Att de flesta av mina informanter var kvinnor förstärkte möjligtvis intrycket av förändringen som frigörande. Personalen dominerades, sett i antal, av
kvinnor. Alla barnsköterskor, förskollärare och lärarassistenter, samman-lagt ett tjugofemtal personer, var kvinnor. De män som var anställda, ett tiotal, var vaktmästare utom en som var socialsekreterare och en (egentli-gen anställd av kommunen (egentli-genom ett samarbetsprojekt) var lärare. Hjäl-pas verksamhet var således dels tydligt kvinnodominerad, och dels präg-lad av en tydlig könsarbetsdelning. Kvinnorna stod för det omvårdande och pedagogiska arbetet och männen för det praktiska i form av alltifrån att agera chaufförer till att sköta om huset där habiliteringscentret var inrymt.0 Genom denna traditionella struktur reproducerade Hjälpas verk-samhet allmänna dikotoma könsstereotyper såsom att kvinnor är omvår-dande – män är tekniskt lagda. Samtidigt genomsyrades verksamheten av ett tydligt förändrings- och frigörelsetema som kan kopplas till könsska-pandet i biståndsarbetets kontext. Den ”rumänska kvinnan” konstituerades som underordnad männen och i behov av frigörelse, medan den ”rumänske mannen” konstituerades som mer eller mindre bakåtsträvare.
Några av kvinnorna menade att deras nya insikter hade gjort livet i hemmet mer konfliktfyllt. I åtminstone ett fall hade kvinnan genom den självkänsla hon förvärvat på arbetet, gjort slag i saken och skiljt sig från sin alkoholiserade man. Mer än en gång varnades jag för att gifta mig och fastna i äktenskapets nät. Daniela uttryckte både hur hon själv hade ändrats och hur familjelivet blivit mer konfliktfyllt till följd av denna för-ändring:
Daniela: Nu är jag…När du lär dig något så förlorar du något samti-digt. Jag känner så. I början var jag som ett barn ibland. Jag skrattade nästan hela tiden. Men nu har jag förlorat en del av det där. Jag är mer allvarlig. Jag tycker fortfarande om att leka med barnen, men hela tiden tänker jag att jag får inte stanna vid det. Du vet… jag tror i och för sig att det är bra för mig, men det tar tid att vänja sig vid det. Min
Av de 21 personer som anställdes som barnskötare i Hjälpas verksamhet från början var 20 kvinnor. Vid tiden för mitt fältarbete hade den enda mannen slutat men en annan hade kommit till. Denne senare hade börjat sin anställning med att arbeta som barnskötare, men vid tiden för mitt fältarbete arbetade han som socialsekreterare och som ansvarig för ett projekt för ”gatupensionärer”. Av svenskarna som hade arbetat i projektet var de flesta kvinnor, men av de fyra platschefer som projektet hade haft var två män.
Jag använder ”kön” och ”genus” synonymt. För en diskussion om dessa begrepp, se t ex Lundgren (2000), Ambjörnsson (2004) och Lindelöf (2006).
0 Städningen av huset var däremot inte en manlig syssla, den lokalvårdare som jag såg till under min tid där var kvinna.
familj har förändrats, du vet. För att jag har försökt att förändra min familj på så sätt. Till att kommunicera, till att komma varandra nära, till att vi ska bestämma saker tillsammans, inte bara en. Och jag är en kvinna, och min man blev galen och… du vet. Men jag har försökt att förändra lite runt omkring mig.
Danielas inre konflikt gällde att det inte räckte för henne längre att ”bara”
vara en glad tjej som gillade att leka med barnen. Det var fortfarande alltid nära till skratt när jag var med Daniela, men hon var också otåligt bekymrad över sakernas tillstånd och hon initierade livliga diskussioner om alltifrån EU till psykologi. Hon ville gå längre i sin yrkesroll, men också att hennes insikter från arbetet skulle ha någon effekt på livet i övrigt. Då uppstod konflikter i relation till familjen, på två sätt: dels att hon ville förändra familjens umgängesmönster, dels att hon i sin förändringsiver överskred sin position som kvinna.
Som en del i ett pågående samtal mellan mig och mina informanter hade alltså livet som kvinna sin plats. Men det handlade oftare om skillnader än likheter oss emellan, och då speciellt det som rörde ekonomiska tillgångar, eller möjligheter till självförverkligande i termer av utbildning och resor till exempel. ”Den rumänska kvinnan” konstituerades i relation till – utta-lat eller outtautta-lat – ”den svenska/västerländska kvinnan” (jfr Lindelöf 2006).
Den svenska kvinnan fick stå för en ideal kvinnlighet, där självständighet var den högsta dygden. Jag minns ett samtal med Florica, där hon uttryckte hur imponerad hon var av svenska kvinnor för att vi var så självständiga. Jag invände att inte alla svenska kvinnor var självständiga. ”Jo, alla som jag har träffat har varit så starka”, menade hon. Vi kom till slut överens om att det kanske var för att de enda svenska kvinnor hon träffat var ”sådana som åkte till Rumänien för att arbeta med något vi tyckte var intressant”, som hon fått det intrycket. Men kanske hade hon fått det intrycket också på grund av de svenska kvinnornas tendens att ägna sig åt en slags undervisning i förhållande till de rumänska kvinnorna när det gällde till exempel förhål-landena mellan könen. Under ett möte med en grupp barnsköterskor på ett gruppboende kom samtalet att handla om en ung man som den svenska chefen, Gunilla, hade anställt som timanställd på vaktmästeriet. En kvinna i personalen påtalade att han hade blivit ”tuff ” mot kvinnorna ”här inne”, på gruppboendet. Gunilla menade att det fick han inte vara. ”Enligt mitt sätt att se det så har inga män rätt att sätta kvinnor på plats. Vi är jämställda, kvinnor och män.” Någon i personalen suckade: ”I Sverige, ja.” Gunilla blev irriterad och underströk att kvinnor måste säga ifrån, åtminstone på
arbetsplatsen. Hur de sedan valde att agera hemmavid, ”det skiter jag i”, sa hon. Arbetsledaren på gruppboendet, Viviana, förklarade för Gunilla att kvinnorna måste vara aktsamma hur de pratade med männen på jobbet, om man skämtade för mycket med dem så trodde de att det var okej att tafsa eller säga kvinnoförnedrande saker. ”De kanske får för sig att man är intresserad, eller att man är lättfotad om man är för vänlig eller kamratlig.”
Hon berättade en episod där hon sett att en man i personalen hade tagit en anställd kvinna på brösten. ”Hon blev jätteförlägen när jag berättade att jag sett det, hon ville inte tala om det, hon trodde det var hennes fel.” Gunilla blev upprörd: ”Jag skulle avskeda honom direkt om jag såg det. Hemma kallas det för sexuella trakasserier och det är hemskt att bli utsatt för, det är allvarligt.”
I en diskussion som denna var det som om Gunilla inte uppfattade att kvinnorna i personalen var kritiska mot, och medvetna om, ojämställda för-hållanden mellan kvinnor och män. Gunillas svar tyder snarare på att hon trodde att hon måste undervisa dem om jämställdhet. I hennes tvärsäkra påstående om hur det är ”hemma” framstod Sverige som en plats där sexu-ella trakasserier inte tolereras och där en sådan händelse som arbetsleda-ren beskrev omedelbart skulle leda till avsked. De rumänska kvinnornas position blev närmast den som passiva offer, vars handlingsförmåga måste väckas till liv. Det som satte gränserna för vad som kunde förstås och utta-las i diskussionen var som så ofta uppfattningar om det svenska och det rumänska som här representerade väst respektive öst, det vill säga: det goda, utvecklade, moderna kontra det icke önskvärda, det underutvecklade och det traditionella (Hall 2000/1996).
Mer specifikt handlade det om att de anställda kvinnorna homogenise-rades som grupp i biståndsprojektets vardag. Rumänska kvinnor – en lika heterogen samling som vilken annan – blev till ”Den rumänska kvinnan”.
Den etnocentriska universalism som konstituerade det svenska/västerländ-ska i projektet, definierade det rumänsvenska/västerländ-ska som ”underutvecklat” och ”under utveckling”. När de rumänska kvinnorna placerades i denna struktur ska-pades en bild av vad den postkoloniala feministiska teoretikern Chandra Talpade Mohanty har kallat den ”genomsnittliga tredje världen-kvinnan”.
Denna reducerande bild av de rumänska kvinnorna som var anställda hos Hjälpa stärkte dessutom – och grundade sig på – antagandet om väster-ländska kvinnor som sekulariserade, frigjorda och med kontroll över sina egna liv (Mohanty 1999).
I sådana diskussioner konstituerades inte bara den ”Rumänska Kvinnan”
utan även den ”Rumänska Mannen”. Om den outtalade motpolen till den
rumänska kvinnan var den svenska kvinnan, var den outtalade motpolen till den rumänske mannen den svenske mannen. Som R W Connell har påpe-kat konstitueras maskulinitet inte enbart i relation till feminitet utan även i relation till andra maskuliniteter (Connell 1995). Han menar också att man kan tala om en global könsordning i och med att institutioner som exem-pelvis staten är könskodade. Även internationella relationer, internationell handel och globala marknader är arenor för könsskapande (Connell 1998).
På mitt fält framstod de rumänska männen ibland som ohyfsade småpoj-kar som skulle uppfostras, ibland som råbarkade machomän som – liksom i exemplet ovan – tafsade på sina kvinnliga kolleger. I en diskussion om disken på ett av gruppboendena tyckte så Gunilla att ”det var dags att lära männen i personalen lite hyfs”. Den svenska maskulinitet som implicerades här konstituerades i relation till dessa rumänska män, men också i relation till andra västerländska maskuliniteter, som den mest demokratiska jäm-ställda (jfr Baaz 2002:144, Dahl 2001). Med Connells begreppsapparat fick de rumänska männen representera en marginaliserad maskulinitet, medan de svenska männen fick stå för den hegemoniska – icke ifrågasättbara – maskuliniteten (Connell 1995:76–86).
En alternativ reaktion från Gunillas sida skulle, hypotetiskt, ha kunnat vara att be de anställda kvinnorna att lära henne mer om problemen med sexism i det rumänska samhället. Måhända var det just ett oreflekterat antagande om den ”Rumänska kvinnan” som ”okunnig” som gjorde en sådan handling otänkbar. Vardagen i biståndsarbetet gav otaliga tillfällen till den slags undervisande attityd som kom till uttryck i exemplet ovan. Det gällde inte enbart jämställdhet, utan jämlikhets- och demokratifrågor överhuvud-taget, och som en gång på ett personalmöte – homosexualitet. En anställd på ett av gruppboendena rapporterade om den senaste tidens arbete där.
Platschefen hade hört ryktas att en av tonåringarna som bodde där var homosexuell – eller att man trodde att han var det. Det gav anledning till
”undervisning” utifrån ett förgivettagande om det svenska samhället som liberalt och fördomsfritt och det rumänska som, framför allt, okunnigt. Det var som om platschefen inte hörde personalens intygande att det inte skulle vara något problem för dem om pojken var homosexuell. Hon fortsatte att
Bärare av hegemonisk maskulinitet sammanfaller inte alltid med makthavare, de fungerar som exempel, ideal. Det handlar ofta om fantasifigurer såsom filmstjärnor.
Den Svenske Mannen fungerade just som ett ideal, med tveksam koppling till verk-ligheten (Connell 1995:77). Det är troligt att de rumänska männen på mitt fält förhöll sig till andra hegemoniska maskuliniteter än den Svenske Mannen också (det har jag dock ej studerat närmare).
upplysa om homosexualitet, och att det måste tolereras. Genom att formu-lera problemet enbart som en fråga om kunskapsbrist, torgförde hon en vanlig uppfattning, som bortsåg från att diskriminering på grund av sexuell läggning också skulle kunna tolkas i termer av över- och underordning.
Men intressant i detta sammanhang var att den rumänska personalens sätt att hantera den svenska chefens undervisande inställning var att själva dis-tansera sig från andra rumäner. När chefen frågade om det skulle vara ett problem om pojken ifråga skulle vara homosexuell, blev svaret: ”Nej. Inte för oss.”