Huvudproblemet ansågs vara skillnader i arbetssätt. I en intervju förklarade Anca att Hjälpas arbetssätt byggde på att ha ett öppet samtal med klienten,
att ta sig tid att utforma individuella lösningar på klienternas problem. I kontrast härmed framställdes kommunens socialsekreterare som satta under hård tidspress och begränsade av ett stramt ramverk av lagar som de var tvungna att följa. Medan Hjälpas socialarbetare lade sig vinn om att följa upp klienterna, och tillsammans med dem utarbeta en planering inför framtiden, var de kommunalt anställda socialsekreterarnas mål enbart att ”ta så mycket anteckningar som möjligt om familjen”, sa Anca. ”Men sedan följer de inte upp familjen efter det.” Den upprättade akten låg sedan till grund för beslu-tet om familjen skulle få hjälp eller inte. Och den hjälp som fanns att få var ofta bristfällig. Anca blev mycket frustrerad när hon såg sina kollegor från socialförvaltningen utöva sitt arbete. Det ledde ju inte till någonting för klien-ternas del, menade hon. Hjälpa arbetade på ett annat sätt. Ibland försökte de få sina klienter att hjälpa andra, som en slags återbetalning. En familj som behövde mat kunde i sin tur hjälpa en sjuk pensionär med handling och städning. På så sätt gav de sina klienter möjligheten att hjälpa, att göra något för någon annan och få ett annat perspektiv på att ge och få hjälp. Hon berät-tade också om andra grepp som Hjälpa prövat under årens lopp i sitt bistånd till familjer med funktionshindrade barn såsom sommarläger i bergen och teater- och restaurangbesök. Genom sina exempel ville hon visa att Hjälpa erbjöd sina klienter ett annat slags bemötande än den kommunala social-tjänsten gjorde. Jag frågade därför vad hon tyckte var den största skillnaden mellan hur Hjälpa bemötte sina klienter och socialtjänstens bemötande.
Agnes: Vad är den största skillnaden tycker du, mellan ert sätt att bemöta folk och socialassistenterna från kommunen när de bemöter klienten?
Anca: Jag vill, jag skulle vilja tro…. Det här är vad jag skulle vilja tro.
Först och främst, de har inte gått några kurser i vad en människa [a human being] är för något. De är inte alltid speciellt bra… de har bara sökt ett jobb, och de [som anställer] väljer inte ut folk efter vilka som passar eller inte för jobbet. Nej, de gör bara några test, svaren på frå-gorna kan du läsa rakt ur en bok och skriva ner på ett papper. Men det betyder ju inte att du passar för det här jobbet. Så det tycker jag är det första problemet. De [socialtjänsten] har inte anställda som är… som har den här sortens specialkunskaper som man får på universitetet.
Men det går att hitta utbildat folk nuförtiden. (– – –) I början var jag så arg. Hur var det möjligt att tala [med klienterna så]. Men jag tänkte, okej, det är normalt, för de vet ingenting, och det är inte så viktigt för dem, det är bara ett jobb.
Agnes: Mm.
Anca: Du vet, men…. På ett sätt måste du vara engagerad i det här jobbet. De här människorna behöver dig, för de har ingen annan. De behöver dig. Du kan göra något gott för människor.
Anca menade alltså att en välvillig tolkning av kommunens socialsekrete-rares dåliga bemötande av klienter var att de inte hade fått gå några kurser om vad en människa är för något. Det implicerade en viss sorts människa som hjälparen borde ha kunskap om för att kunna hjälpa behövande. Dess-utom inbegrep det att denna kunskap skulle göra henne – hjälparen – till en mer human person, hon skulle bli mänskligare själv. Kunskap om män-niskan kommenterade Anca senare i intervjun som grunden för ett gott socialt arbete. Kunskaper om människan var ”det första steget, och sen kan man fråga om andra kvalifikationer”. Således det första steget, grunden som alla andra problem – till exempel samarbetssvårigheter – kunde diskuteras utifrån. Vidare saknade kommunens anställda engagemang i sitt arbete, menade hon, för dem var det ”bara ett jobb”.
Bristen på idealism gjorde alltså också att socialarbetarna från kommu-nen inte höll måttet. Det kan tolkas som att det gjorde dem till ”andra rumäner”, som inte hade insett det goda i att hjälpa andra människor. De
”andra rumänerna” fungerade som en nödvändig utsida i konstituerandet av identiteten rumän som arbetar med funktionshindrade barn, den iden-titet som framstod som så viktig för mina informanter. Det var en kraft att arbeta emot, att definiera sig emot, som gav mening åt det egna arbetet. I diskussioner om problem i biståndsarbetet framhölls de andra rumänernas tillkortakommanden ofta som en förklaring till problemen. Personalen i specialklasserna beklagade sig över det bristande intresset från den övriga skolpersonalen, till exempel. Under en rast dök chefen för den kommu-nala socialtjänsten upp, Fru Popescu. Hon var ansvarig både för samarbetet mellan Hjälpa och den kommunala skolan och för samverkansprojektet i socialtjänsten. Hon frågade varför Aurel, ett av barnen, var frånvarande och själv blev jag ganska imponerad över att hon kunde namnen på barnen.
Sedan fick hon en bamsekram av Stefania och hälsade på de andra barnen också. När jag frågade efteråt om hon brukade komma på besök sa Daniela att hon i alla fall hade bättrat sig – nu kommer hon på rasten, inte mitt i lektionerna som hon brukade förut. ”Hon är inte intresserad på riktigt, hon är bara inspektör”, sa Daniela med förakt i rösten.
Men det rumänska systemet var i själva verket inte helt stängt när det gällde integration av funktionshindrade barn i skolan, vilket själva
existen-sen av Hjälpas skolklasser visade. Skolpersonalens kritik kunde uppfattas som till viss del inadekvat, och var ett tecken på att den hade en viktig meningsskapande funktion. Vid ett studiebesök i ett liknande projekt berättade en speciallärare att nog hade de kommunala inspektörerna varit skeptiska till en början och velat kontrollera den specialskola som byggts.
Första gången kontrollerades varenda litet papper och program minutiöst.
När inspektörerna tids nog hade övertygats om projektets förträfflighet, hade kontrollen blivit mindre rigid. Veckan innan hade de varit på besök igen och varit mäkta imponerade av verksamheten. Det finns anledning att tro att detsamma skulle kunnat gälla Hjälpas projekt. Uppfattningarna om funktionshindrade var kanske inte så statiska och förutsägbara som mina informanter ville göra gällande. Tvärtom verkade det finnas gott om öpp-ningar som möjliggjorde förskjutöpp-ningar (Fru Popescus öppenhet gentemot barnen), och sprickor som fylldes igen på olika sätt (Danielas påföljande kommentar).
Genom att göra frågan om människosyn till en kunskapsfråga legitime-rades och förstärktes biståndsverksamhetens syfte att föra ut en modell, att lära rumänerna hur man ska ta hand om funktionshindrade barn. För denna kunskap var som sagt kunskap om människan central, och de andra rumä-nerna antogs inte ha denna kunskap. Utbildning och kurser var en åtgärd som informanterna föreslog. Men lika viktigt var imperativet om möten, diskussion, samtal, där de var övertygade om att den människosyn som Hjälpa stod för skulle ”vinna” till slut. Genom fredliga diskussioner skulle nog de rumänska socialsekreterarna så småningom förstå vikten av en mer genomtänkt människosyn och därmed en mänskligare behandling av kli-enterna. Anca liknade dem till och med vid barn som skulle lära sig genom att se hur Hjälpas anställda arbetade. Här betonades demokratiska ideal i en rationell upplysningsanda. Uppfattningen om det mänskliga innehöll i detta sammanhang två huvudspår. Dels skulle de andra rumänerna lära sig att bli mer humana, och dels skulle de fås att uppträda som ansvarstagande, vuxna, självständiga och kunskapsbärande medborgare.
Ett problem som togs upp av skolpersonalen var att de av de rumänska myndigheterna var ålagda att följa läroplanen. Det var en omöjlighet efter-som barnens nivå var låg i förhållande till den norm utifrån vilken läropla-nen var utarbetad. Fastän skolverksamheten var så pass ny för Hjälpas del, och fastän man inte ännu hade haft någon påhälsning av myndigheterna i denna fråga, var det ett problem som diskuterades mycket. Ett exempel på krocken mellan kraven från den rumänska läroplanen å ena sidan och Hjälpas specialpedagogiska ideal å den andra var när kravet på
religionsun-dervisning skulle uppfyllas. Varje onsdag kom en ung prästaspirant till en av Hjälpas specialklasser för att undervisa barnen i religion. Han satte på en cd-skiva med religiös musik och försökte lite tafatt få barnen att rita kors (krucifix), trots att det var omöjligt. Situationen blev närmast absurd och var en ständig källa till galghumor hos mina informanter. ”De gregorianska munkarna gör bara barnen än mer oroliga och okoncentrerade!” skrattade till exempel Florica, syftandes på musiken. Radu föredrog till slut att gå ut ur klassrummet när prästaspiranten kom, för att slippa ifrån hela situatio-nen. Personal och chefer gjorde gemensam sak i sin drift med kyrkan som här fick representera den rumänska överheten. ”Låt honom komma. Kanske kan han lära sig någonting!” sa Barbro med glimten i ögat. Den rumänsk-ortodoxa kyrkan framställdes som någonting lite löjligt, och den utbredda korruptionen och angiveriverksamheten inom kyrkan under socialismen hängde fortfarande kvar som en negativ bild hos mina informanter. Sam-tidigt fanns där övertygelsen om att prästaspirantens närvaro var ett sätt att föra ut Hjälpas modell, och man trodde på möjligheten till kommunikation med kyrkans män. Det som först såg ut som att Hjälpa tvingades anpassa sig efter den rumänska statens snäva regelverk, framstod med tiden som att Hjälpa upprättade villkoren för en samtalsordning med den rumänsk-ortodoxa kyrkan.