En central del i citatet ovan var de anställda rumänernas (påstådda) tystnad.
Hur kan den tolkas på något annat sätt än som ett uttryck för oförmåga att diskutera och tänka kritiskt? Det slog mig ofta hur programmatiskt talet om de mänskliga rättigheterna tedde sig i biståndsarbetets vardag.
De proklamerades i Hjälpas broschyrer, i medlemstidningen, i projektbe-skrivningar och verksamhetsberättelser som en obligatorisk del av organi-sationens självrepresentation. De fungerade ofta som ett begrepp – ett slag-ord – som problem kunde organiseras kring och utifrån. I intervjun med Gunilla som citerades delvis ovan, hade hon varit inne på att Hjälpas arbete
”bygger på mänskliga rättigheter, att liksom öka och höja människovärdet
A ”day-to-day practice of historicism” är Chakrabartys term (Chakrabarty 2000:10).
och att man har rätt (– – –) till det allra viktigaste”. I citatet ovan fram-kom ju hennes frustration över att hennes försök att diskutera hur vi bör behandla varandra inte hade fallit väl ut. Men de mänskliga rättigheterna användes också, kanske något mer förvånande, som argument i konflikter om praktiska – exempelvis arbetsorganisatoriska – problem, som jag ska visa i ett exempel nedan. Kanske var det i dessa situationer som detta tal framstod som allra mest programmatiskt.
På mitt fält framställdes de mänskliga rättigheterna som opolitiska uni-versella värden och Hjälpas arbete, som en av många NGOs i Rumänien, som baserades på dessa goda ideal, därmed oantastligt. Ett huvudfokus inom antropologisk forskning om de mänskliga rättigheterna är att under-söka hur rättsbaserade normativa diskurser produceras, översätts och mate-rialiseras i olika kontexter. Hur de mänskliga rättigheterna implementeras, uttrycks och konstitueras beror på maktrelationer i den givna situationen, samtidigt som talet om dem alltid är verksamma som en (förändrande) kraft (Wilson 1997:13). Vad gjorde detta tal om de mänskliga rättigheterna med deltagarna i samtalen på mitt fält? Hur verkade detta tal, som framstod som en slags förutbestämd upprepning av en redan känd sanning? Nikita Dhawan har skrivit om språkets kris, som inträder när språket blir ”tomma ord som accepteras passivt och uttalas tanklöst” (Dhawan 2005:62). När språket tvingas in i rollen som en leverantör av ”Sanningen”, kan det bli – istället för det medium som skapar mening – det medium genom vilket mening går förlorad (Dhawan 2005:62). Alla samtal är ursprungligen våld-samma och följaktligen skulle ett tal som skapas utan minsta våld ”[inte]
fastställa någonting, inte säga något, inte erbjuda den andre någonting.”
(Dhawan 2005:62).
Detta är ett språk som döljer sig i det som tas för givet, det slaviska fastklamrandet vid det självklara som gör att varje diskussion dör.
(– – –) Språk/tal är här ett tystande, även om detta sätt att tala maske-ras som befrielse. Det subversiva blir ett slagord med sitt envisa tal om motstånd, och på så sätt tystar talet krisen samtidigt som det hävdar att det avslöjar den. ’Epistemiska tystnader’ är effekter av sådana dis-kurser som försöker normalisera perspektiv, hierarkisera erfarenheter, skilja ut ’dem som känner till sanningen’ från de okunniga, de som görs till ’icke-spelare’ i ’sanningens spel’. Dessa diskurser producerar inte bara tystnader, utan förespråkar även likgiltighet inför ’den andres’
röst. (Dhawan 2005:62)
I kapitel fyra beskrev jag situationer där de svenska cheferna ”undervisade”
sina anställda i till exempel hur man bör se på homosexualitet eller sexu-ella trakasserier. I dessa situationer uppstod just sådana epistemiska tystna-der som Dhawan skriver om. Tystnaden var det motstånd som blev möj-ligt i dessa diskussioner där talet inte tillät några alternativ i och med att det presenterades som befriande. Dessutom sorterade det in de anställda i gruppen ”de okunniga”, de blev ”icke-spelare” vilkas eventuella invänd-ningar bemöttes med likgiltighet. De epistemiska tystnader som talet om de mänskliga rättigheterna skapade kunde således både vara förtryckande, och en motkraft. Motkraften bestod i att undvika att ge de på förhand bestämda svaren i den enstämmiga representation av verkligheten som det i detta sammanhang förment befriande talet om de mänskliga rättigheterna tillhandahöll. Min analys får stöd i det som Kirsten Hastrup har skrivit om hur framförandet av mänskliga rättigheter ofta är så pass förutbestämt till form och innehåll att det förstör alla möjligheter till diskussion om vad dessa rättigheter ska betyda i praktiken. Det innebär, menar hon, att moral översätts till (och ersätts av) laglydighet. Dessutom innebär den ”globala mänskliga rättigheter-kulturen” med sina modernistiska utgångspunkter om den rationelle individen en överdriven individualism som bortser från att moral och moraliskt beteende bara kan utvecklas i sociala relationer, menar hon (Hastrup 2003).
Men det fanns tillfällen då denna språkets kris löstes upp genom att den förutbestämda Sanningen helt enkelt inte respekterades. Ibland kunde en till synes helt annorlunda diskursiv ordning ställa till oreda. På ett perso-nalmöte berättade socialsekreteraren Dumitru att han blivit, i sitt tycke helt oförtjänt, utskälld av chefen för vaktmästeriet, Emil. Dumitru ville disku-tera det faktum att många i personalen var rädda för Emil, som ofta uppvi-sade en otrevlig aggressivitet. ”Det låter inte bra det här”, sa Gunilla. ”Vi ska behandla varandra med respekt. Ingen ska behandla de andra respektlöst.
Om man gör det har man absolut ingenting på Hjälpa att göra. Då har man glömt Hjälpas humanitära paragrafer och lagar och då är det sparken som gäller. Så det här är allvarligt.” ”För mig?” frågade Emil. ”För alla, men även för dig”, sa Gunilla, och fortsatte: ”Det handlar om arbetsmiljö. Det är ju såhär att Rumänien vill in i EU och har bett andra länder om hjälp, bland annat med arbetsmiljö som min väninna jobbar med. Det finns många som vill jobba på Hjälpa och vill man inte respektera Hjälpas principer, regler och lagar om människans och individens rättigheter, då får man sluta.”
Här bröt Dumitru in och spädde på sin kritik mot Emil, och Gunilla sa till Emil att han måste tänka över den här kritiken. Men Emil var i andra
tankar: ”Jag ska stämma honom i domstol! Jag accepterar inte att en person som han [Dumitru] kommer och förtalar mig inför alla andra. Han har inte gjort nånting för Hjälpa under de tre år han har jobbat här, han är oduglig!”
Gunilla svarade att det skulle finnas gott om vittnen mot Emil, om han skulle dra Dumitru inför domstol. ”Varför sparkar du mig inte om jag är ett så stort problem?” utropade Emil till slut. ”Jag försöker respektera dig, och jag tycker att du ska göra detsamma”, svarade Gunilla. ”Jag svarar inte på denna provokation”, sa Emil, nu tystare. ”Han [Dumitru] utövar inflytande på dig”. ”Det enda jag vill är att det ska bli slut på allt skitsnack”, vädjade Gunilla då. ”Det är dags att vi börjar diskutera personalproblemen här. Det har varit tyst om dem, men om vi öppnar upp kanske vi kan skapa ett gott arbetsklimat.”
När Dumitru tog upp sin kritik mot Emil började Gunilla tala om respekt och humanitära paragrafer. Genom att hänvisa till Rumäniens ansökan om medlemskap i EU och till sin väninna som arbetade med arbetsmiljöfrågor i ett EU-finansierat projekt i Rumänien, etablerade hon skiljelinjen mellan dem som känner till sanningen å ena sidan (hon själv, EU och hennes väninna) och å andra sidan, icke-spelarna, de okunniga (Emil, de andra anställda, rumänerna överhuvud och Rumänien). Men Emil svarade med ett hot om stämning mot Dumitru, ett hot som framstod som närmast komiskt i sin orealism och som placerade Emil i en position som den Andre. Intrycket förstärktes av allas vår vetskap om ryktena om Emils kontakter med ”zigenare” och om att han kanske inte alltid höll sig inom lagens råmärken.
Men Emil var inte tyst, och Gunilla tvingades att bemöta hans argument med engagemang. När hon en sista gång argumenterade för respekt (för individen, för nästan) och gjorde gällande att det var i Emils bristande res-pekt för andra som problemet låg, svarade han ju: ”Jag svarar inte på denna provokation”. För honom var anklagelsen om hans bristande respekt, som här betydde att han skulle vara omedveten om innebörden i, eller vikten av, de mänskliga rättigheterna ohållbar. Nej, det var inte där problemet låg, och han tänkte inte tiga still. Han vägrade positionen som, med Dhawans ord, icke-spelare i sanningsspelet. På så vis lyckades han lösa upp språkets kris, han accepterade inte passivt de tomma och tanklösa orden om respekt,
EU- Med ”zigenare” (”ţigan” på rumänska) menas romer. Jag sätter ”zigenare” inom cita-tionstecken för att visa på dess emiska karaktär i detta sammanhang. Fientligheten (rasismen) mot romer är mycket stark i Rumänien (liksom f.ö i Sverige och annorstä-des) och ”zigenare” fungerar som tecken för många negativa attribut såsom exempelvis kriminalitet.
medlemskap och mänskliga rättigheter. Han göt liv i diskussionen genom att inte acceptera sanningen. Det som till slut blev effekten var att Gunilla retirerade och tvingades erkänna att källan till problemet i själva verket låg i ”personalproblemen” som sedan länge rådde i Hjälpas projekt. I och med Emils normbrott kom det upp till ytan.