Den andra sidan av detta mynt – mänsklighet, rättigheter, normalitet – var att denna individ hade skyldigheter. Hon skulle vara ansvarsfull, självstän-dig och handlingskraftig. En vanlig kommentar angående det postsocia-listiska Rumänien var att rumänerna inte hade haft vett att ta till vara på den frihet de äntligen hade fått efter socialismens fall. De hade inte förstått att demokrati och frihet inte bara innebar att de hade fått rättigheter, utan också att de hade fått skyldigheter, menade exempelvis Daniela en gång när vi pratade. ”Det händer inte mycket i Rumänien. Mentaliteten är den samma. Folk vill inte ändra på någonting. Under Ceausescu tyckte vi allt var
dåligt och vi ville ha demokrati och frihet. Men problemet är att vi visste inte vad det är för nåt. Vi vet inte hur man gör när man är fri, för ingen har lärt oss det. Rumänerna utnyttjar friheten på fel sätt.” Daniela upprättade här en gräns för hur ”moget” Rumänien kunde uppfattas i analogi med den historicism som präglade synen på Rumäniens transformation från socia-listisk diktatur till marknadsekonomisk demokrati (jfr Chakrabarty 2000).
På samma sätt uttryckte sig en kvinna som jag intervjuade i egenskap av chef för en stor paraplyorganisation för NGOs i Rumänien, Fundatia pentru Dezvoltarea Societatii Civile (FDSC). Deras uppgift bestod bland annat i att administrera de program som EU finansierade i Rumänien rörande utveckling av den civila sektorn. Hennes bild av vad FDSC kunde bidra med var tydlig. De ville få människor att förstå att frihet och rättig-heter hänger ihop med ansvar. Som det var nu kände inte folk ansvar för någonting som inte direkt berörde dem själva, och det menade hon berodde på att rumänerna, på grund av det förtryck de levt under, hade glömt bort vad frihet innebär. Och i och med att händelserna som ledde till Ceauses-cus fall 1989 inte var uttryck för en folklig resning, utan i själva verket var en statskupp, så har rumänerna fått friheten som en gåva, utan att behöva kämpa sig till den av egen kraft, menade hon vidare. Detta gjorde att de inte förstår att demokrati inte är något naturligt, utan något man måste bidra till och jobba på. Systemskiftet efter 1989 hade skapat ett traumatiserat folk som inte kunde hantera och anpassa sig till den nya situationen, menade hon. Och det största skälet till det var den alltmer utbredda fattigdomen, avslutade hon.
Det kanske var samma uppfattning om Rumäniens misslyckade över-gång till demokrati som också låg bakom en taxichaufförs utfall en sen kväll när ett barn kom fram och tiggde av oss vid ett rödljus. Han ville ha tillbaka det gamla systemet, där alla hade jobb och inkomst. När jag frågade om han inte tyckte att de hade fått det bättre nu med demokrati snäste han irriterat:
”Vilken demokrati? Demokrati för vad?” ”Men frihet?” försökte jag. ”Nej, nej, frihet att göra vad? Vi kan inte göra någonting!” Taxichauffören visste nog att han företrädde ett synsätt som skulle kunna karakteriseras som bakåtsträvande. Samtidigt visar hans utfall att ifrågasättandet av den post-socialistiska sortens frihet aldrig var långt borta. För honom innebar inte
”friheten” ett bättre liv – tvärtom. Femton timmar långa arbetsdagar, ingen semester och en ekonomi på gränsen till eller under existensminimum var hans nya verklighet, berättade han bittert.
Eller på engelska: Civil Society Development Foundation.
Dumitru, en ung socialsekreterare som hade arbetat inom Hjälpa i unge-fär tre år vid tiden för mitt fältarbete, hade själv sökt sig till NGO-sektorn redan under studietiden. Han var en av ett fåtal universitetsutbildade bland de lokalt anställda. Han hade en socionomutbildning. Han kunde svårli-gen tänka sig att arbeta inom den kommunala socialtjänsten. Visserlisvårli-gen menade han att skillnaden egentligen inte var så stor mellan de kommunalt anställda socialsekreterarnas sätt att tänka, och Hjälpas anställdas sätt att tänka. ”Men det räcker inte att tänka rätt, man måste också ha medel att göra det man tänker”, sa han, och menade att dålig ekonomi var den stora bristen när det gällde de lokala myndigheternas arbetssätt. Han fortsatte resonera. Vissa personer från Hjälpa skulle aldrig kunna jobba för kom-munen, menade han. Och tvärtom, vissa personer från kommunen skulle aldrig kunna jobba för Hjälpa:
Agnes: Varför inte?
Dumitru: Därför att du har mer ansvar när du arbetar för en NGO.
Du har fler beslut att fatta och för några av dem är det lättare att bara sitta vid sitt skrivbord och göra pappersarbetet och bara göra vad du blir åtsagd. Du vet. För dem är det lättare att göra vad de blir tillsagda än att ta egna beslut. Några av dem är rädda att ta beslut.
Agnes: Så du måste vara mer självständig som person om du jobbar för Hjälpa?
Dumitru: Ja, det tror jag. Och det gör stor skillnad, den här självstän-digheten och friheten i arbetet. Och det faktum att du har mer ansvar och att du har mer frihet att fatta vissa beslut.
Agnes: Och gör du det mycket i ditt jobb, tycker du?
Dumitru: Ja, större delen av mitt jobb handlar om att ta ansvar och fatta beslut. Större delen.
Dumitru var i allmänhet försiktig med att tala om skillnader mellan rumä-ner och andra. Men när det gällde den underförstått medborgerliga dygden att ta ansvar, vara självständig och ta egna beslut, etablerade han ändå en gräns mellan exempelvis sig själv och de rumäner som arbetade för den lokala myndighetens socialtjänst. Han reserverade sig fortfarande genom att säga att ”några av dem” – alltså inte alla – ”var rädda för att ta beslut”.
På frågan om vad som var huvudsyftet med Hjälpas verksamhet i Rumä-nien svarade Dumitru att det var att hjälpa barn med funktionshinder och gamla, fattiga och hemlösa människor samt att utveckla relationer med de lokala myndigheterna för att ”göra dem medvetna om nya sätt att arbeta
med barn med handikapp och gamla människor.” ”Teoretiskt sett” tyckte han att det var bra, men i praktiken fungerar det inte alltid så bra eftersom myndigheterna är så byråkratiska i Rumänien och för att många anställda där arbetar ”som de gjorde under den kommunistiska eran”. Att förändra den rådande mentaliteten skulle ta tid, menade Dumitru. Jag frågade vad denna ”kommunistiska mentalitet” egentligen var för något. Det handlade inte om någon kommunistisk ideologi, menade Dumitru, det handlade om hur samhället fungerade under den socialistiska eran. Folk vande sig vid att sitta vid sitt skrivbord och inte göra någonting mer än vad de blev tillsagda att göra, och fråga chefen om allting, aldrig ta några egna beslut. Återigen drog han en gräns mellan det gamla och det nya vid förmågan och viljan att vara aktiv, självständig och ta egna beslut. Att ta ansvar framstod åter som en central del i förmänskligandet. Den gamla mentaliteten levde kvar som ett hinder att ta sig över för alla som försökte föra ut nya modeller för att utföra socialt arbete, och därför måste inte bara arbetssättet förändras utan också människorna som skulle utföra arbetet.
Liksom Anca kopplade Dumitru ihop Rumäniens utveckling med ett närmande till det ”normala”. Vi talade om barnhemmen som fanns under den socialistiska tiden och att det då var vanligt att lämna ifrån sig ett barn som föddes med något funktionshinder. Men nuförtiden, menade han, var skillnaderna på den rumänska mentaliteten och den västerländska menta-liteten inte så stor längre. ”Jag tycker att det rumänska samhället liksom…
närmar sig ett normalt skick nu, du vet. (– – –) Jag tror vi är ganska nära er mentalitet. (– – –) Skillnaderna är ganska små nuförtiden”.
Agnes: Du menar skillnader….
Dumitru: Skillnaderna mellan det rumänska samhället och det väster-ländska samhället.
Agnes: Så rumänerna kommer närmare till det västerländska….
Dumitru: … sättet att tänka.
Agnes: Sättet att tänka. Hur skulle du beskriva det västerländska sättet att tänka?
Dumitru: (Han är tyst ganska länge innan han svarar.) Att du måste acceptera det här barnet som det är. Att du inte måste tänka på honom som någonting onormalt (”as being out of normal”). Det är normalt att ha ett handikappat barn. Något som händer varje dag, överallt.
Det skulle kunna hända vem som helst. Och… han är en människa [a human being], precis som vilken annan människa och han har sina rättigheter, och den största skillnaden är att han har mer behov [av
stöd] än vad vi har. Och, en sak till, den bästa platsen för honom är i familjen. I hans familj, den bästa platsen för ett handikappat barn är i sin familj.
Agnes: Mm. Varför?
Dumitru: För att den bästa platsen för ett normalt barn är i sin familj.
Och fråga mig inte varför, det är ganska uppenbart! (Skrattar).
Samtalet med Dumitru gick som en pendel mellan tal om rättigheter och skyldigheter å ena sidan och tal om det mänskliga och det normala å den andra. Det var typiskt för hur mänsklighet kopplades ihop med rättigheter – den handikappade är ”är en människa, precis som vilken annan människa och han har sina rättigheter” – som Dumitru uttryckte det. Det mänskliga kopplades ihop med rättigheter och skyldigheter. En människa var riktigt mänsklig först när hon fick sina rättigheter och tog ansvar för sina skyl-digheter. Men i och med att Rumänien oftast positionerades som en inte ännu färdigutvecklad demokrati så positionerades rumänerna – inte man själv kanske men de andra – som i någon mening inte riktigt mänskliga i modern mening. Idealet om en medborgare som ett sammanhållet subjekt med rättigheter och skyldigheter, självständigt handlande och belönad där-efter framstod fortfarande som något inte ännu uppnått. En där-eftermiddag en tid efter att jag gjort intervjun med Dumitru berättade han om en familj han skulle hem till som han aldrig hade varit hos förut. Innan han bestämde sig för om de skulle få hjälp måste han diskutera frågan med platschefen.
Jag frågade om det var en regel att fråga henne innan beslut. ”Ja, jag är inte så självständig”, svarade Dumitru ironiskt.