Även om den lokalt anställda personalen ofta tog upp frågan om de låga lönerna, var det ingen som någonsin nämnde den stora skillnaden i förhål-lande till de svenska hjälparbetarna. Detta ämne var omgärdat av en tystnad.
Men denna tystnad handlade inte om ett tystande av rumänernas röster, eller en oförmåga att lyssna eller höra på dem (Spivak 2002/1988). Snarare handlade det om en frånvarande närvaro, något som man inte talade om men som just därför blev närvarande. En outtalad närvaro kanske skulle vara en mer passande beskrivning, eller med Foucaults ord, en tystnad som var ”en väsentlig del av de strategier som ligger under allt tal och genom-tränger det” (Foucault 2002/1976a:52). Ämnet låg nämligen i luften som en olöslig eller i varje fall tills vidare olöst konflikt.
Enda gångerna som jag hörde någonting sägas i anslutning till denna problematik var när mina informanter diskuterade med mig om sin ekono-miska situation. Då hände det några gånger att de jämförde sig med mig.
Denna tystnad liknade inte heller vad jag i nästa kapitel i enlighet med Nikita Dhawan analyserar som epistemiska tystnader som resultat av en språkets kris (Dhawan 2005).
Det hände också en gång att de drev med mig, och nedanstående utdrag ur fältdagboken visar hur tystnaden kring den ekonomiska ojämlikheten mellan mig och mina informanter strukturerade samtalet och trängde igenom som en outtalad närvaro.
Jag har inget särskilt inplanerat idag och bestämmer mig för att vara på förskolan på förmiddagen med Monica och Ramona. När jag kommer så är också Florica där och de står och brygger kaffe, äter lite frukost osv. Barnen droppar in en efter en. Florica är på väg till skolan med barnen från grupp-boendet, där det ska vara någon slags specialaktivitet idag. Monica ger mig en komplimang för mitt hår, jag säger på skämt:” jag har tvättat det”. Då säger Monica att de inte har någon dusch hemma så de är tvungna att hälla vatten i baljor och hälla över huvudet. ”Verkligen?” säger jag. ”Är det kallt vatten också?” ”Jaa!” säger de alla tre och skrattar. Men sen säger någon,
”det är ett skämt, det är ett skämt!” ”Jaha, är det ett skämt?” säger jag och känner mig förlägen att jag har gått på det. Men sen säger de att de värmer vattnet på spisen innan de tvättar sig. Då är det alltså så att de inte har varmvatten i kran. ”På sommaren är det ok”, säger de, ”då är det varmt. På vintern går vi in i ett litet kallt rum, för att inte exponera oss för våra barn, och tvättar oss snabbt, snabbt. Men på sommaren, då står vi i trädgården och grannarna kan se oss…”.
En annan dag när de låga lönerna åter kom på tal, kom jag på mig själv med att argumentera emot mina informanter genom att hävda att många i Sve-rige också hade löner som vida underskred genomsnittslönen (däribland jag själv). När Ramona och Monica klagade över att de inte hade råd att gå på restaurang med sina familjer mer än en gång i månaden kontrade jag med att jag var uppvuxen i en stor familj och vi hade inte råd att gå på restaurang mer än en gång om året, och inte fick vi barn en massa prylar eller fina kläder heller. ”Ja”, sa Ramona. ”Men du är inte fattig. Det är vi.”
Min reaktion gällde deras – i mina ögon – vanföreställning att svenskar har råd att köpa precis vad de vill, att de trodde att svenskar levde liv helt utan penningbekymmer. Reaktionen liknar vad Baaz benämner som ”åter-upptäckten av välstånd och privilegier” som hon fann hos sina informanter, mestadels hjälparbetare i Tanzania (Baaz 2002:93ff). Helt plötsligt befann jag mig i kategorin ”rika”, vilket gjorde mig förbryllad och fyllde mig med motstridiga känslor av skam, skuld och ett behov av att förklara mig: ”jag är kanske ’rik’ i jämförelse med er, men jag är inte rik”. Men i första hand vill jag här peka på att mina informanter alltså bröt tystnaden kring den
ekono-miska ojämlikheten när de talade med mig. De skulle förmodligen inte ha talat med någon svensk som var anställd på Hjälpa på detta vis. Klaga på de låga lönerna och gång på gång försöka förhandla sig till en löneförhöjning, ja. Men att uttryckligen peka på den ekonomiska ojämlikheten dem emel-lan, nej. Det visar att ämnet låg i luften, eller låg och bubblade under ytan.
I samtal med mig kunde det låtas blomma upp, men man tystnade snabbt när chefen kom in i rummet. Men det strukturerade samtalen som faktiskt kunde föras angående lönerna. Det gav rumänerna ett moraliskt övertag, och den dåvarande platschefen kunde bara om och om igen argumentera emot löneförhöjning i termer av Hjälpas för tillfället haltande ekonomi.
Kanske kan också det som framstod som personalens tidvisa maskning på jobbet ses som ett beteende som strukturerades av tystnaden kring den eko-nomiska ojämlikheten och det moraliska övertag som den gav de anställda rumänerna gentemot de svenska ditflyttade hjälparbetarna.
Men varför rådde det en tystnad om den uppenbara ojämlikheten, varför kunde den inte fungera som ett argument i den ständigt pågående diskus-sionen om de alltför låga lönerna? Varför krävdes en diskretion av båda parter i talet om lönerna som i praktiken uteslöt en diskussion om den eko-nomiska ojämlikheten? Ett ifrågasättande skulle leda till att partnerskaps-diskursen, med sin betoning på det jämlika mötet, skakades om i grunden.
Kanske skulle grundvalarna för hela biståndsarbetets legitimitet ryckas undan. Ojämlikheten mellan de individer som befann sig på mitt fält var ju en spegling av en global ordning, och om denna ordning ifrågasattes som en del av det egna arbetet skulle det kanske i längden bli ohållbart att arbeta vidare. Här förbands biståndsarbetets vardagliga praktiker med praktiker på den europeiska politiska agendan. Ett gångbart argument mot löneförhöj-ning var som sagt just det nationalekonomiska om inflationsbekämplöneförhöj-ning och EU-medlemskap.
Kanske kan denna tystnad ses som ett ovanligt tydligt exempel på att de subalterna var medvetna om sin underordning, men ändå – varken medvetet eller omedvetet, utan för att den rådande diskursen var tillfälligt tillsluten och alltså hegemonisk – inte gjorde uppror. Istället strävade de, i samtycke med sina överordnade, för att upprätthålla den hegemoniska ordningen. Denna ordning förordade alltså, i enlighet med påbud om infla-tionsbekämpning och anpassning till EU, att en ekonomisk, social ojämlik-het mellan rumäner och svenskar var naturlig, ofrånkomlig och nödvändig.
Samtidigt fanns vetskapen om, och kritiken mot, ojämlikheten där outtalat närvarande – och alltså strukturerande för både tal och handling (jfr Fou-cault 2002/1976a:51–52). Det indikerar att ordningen inte stod en gång för
alla fast. Små mothandlingar var möjliga. Här skapades exempelvis kryp-hålet att ta ut förskott på lönen, vilket en stor del av personalen gjorde varje månad. Sådana praktiker skapade i sin tur små förskjutningar av det rådande, något som i förlängningen skulle kunna få betydelse och finnas som grogrund för mer genomgripande förändring.
Det kunde vara både frigörande och förtryckande att vara personal i biståndsprojektet. Jag har i detta kapitel försökt visa de frigörande aspek-terna i personalens eget identitetsarbete samtidigt som det var svårt att göra sin röst hörd och de socioekonomiska orättvisorna mellan västerlänningar/
svenskar och rumäner var uppenbara och – i alla fall till stor del – nedtys-tade på arbetsplatsen. I nästa kapitel går jag vidare i undersökningen av möjligheter och hinder som uppstod i biståndsprojektets relationer.
Kapitel 5. Rumäner – och andra rumäner
I detta kapitel ska jag visa hur det i biståndsarbetets vardagliga praktiker upprättades skillnader inte bara mellan det ”rumänska” och det ”svenska”, utan också mellan rumäner och ”andra rumäner”. Andra rumäner var i detta sammanhang de som befann sig utanför Hjälpas projekt. Men även inom Hjälpas projekt uppstod konflikter mellan olika individer i personalen som inte sällan tolkades i termer av vem som omfamnade den nya tidens ideal och vem som inte hade tillägnat sig dem. De ”nya” idealen formulerades ofta i termer av (mänskliga) rättigheter, eller De Mänskliga Rättigheterna, som i enlighet med antropologen Kirsten Hastrup kan karakteriseras som en diskurs som är reducerande i ovanligt hög grad, vilket gjorde att talet om de mänskliga rättigheterna ofta framstod som tomma ord (Hastrup 2003).
Här vill jag poängtera att det inte betyder att hävdandet av de mänskliga rättigheterna ”bara var tomma ord”. Utifrån ett diskursanalytiskt perspektiv är ingenting ”bara” (tomma) ord eller ”bara” diskurs. Snarare vill jag försöka visa att de tystnader som uppstod i samband med hävdandet av de mänsk-liga rättigheterna kan ses både som en motkraft och resultat av förtryck.
Rättigheter var en del i den mänsklighet som konstituerades i biståndets vardagliga praktiker, liksom skyldigheter. Tillsammans konstituerade rät-tigheter och skyldigheter den moderna medborgaren, en viktig del i diskur-sen om mänsklighet.