bestämda humör och bestämda sätt; moderniteten strömlinjeformad, renad från de sista resterna av det kaotiska, det irrationella, det spontana, det oför-utsägbara” (Bauman 1997/1992:167). Bauman menar, liksom Arnason, att de socialistiska staternas initiala ekonomiska succé utgjorde ett levande och konkret hot mot de västliga kapitalistiska staternas samhällsbyggen. Det menar även ekonomhistorikern Michael Haynes, som argumenterar för att fram till i slutet av 1980-talet (!) var tillväxt vid sidan av modernisering dominerande fenomen i beskrivningar av Balkan (Haynes 2004).
Bauman menar också att de ideal enligt vilka de moderna socialistiska staterna byggdes upp – förenklat uttryckt ett samhälle som först och främst skulle tillfredsställa sina invånares behov – också till en början var de ideal som dess ”kapitalistiska hatare” kände igen som sina egna (Bauman 1997/1992:168). Jonas Frykman och Orvar Löfgren har skrivit om svensk modernitet på ett sätt som i mångt och mycket liknar Baumans beskriv-ning av socialismens modernitet (Frykman & Löfgren 1985). Även här var det en ny människa som skulle skapas, och arvsbiologiska tankar var en del i detta projekt, även hos reformivrare vars mål var ”både humant och framåtsyftande, ja till och med progressivt” (Frykman & Löfgren 1985:34).
Liksom i det socialistiska Rumänien gällde det att ”vårda folkstammen” och till exempel i skolan sorterades barnen i olika kategorier för att de goda anlagen skulle kunna odlas och de dåliga hållas tillbaka (Frykman & Löf-gren 1985:36).
Det var först i och med övergången från – med Baumans vokabulär – det moderna till det postmoderna som de socialistiska staterna inte längre höll
Bauman använder, liksom Arnason, ordet ”kommunism” (”Communism”) för att beteckna det som jag har valt att benämna ”socialism”, se äv. not i inledningen.
måttet, menar Bauman (Bauman 1997/1992). Framför allt var det det ”post-modernistiska” imperativet om möjligheten att välja som fällde avgöran-det. Här drar Bauman en i sammanhanget intressant parallell till Sverige, som han besökte i början av 1990-talet. Här klagade man likaledes på det socialdemokratiska systemets brist på valmöjligheter. När Bauman frågade svenskarna om de var missnöjda med de kommunala skolorna eller de lands-tingsägda sjukhusen, svarade de att de visserligen var helt nöjda med båda delarna, men att de ändå saknade möjligheten att välja. Att välja var alltså det avgörande – inte om alternativen var bättre (Bauman 1997/1992:170).4
Oförmågan att inom ramen för nuet se det socialistiska förflutna som ett modernt samhälle, gjorde att det fanns en intressant brist på logik i mina rumänska informanters berättelser om hur det var under socialismen. Allt var inte sämre – och mindre civiliserat – förr, snarare tvärtom, men det gick inte att förklara. Förr gömdes inte bara funktionshindrade undan, utan då kunde inte heller ”vanligt folk” röra sig hur som helst, var som helst, när som helst. Efter klockan tolv på natten kontrollerades identitetskort på alla som var ute, vilket alltså begränsade rörligheten eftersom det kunde leda till att man förvisades från vissa platser. Gatorna var folktomma på kvällar och nätter, berättade en av mina informanter. Men efter mörkrets inbrott kunde man på den socialistiska tiden åtminstone röra sig tryggt överallt eftersom det fanns poliser överallt, till skillnad från nu när det var farligt att vara ute själv i mörkret på grund av risk för rån, våldtäkt och annan brottslighet, invände en annan.
Ytterligare en uppdelning mellan nu och då som gjordes var att det inte fanns några tiggare, uteliggare, fattiga, utslagna, gatubarn, gatupensionärer eller funktionshindrade på gatorna under den socialistiska tiden – till skill-nad från nu, när de fanns överallt. Avvikare ”gömdes undan”, som sagt. Men att det inte fanns några hemlösa under den socialistiska tiden förklarades också med att alla faktiskt hade jobb – även om det var okvalificerat, en inkomst – även om den var låg, och en bostad – även om den var dålig. Här uppstod en intressant parallell mellan det socialistiska Rumänien som efter systemskiftet 1989 närmast kunde beskrivas som ”råkapitalistiskt”, och ett Sverige som också genomgått ett slags systemskifte det senaste decenniet.
En vanlig uppfattning lydde att från att ha varit en väl fungerande välfärds-stat, gjorde rationaliseringar och privatiseringar att alltfler människor slås ut i dagens Sverige. Numera fanns fler uteliggare, utslagna och till och med
Även om jag själv som sagt föredrar beteckningen senmodern där Bauman föredrar postmodern, tycker jag att hans resonemang är relevant i detta sammanhang.
tiggare – ett under många år icke existerande fenomen – även i Sverige.
Många forskare har också påpekat att slutet på ”Det kalla kriget” innebar inte bara ett slut på de socialistiska staterna i Östeuropa utan också slutet på västvärldens välfärdsstatsbyggen (se vidare Lindqvist 2003b). Även i Sverige skulle man kunna beskriva å ena sidan en dåtida modernitet, då samhäl-let tog hand om sina utslagna, vilket ofta innebar institutionalisering och därmed ett slags ”undangömmande”. Och å andra sidan en nutida senmo-dernitet/post-välfärdsstat som innebar att samhället inte klarade att ta hand om människor i marginalen i lika hög grad som förr, vilket hade lett till en ökad synlighet och därmed en slags ökad acceptans mot utslagna.
Det verkade alltså vara så att det fanns ”rätt” och ”fel” sorts synlighet.
Det verkade också vara så att rumänerna såg på fel sätt. Det var inte bara barnen med funktionshinder som skulle förmänskligas genom att synlig-göras. Även den lokalt anställda rumänska personalen var, som redan fram-gått, en målgrupp för Hjälpas bistånd. I förlängningen fanns ambitionen att humanisera också både ”rumänen i gemen” och rumänska myndigheter, och även här var synliggörande på olika sätt närvarande. Om det handlar nästa kapitel.
Kapitel 4. Personalen
Här tar jag upp att arbetet med barnen inte bara ledde till att barnen ska-pades som människor, utan även personalen som arbetade med barnen. Jag visar hur de upplevde det som att de förändrats sedan de började arbeta med barnen. Till stor del handlade denna förändring om att de hade blivit
”mänskligare”, vilket jag analyserar närmare. Här ingår också beskrivningar och anekdoter om utflykter med barnen och hur andra har iakttagit dem, som visar hur en identitet skapas genom att man som rumän arbetar med funktionshindrade barn – till skillnad från andra rumäner som antas vara oförstående inför nyttan med detta. Detta kapitel tar också upp personalens försök att så att säga utöva den medborgerlighet som efterfrågades.