Frågan om vem som har och vem som inte har rätt att få hjälp genom-syrar den socialpolitiska historien ända sedan medeltiden och delar upp behövande i huvudsakligen två grupper: värdiga respektive ovärdiga kli-enter (Gunnarsson 1993, Midré 2001, Wallentin 1999/1988). Varhelst och närhelst sociala insatser görs som inte omfattar alla måste det skapas regler och kriterier för vem som kan räknas som rättmätig mottagare av hjälp.
När några tilldelas rätten till hjälp, hålls andra utanför. Det finns ett starkt inslag av social kontroll i denna uppdelning. Georges Midré har definierat tre dimensioner utifrån vilka avgränsningar i förhållande till mottagare av hjälp har gjorts och görs (Midré 2001:13ff). Den första är moralen. Den som får hjälp ska visa hög moral på så vis att hon försöker klara sig själv så långt det är möjligt. En arbetsför men arbetsovillig person kan således inte räkna
med hjälp såsom i exemplet med de två kvinnorna utan identitetspapper.
Visserligen var den hjälpsökande sjuklig och förmodligen oförmögen till att själv arbeta. Men att hennes söner varken gick i skolan eller arbetade gjorde henne till ovärdig klient. Den andra dimensionen rör personliga resurser. Är en person sjuk, helst i samband med hög ålder, eller på annat sätt kringskuren vad gäller sina resurser till att klara sig själv kvalar hon in som mottagare av hjälp. I denna kategori kan den förlamade läkaren som på grund av sin förlamning inte längre kunde försörja sig genom arbete positioneras. Den tredje dimensionen, slutligen, rör marknaden. Om en arbetsvillig och arbetsför person på grund av exempelvis hög arbetslöshet inte kan få något arbete, har hon rätt att få hjälp. Denna dimension rörde många som sökte hjälp genom socialtjänsten eller fristående NGOs. Men den åberopades sällan i Hjälpas arbete. De som inte hade ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden fick ofta möjlighet att genomföra arbete åt Hjälpa som ett återgäldande av hjälpen.
Som synes är dessa tre dimensioner kopplade till arbete först och främst.
De kan också uppfattas som värden längs en skala som går från uppfatt-ningen att fattigdom är ett individuellt ansvar (moral) till att social nöd beror på utanförliggande orsaker (marknad). Mitt emellan dessa två befin-ner sig resursdimensionen som ett slags ”både och” (Midré 2001:14). Midré menar att vilken dimension som för tillfället dominerar är avhängigt sam-hällets generella ekonomiska och idémässiga klimat, och han visar att de olika dimensionerna har haft uppsving under olika tidsperioder (Midré 2001:15ff). I mitt material framträdde de snarare sida vid sida, ofta i en slags oupphörlig strid om tolkningsföreträdet. Att de kunde samexistera berodde kanske på att vilken dimension som åberopades hade att göra med vem kli-enten var. Att de två kvinnorna utan identitetspapper var ”zigenare” tillmät-tes till exempel betydelse av Cecilia och Anca. Det stärkte deras misstankar om att de inte var tillförlitliga, och därmed aktualiserades främst den mora-liska dimensionen om att social misär och fattigdom främst är självförvål-lad. Vad fanns bakom de stängda dörrarna? frågade sig socialsekreterarna (och jag själv), och indikerade därmed att misären vi bevittnat inte i första hand var materiell. Däremot passerade datorn hemma hos den förlamade läkaren obemärkt tills jag frågade om den, och inte heller då verkade den utgöra något hinder. Läkarens kvalificerade utbildning och bakgrund som yrkesarbetande verkade göra henne till en värdig klient, liksom det faktum att hennes barn var duktiga i skolan. Även det faktum att hon som ”väl-utbildad” inte rakt ut hade bett om ekonomisk hjälp verkade fungera som bevis för att hon var värdig mottagare av hjälp. Liknande faktorer gjorde
den blödarsjuke pojken i behov av medicin till ett rutinärende – föräldrarna arbetade båda, identitetshandlingar visades upp och att medicinen var så dyr var en omständighet de knappast kunde råda över. Nog skulle de få hjälp – om inte av den offentliga socialtjänsten, så av Hjälpa.
Det fanns intressanta brister i logiken rörande fallet med de två kvin-norna som inte hade skaffat identitetspapper. De visade härigenom inte till-räckligt behov av hjälp – om de verkligen hade behövt hjälp hade de sett till att uppfylla de formella kraven. Men än viktigare – de undvek att undergå den sociala kontroll som det innebar att skaffa identitetshandlingar. Det innebar att de inte uppfyllde sin del i gåvoutbytets villkor eftersom de inte ville infoga sig i den rådande ordningen där det var Hjälpa som säkrade en överlägsen position i relationerna till sina klienter. De bröt mot både plikten att ta emot och plikten att återgälda. Att vägra att ta emot en gåva, menar Mauss, skulle vara att visa en rädsla för att misslyckas med åter-gäldandet och det skulle fungera som ett erkännande av nederlag i förväg och ens namn skulle ”förlora i vikt”. Men under vissa omständigheter kan vägran att ta emot en gåva innebära ett hävdande av ”segervisshet och oövervinnlighet”, fortsätter han (Mauss 1997:59). Genom att trotsa kravet på att kvalificera sig som värdig klient – och därigenom trotsa plikten att ta emot en gåva – undkom kvinnorna den underordnade position som detta innebar och det verkade som att de föredrog det framför att få hjälp. Det som också låg dem i fatet var deras ovilja att göra ”någonting, något litet”
för att förbättra sin situation. De försökte tillskansa sig hjälp utan att göra någonting i utbyte, utan att göra någonting alls som det verkade. Det stack i ögonen på de hårt arbetande socialsekreterarna. De kan därför ses som exempel på ovärdiga klienter.
Kvinnorna i detta sista exempel framstod som passiva och visade ingen vidare handlingskraft. Som Gudrun Dahl har påpekat, kan man dra nära paralleller mellan de termer som används i socialt arbete och dem som används i biståndets partnerskapsdiskurs (Dahl 2001:12). Hon identifierar just aktörsskap, eller bättre uttryckt ”den självständigt handlande indivi-den” som en ideal mottagare av bistånd. För att vara värdig mottagare av hjälp måste man vara en person som inte frivilligt ger upp sitt individu-ella handlande (Dahl 2001:19). På så vis aktualiseras här en individualistisk uppfattning. Samtidigt visar mitt material att en klient i någon mening måste vara oförmögen att handla för att kvalificera sig som mottagare av hjälp. Här finns en intressant spänning. Liksom Midré poängterar också Dahl att sociala insatser som inte baseras på universella rättigheter – med Midrés ord som inte omfattar alla – förutsätter begränsande regler. Också
här finner jag en intressant motsättning i mitt material. Som jag har visat i föregående kapitel hänvisade mina informanter till de universella mänsk-liga rättigheterna när det gällde att motivera det egna hjälparbetet. På så vis kan man säga att Hjälpas sociala insatser faktiskt omfattade alla. Samtidigt passade vissa personer bättre som mottagare av hjälpen än andra. På en mer övergripande nivå omfattades ”alla” rumäner, eller om man så vill hela Rumänien, av hjälpen. I de vardagliga praktikerna gjordes däremot, som i exemplen ovan, ett urval efter komplicerade och delvis motsägelsefulla mönster. Denna spänning mellan å ena sidan åberopandet av att hjälpen var nödvändig eftersom alla människor har rätt till ett drägligt liv och å andra sidan urskiljandet av värdiga och ovärdiga klienter skulle kunna översättas i devisen om att rättigheter även innebär skyldigheter, vilket jag återkommer till längre fram.