Synliggörandet har således tydliga positiva konnotationer. Det är också närvarande som emancipatoriska strategier i politiska rörelser, som till exempel kvinnorörelsen där slagordet ”Det personliga är politiskt!” syftade just till synliggörande av fenomen som tidigare förtigits och hållits inom privatlivets hägn (jfr Scott 1992). Men synliggörande kan med Judith Butler också ses som att diskurser sätter gränser för vad som är synligt vid en viss tid och plats, alltså för vad vi kan uppfatta, begripa, se och höra. Diskur-sen producerar inte bara vissa effekter, som i sin tur gör vissa liv och vissa dödsfall (o)synliga, och därmed (o)mänskliga. Den etablerar också grän-ser för vad som kan förstås som och bli begripligt som mänskligt (Butler 2004:34ff). Det offentliga rummet konstitueras bland annat genom vad som tillåts framträda däri. Hjälpas – och andras – aktualisering av synlig-görande/undangömmande när det gällde de funktionshindrades synlighet var därmed ett sätt att förändra Rumäniens offentliga rum. Att sätta syn-liggörande i fokus, och i kontrast till en dåtid när istället undangömmande sades vara det brukliga, förändrade mina informanters syn på vad som kan räknas som verkligt, vems liv som kan uppfattas som liv, och vems död som räknas som en förlust värd att sörja. Etnologen Ingeborg Svensson analyserar död och begravning i spåren av aids bland bi- och homosexuella män i relation till ett liknande resonemang som att ”enbart… vissa mänsk-liga förluster [kan] sörjas som riktiga och följdenmänsk-liga förluster” (Svensson
2005:231). Det är främst som ”son” den döde kan sörjas inom ramen för den heteronormativa föreställningen om kärnfamiljen som förutsättning för släktens fortlevnad. Inte som ”bög”, eller ”avliden hiv-positiv man”.
I enlighet med Butler tolkar jag det som att synliggörande på så sätt handlade om vem som kan uppfattas som mänsklig (Butler 2004: kap 2). Jag tolkar det som att de rumänska barnhemsbarnen och, dessutom, rumänerna generellt blev möjliga att sörja efter Ceausescus fall genom att de blev en del av oss. När det socialistiska systemet föll samman blev barnhemsbar-nen och rumänerna synliga för omvärlden. Därmed inleddes det projekt att humanisera Rumänien som fortfarande pågår.
Denna process kunde i mitt material ibland framträda som en påtvingad frigörelse, som ett intryck av att rumänerna kunde bli mänskliga bara om de anpassade sig till den västliga hegemonin (jfr Hall 2000/1996). Jag fick till-fälle att fråga mig hur det egentligen var med (o)synligheten i det rumänska samhället. Många gånger slogs jag, tvärtemot vad alla sa, av hur synligt allting var i Rumänien. Gatubilden präglades många gånger av en känsla av kaos, som jag ofta i mina egna tankar jämförde med ”det ordnade Sverige”, där gatorna ”alltid är rena och fina”. I Rumänien däremot samsades fattiga med rika. ”Smuts” tilläts komma in på områden där det ”inte passade”.
I en fältanteckning beskrev jag till exempel hur en pojke fraktade några säckar jordig potatis i en lokal buss. Rumäniens många herrelösa hundar var föremål för ständiga diskussioner mellan mig och mina informanter – skulle man låta dem leva i sus och dus på gatan, eller borde de avlivas? En hundkär svensk chef ondgjorde sig också över hur några av rumänerna i den lokalt anställda personalen skötte sina hundar. Hennes upprördhet visste inga gränser när det visade sig att de lät en hund bo utomhus året runt, och att de även underlät att sterilisera en annan hund. Det var ett exempel på en typisk motsättning mellan vad jag ibland såg som ”rumänsk tolerans” kontra
”svenskt ordningssinne”.
Det verkade som att det fanns rätt sorts och fel sorts synliggörande.
Någonting gjorde det som vid tiden för mitt fältarbete var synligt i Rumä-nien var synligt på fel vis. Tiggare, gatubarn, uteliggare, hundar, alla var de hela tiden närvarande i det offentliga rummet. Men denna synlighet tycktes inte räknas som synliggörande i enlighet med det ideal som Hjälpa stod för.
I bostadskvarteret där Hjälpa hade lokaliserat delar av sina projekt bodde en ung man på gatan, som en svensk chef menade var schizofren. Hon
Att jag sätter ”smuts” och ”inte passade” inom citattecken beror på smutsens rela-tivitet. Smuts är nödvändigt för ordning, men vad som är smuts varierar (Douglas 1997/1966).
hade försökt få den lokala socialtjänsten att hjälpa honom. Hon hade till och med lyckats skicka ut två av socialsekreterarna som arbetade tillsam-mans med Hjälpas egna socialsekreterare i ett samarbetsprojekt för att ta upp en anmälan på mannen, för att sedan kunna hitta en lösning på hans problem. De hade kommit tillbaka med oförrättat ärende. Eftersom han saknade identitetskort hade det varit omöjligt att registrera honom som hjälpsökande. Han hade också varit svår att tala med. Den svenska chefen var missnöjd med de rumänska socialsekreterarna som hon menade inte hade gjort ett seriöst försök att hjälpa mannen.
En kall morgon när jag gick mot skolan där jag idkade deltagande obser-vation i Hjälpas specialklasser, såg jag den unge mannen sittandes på trot-toaren utanför skolan. Han var klädd i en gammal överrock, en mössa långt nerdragen över öronen, och hade lager på lager av kläder på sig. Han hade gjort en brasa av gamla löv och lite skräp och satt och höll sina händer där-över. En pojke i tonåren stannade till och frågade honom någonting, jag vet inte vad. Själv gick jag förbi, sneglade på honom, undrade hur han mådde och hur jag skulle kunna närma mig honom, jag vågade inte. Ingen av de förbipasserande verkade ta någon särskild notis om honom där han satt, barn gick till skolan, ensamma eller hållandes föräldrar i handen. Jag tänkte på hur reaktionen skulle ha varit i Sverige om någon till synes psykisk sjuk satt utanför en skola, mitt i ett bostadsområde, på det sättet och skrev ner mina tankar i anteckningsblocket: ”Bort med honom! In med honom på hem! Och visst behöver han hjälp. Men jag undrar ibland… Vad är ’tole-rans’? Det svenska eller det rumänska sättet?” Frågan blev befogad eftersom mina informanter betonade synliggörandet som en del i en process att få rumänerna i allmänhet att acceptera och tolerera avvikande såsom personer med handikapp. Samtidigt utdefinierades den sorts synlighet som faktiskt fanns som oacceptabel och i någon mening ociviliserad.
En gång när jag följde med en av Hjälpas socialarbetare, Dumitru, för att dela ut matpaket till så kallade ”gatupensionärer” kom vi att tala om den unge mannen. Jag frågade om inte Hjälpa kunde hjälpa honom. Dumitru menade att det inte var deras uppgift, utan de lokala myndigheternas jobb.
”Men de kan nog inte hjälpa honom, han vill nog inte bo någonstans, det är lika bra att låta honom vara”, menade Dumitru. Vi pratade vidare och kom överens om att i alla fall ge mannen några smörgåsar. När vi så gjorde frågade han vad det var för något. Dumitru svarade att det var två smör-gåsar med salami. ”Är det gott?” undrade mannen och såg lite skeptisk ut.
Dumitru skrattade och sa till mig: ”Han är inte hungrig! Han får nog mat utav alla här i kvarteret!” Det stämde nog, för när jag tittade nogrannare
efter i fortsättningen såg jag att mannen ofta stod utanför den lilla char-kuteributiken och åt på någonting. En sådan situation tyckte jag motsade motsatsförhållandet som upprättades i bilden av ett Rumänien där man gömmer undan de avvikande och ett Sverige där alla accepterar avvikande i enlighet med ett humanistiskt ideal om alla människors lika värde.
Etnologen Birgitta Svensson har beskrivit tattarnas utanförskap i det förmoderna Sverige (Svensson 1993). Detta utanförskap innehöll en rad positiva aspekter och inte minst motstånd mot överheten, kyrkan. När den moderna välfärdsstaten utvecklades med sina tekniker att disciplinera med-borgarna blev det omöjligt att leva vid sidan av det etablerade samhället.
Tattarna hade att välja mellan integration, vilket suddade ut deras tattar-identitet, eller att gå under. Svensson visar, åtminstone delvis, hur dagens svenska hegemoni kring avvikande och normalitet uppstod under 1900-talet. Denna historia visar att det inte enbart har varit fråga om gradvisa framsteg i en tänkt naturlig utveckling där ökad kunskap har lett till ökad medkänsla med utsatta människor. I ljuset av denna historia tolkar jag det också som att det sätt på vilket avvikare var synliga i det offentliga rummet i Rumänien ansågs fel av mina informanter – närmast ett tecken på under-utveckling och ocivilisation – eftersom det rumänska samhället hade miss-lyckats med att inlemma avvikarna i ett välfärdssystem. Den i normativt västlig mening korrekta sociallagstiftning som fanns räckte inte till i ett samhälle där de ekonomiska och ”infrastrukturella” resurserna var små eller obefintliga.