Lika viktigt för att kunna se barnen som människor och individer var att uppmärksamma deras kunskaper. Lärarna och assistenterna fyllde så tim-marna med barnen med upptäckter av barnens nya förmågor. Mitt i en sång frågade Radu mig om inte Catalina klappade händerna själv rentav? Det brukar hon ju aldrig göra! När vi åt förklarade Florica att Bogdan som jag hjälpte inte kunde äta smörgås normalt när han började i klassen för några månader sedan. Man var tvungen att dela den i småbitar, men nu kunde han äta hela smörgåsen själv. Han hade också lärt sig att sitta still. Bog-dans bänkgranne, Cristian, visste numera när det var hans tur att gå fram till svarta tavlan och peka på veckodagen. Och Adriana hade lärt sig var munnen, ögonen, öronen och näsan sitter! När Daniela satt och arbetade med Stefania som klarade av att säga några ord: ”ögon”, ”näsa” och ”mun”, påpekade hon glatt att den här flickan kunde inte säga ett enda ord när hon började här för ett tag sedan. Lite senare arbetade Daniela med Lucian när han la ett pussel och han lyckades lägga en bit på plats efter hennes instruktion. Hon såg positivt överraskad ut över hans framgång och sa: ”Ja!
Där ser man!”
Kanske var informanterna extra måna om att göra mig uppmärksam på barnens framgångar. Men hur viktigt det var att upptäcka barnens framsteg fick jag själv känna på när jag deltog i arbetet. Under en gymnastiklektion hjälpte jag Iulian som ville klättra i ribbstolen. Han ville, men han vågade inte riktigt. Om och om igen misslyckades han med att ta ett steg uppåt – trots att jag stod och skyddade honom mot att falla så var han rädd. Efter ett tag lyckades han trots allt faktiskt ta det där extra lilla steget. Jag blev jätteglad och sa: ”Bravo! Bra gjort!” Sedan ropade jag till de andra: ”Iulian klarade ett steg på ribbstolen!” Eftersom det var väl känt att han var rädd-hågsen så var det ett stort framsteg. För att barnen skulle kunna ses som individer var det alltså nödvändigt att de hade kunskaper. Det individuella självförverkligandet var den norm som bildade fond för hur förmänskligan-det skulle ske.
Sättet att arbeta med barnen – uppgifter som syftade till kunskapsin-hämtning och övningar i olika färdigheter – likväl som talet om deras fram-steg och kunskaper, uttryckte en syn på utveckling som norm. Att barnens framsteg gjorde mödan värd för personalen i deras arbete var tydligt. Men dessutom var barnens utveckling, deras utvecklingspotential, en
legitime-ring för arbetet med barnen i skolan och överhuvudtaget. Samtidigt som alla var väl medvetna om de relativt stora skillnader som fanns mellan de olika barnen och deras möjligheter att lära sig nya saker, var utvecklingstan-ken ändå en förutsättning för arbetet. Den finns exempelvis underliggande i verksamhetsberättelsen som detta kapitel inleddes med. Där framgår att barnens liv ”närmar sig” en normalisering, de tränas i att ta ”allt större” del i vardagsarbetet, och olika mål såsom utflyttning i gruppbostäder och skol-gång har ”uppnåtts”. Där uttrycks också att Hjälpas gruppbostäder ”har blivit allt mer integrerade och accepterade i det omgivande samhället”, att barnen blivit ”synliga i samhället”, samt att familjer med funktionshindrade barn nu vågar visa upp sina barn. Det har blivit ”mer accepterat att prata om sina problem öppet”. I denna text fanns ett outtalat ”då” som dagens situation kontrasterades emot och det var tydligt att utvecklingen hade gått i önskvärd riktning.
Som Ann Runfors påpekar i sin avhandling, karakteriserades barnen som innehavare av en autentisk och inneboende utveckling som kunde främjas genom arbetet med dem (Runfors 2003:135). Etnologen Helena Hörnfeldt visar i en artikel om så kallade utvecklingsundersökningar på svenska barnavårdscentraler utvecklingspsykologins – med sitt stadietän-kande – helt dominerande plats i synen på barn i en svensk kontext, vilket är relevant även för min empiri (Hörnfeldt 2005). Tankarna går också till hur etnologen Lena Gerholm beskriver projektkulturen där verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser är centrala inslag (Gerholm 1985). Hon visar bland annat hur centralt ”utvecklingsarbete” sågs inom projektens värld och menar till och med att förändringen som företeelse ”fetischerades” (Ger-holm 1985:38). Språket i verksamhetsberättelserna närmast anpassades för att motsvara förväntningarna.
Men liksom Maria Eriksson Baaz ser jag utveckling som framför allt kopplat till föreställningar om de Andra i biståndsarbetet (Baaz 2002:53).
En återkommande aspekt av denna syn på utveckling är kopplingen som gjordes under kolonialtiden mellan den koloniserade andre och det vita barnet. På ett sätt som påminner om hur barns utveckling betraktades som lagbunden, universell, autentisk och inneboende i Ann Runfors studie (Runfors 2003), karakteriserades de koloniserade som barn på samma vis stadda i utveckling. Baaz studie visar att detta synsätt fortfarande finns när-varande i samtida biståndsarbete i Afrika (Baaz 2002:53, 133). I mitt mate-rial framkom kopplingen mellan utveckling och de Andra på ett dubbelt sätt. Det gällde å ena sidan rumänerna i stort – och mer specifikt de lokalt anställda rumänerna i projektet – som återkommande positionerades som
lägre ner på en outtalad men likväl ständigt närvarande utvecklingsstege.
Även om det bistånd jag studerade inte riktade sig till afrikaner så fanns alltså dessa berättelser ur det koloniala biblioteket närvarande. Å andra sidan, eftersom en stor del av Hjälpas arbete handlade om att arbeta med barn, och dessutom barn med funktionshinder, fanns utvecklingsnormen och kopplingen till barn än mer närvarande.
Tydligast blev detta kanske i beskrivningarna av den första tiden med barnen på Hjälpas habiliteringscenter. När Hjälpa hämtade barnen från de statliga barnhemmen till sitt nybyggda habiliteringscenter var de i mycket dåligt skick. De var sjuka och undernärda. Få, om någon, kunde prata ordent-ligt. Den nyanställda och nyutbildade personalen fick lära barnen alltifrån att gå på toaletten till att prata. Vad barnen kunde lära sig varierade förstås.
Men framstegen – i förhållande till den rådande synen på utveckling – kom snabbt och var stora i början. Så småningom stod det klart att några av barnen inte hade något funktionshinder, varken fysiskt eller psykiskt eller intellektuellt, medan andra hade olika sorters funktionshinder. Platschefen gjorde, tillsammans med en psykolog, upp individuella behandlingsplaner för barnen som sedan följdes. En beskrivning av hur det var när barnen först kom till habiliteringscentret gav en av de svenska cheferna på Hjälpa, Barbro. I hennes beskrivning frammanades bilden av barnen som omänsk-liga när de först kom från de statomänsk-liga institutionerna. Eftersom barnen var i till och med värre skick än förväntat när de i etapper flyttade in på habilite-ringscentret, blev centret som ett sjukhus första halvåret.
Barbro: Det handlade mycket om att få ungarna att må bra. Och få bort ohyra och mask och infektioner och…samtidigt handlade det mycket om att, för mig, handleda personalen faktiskt. För de var ju, de hade aldrig varit med om något liknande, de hade ju aldrig sett såna här barn. Och många av barnen är ju oerhört handikappade. Så att det handlade lika mycket om att vara med. Ständigt, i princip dygnet runt.
I varenda situation i huset. Hur duschar man ett barn som är svårt cp-skadat? Hur…hur matar man ett barn? Men framför allt, hur bemöter man det här barnet?
(– – –)
Agnes: Och du hade bedömt dem som utvecklingsstörda då?
Barbro: Mm. Och i deras journaler så stod det ju det, ”utvecklingsstör-ning” och olika diagnoser på utvecklingsstörning och IQ-beräkningar och sånt där som vi höll på med på 50-talet.
Agnes: Mm. Som du sa, vissa kunde inte prata…eller?
Barbro: Ja, vissa, alltså, vissa…ja, njäe. Det var väl nån som kunde säga några ord. Men…det var tre eller fyra, jag kommer inte ihåg riktigt, men det var väldigt få som kunde säga några ord. Det var många som…som var som bebisar fast de var ett, två, tre år. Det var…barn som, vi hade en kille som var sju år och vägde sju kilo. Det väger en sex månaders bebis i Sverige. De var fruktansvärt undernärda, allihop kan man säga. Var undernärda. Och störningar av olika slag. Väldigt mycket självdestruktivitet. (– – –) Och det gick ju så vansinnigt snabbt med de här barnen alltså. Och de började krypa och de började gå och de började äta själva och de började gå på toaletten själva och de….
Alltså jag kände nästan hur…inför mina ögon vad som hände med barnen.
Det var således inte bara barnen som var i akut behov av omvårdnad och vård. Även den lokalt anställda personalen behövde ständig handledning i hur man skulle sköta barnen och ge dem den grundläggande omvård-naden, att tvätta, mata, och dessutom eller framför allt: hur man bemö-ter ett sådant här barn. Det skulle kunna tolkas som att både barnen och personalen förmänskligades genom omvårdnaden. Barnen genom att bli behandlade på rätt sätt, personalen genom att de lärde sig bemöta dessa barn på ett mänskligt sätt. Även frågan om barnens diagnoser kom upp i detta samtal. Flera av barnen hade fått diagnoser på den instititution där de hade levt, som i enlighet med den kontext som Hjälpa verkade inom, var meningslösa. Detta var också ett centralt tema i det reportage som jag analyserade i kapitel två: de missvisande diagnoser som ”felaktigt” hade lett till att många barn blev sjuka eller dog. Men det viktiga här var Barbros sätt att avfärda dessa diagnoser och IQ-beräkningar som sådant ”som vi höll på med på 50-talet”. På så vis konstituerade hon rumänerna/Rumänien som mindre utvecklade, eller på ett lägre utvecklingsstadium, än ”oss”, i detta sammanhang kan detta ”vi” tänkas referera till både ett Sverige och ett väst.
Barnens utveckling kopplades till den lokalt anställda (rumänska) persona-lens utveckling och Rumäniens utveckling.
På ett liknande sätt berättade personalen om den första tiden med barnen. Laura berättade:
Laura: De var extremt förvirrade, de förstod inte varför de var här, vad allt det här betydde. Men efter ett tag… vi pratade väldigt mycket [med barnen]. ”Nu går vi och badar för vi ska bli rena och fina och se trevliga ut. Nu går vi och lägger oss och sätter på oss pyamas för
imorgon börjar en ny dag.” Vi förklarade varje steg. Och de lärde sig extremt snabbt. (– – –) Det var svårt. Carla, i början, du vet Carla från Regnbågen?
Agnes: Ja.
Laura: I början var hon extremt aktiv. Hon sprang alltid runt, hon skrek, grät…. Hon slog alltid sönder saker. Och nu, man hittar henne alltid när hon håller på att ordna sina kläder. Och hon gör det så väl varje dag. Det är hennes stora nöje, att göra iordning i sitt rum, på sin plats, lägga kläderna i ordning. Och i början, som jag sa, sprang hon omkring jämt. Vi satt med stängda dörrar när hon skulle äta, då fick hon ha brödet, kniven och gaffeln och skeden. Och hon var såhär…
Hon var extremt rädd. Hon åt snabbt, snabbt, snabbt. Samma sak med Teo. Han gick alltid runt med bröd i handen. Dan, han åt extremt mycket bröd. Bianca… hon satt där i sin stol. Och Anton, han grät hela tiden. Och efter ett tag så började de förändras. De började förstå att något var på gång, att de fick något. De började le och efter en tid började Anton reagera när han gillade någon eller när han inte gillade någon.
För att jag skulle förstå i vilket skick barnen var, hänvisade de bland annat till reportaget som jag redogjorde för i kapitel två. De bilder som hade visats i media i samband med att barnhemmen blivit nyhetsstoff ett tiotal år tidi-gare färgade informanternas minnen även kring Hjälpas ”egna” barn och hur det gick att tänka kring deras utveckling. Flera av informanterna berättade att de först hade varit rädda för att hålla i, och röra vid, barnen; tänk om de skulle gå sönder! Barnen var som ”nyfödda”, även om de i de flesta fall var tre eller fyra år. De rörde inte på sig, flera kunde inte gå, de låg stilla på golvet. De kunde inte äta ordentligt, de visste knappt vad riktig mat var för något. De visste inte hur man gick på toaletten. De var hungriga hela tiden.
De gömde brödbitar under kudden. De var rädda och ville inte ha kropps-kontakt, de var förvirrade. Skötseln av barnen gjorde dem till människor. I personalens beskrivningar lät det som att barnen transformerades från att ha varit som saker (”leksaker”) eller spädbarn, ”som möss instängda i stora lådor”, till att bli (som) människor. Som Barbro beskrev det i citatet ovan:
hon kunde nästan känna vad som hände med barnen ”inför hennes ögon”.
Observation
Sammantaget utgjorde arbetet med barnen en form av observation av barnen som var fullständigt nödvändig för att arbetet i skolan skulle kunna
fortgå. Det ständiga tolkandet av barnens beteende kan ses som ett sätt att i vardagen handskas med och förstå de individer som man skulle ge daglig omsorg. Jag skulle också vilja gå ett steg längre och hävda att utan denna observation skulle arbetet ha tett sig tämligen meningslöst. Den ständiga uppmärksamheten på barnens beteende var det som framför allt kunde uppfattas som meningsfullt i denna kontext. Florica pratade med mig hela tiden om hur barnen ”är”, vad de gjorde, hur deras ansikten ”är” och hur de visade sitt humör. Under en rast gick vi ut i hallen utanför klassrummet och satte igång en ringlek tillsammans med barn från de ”vanliga” klasserna.
Alla var med, Bogdan satt i mitten av ringen, Cristian satt utanför och försökte hänga med, och Iulian sprang runt, runt. Som Florica påpekade:
han ville vara med men vågade inte riktigt. ”Han tycker det är roligt men samtidigt är han rädd.” Vi märkte också att Adriana helt plötsligt lyckades säga ett namn till en av flickorna som vi lekte med, Elena. Florica uppre-pade flera gånger: ”hon försökte säga Elena, hon försökte säga Elena…!” På samma sätt påpekade hon att Bogdan har uselt självförtroende: ”Så fort han ska göra en övning säger han som ett mantra att han inte kan, att han inte klarar det. Det är en blandning av en känsla av förnedring och… ja, vad?”
”Blyghet?” föreslog jag. ”Ja”, sa hon. ”Han har väldigt dåligt självförtroende?”
sa jag. ”Ja.” Vi pratade om dagen som hade varit, om veckan. Samtalet gick på i samma banor som vanligt. Det handlade mycket om att ”se på barnens ansikten” hur de mådde, vad de ville, vad de tänkte, hur de kände. Som när Adriana klappade henne på kinden i bilen på väg till skolan en morgon:
”Ser du? Adriana är lycklig nu!”
Observationen som metod introducerades enligt Foucault på de nya institutionerna, ”mentalsjukhusen”, i slutet av 1700-talet. Den intagne blev ett objekt som studerades och blev ”främlingen par excellence”, och bedömdes inte bara utifrån sitt utseende men också utifrån allt som utse-endet antogs kunna avslöja och röja om dem själva som personer (Fou-cault 2002/1961:237). Tankarna går måhända också till den observation som Foucault har beskrivit som central i de nya fängelserna i samband med disciplinsamhällets uppkomst: Benthams panopticon (Foucault 1993/1974:
kap III). Då gäller det inte i första hand dess primära syfte, att göra makten synlig men (för den intagne) okontrollerbar, utan det faktum att panop-tismen möjliggjorde den makt som ligger i analysen av den intagne och hennes problem. Jag å min sida tolkar observationen som en oundviklig del av arbetet med barnen, som att det var det sätt att vara och agera som perso-nal som fanns att tillgå, en naturaliserad praktik, snarare än någon systema-tisk metod. Det var det beteende som var begripligt och meningsfullt där
och då. Samtidigt skapade och omskapade denna praktik det normala, det onormala och i förlängningen det mänskliga – och förskjöt dess betydelser i olika riktningar. Observationen kan också kopplas till biståndsarbetets ambition att synliggöra barnen med funktionshinder, och här hade synlig-het positiva och frigörande konnotationer.