”I mitt skåp har jag två ägg! Och jag kan inte säga till gamla Maria, nej, jag vill inte ha dina ägg, jag behöver dem inte. Jag tar dem såklart.” Den storvuxne och bullrige Dr Costel har just förklarat för mig att det här med mutor tillhör det förflutna (”gamla Maria”), och det orientaliska. Rumäni-ens orientaliskhet såg han som landets största problem, alltifrån rumäner-nas faiblesse för den så kallade manelen, en slags popmusik med orientaliska rytmer, till det som han såg som ociviliserat beteende; drickande, slagsmål
och ett odemokratiskt sinnelag. Men det var alltså inte så enkelt som att alla på sjukhusen tar emot mutor nuförtiden, menade han. Hans fru, till exempel, läkare inom en mycket svår specialistkompetens, hon älskade sitt jobb och skulle aldrig ta emot några mutor. Han själv, som chef för en vård-central som han startat i samarbete med Hjälpa, var inte heller intresserad av mutor. Tvärtom, här skulle man inte behöva betala. Vården i Rumänien var enligt lag gratis, och den lagen följde han. Men de äldre patienterna kom med gåvor, även till honom. En flaska vin, eller – ägg.
Det talades mycket om mutor bland mina informanter. Det sades att rumäner både ger mutor och kräver mutor och att detta var ett arv från socialisttiden. Som Katarzyna Wolanik Boström har beskrivit i sin avhand-ling, var det brukligt även i Polen under socilisttiden att patienter visade sin tacksamhet genom gåvor i form av bristvaror som kaffe och choklad. När denna vana numera har försvunnit innebär det en kännbar ekonomisk för-sämring för underbetald vårdpersonal (Boström 2005:224 ff). Hjälpa som organisation var noga med att påpeka att de inte vare sig gav eller tog emot mutor. Men givandet och mottagandet av mutor var inte absolut. Grän-sen mellan gåvor och mutor var omtvistad (jfr Smart 1993:395, Wästerfors 2004). Var, när och hur gjordes en gåva till en muta? I en intervju med en av Hjälpas lokalt anställda sjukgymnaster, Elena, kom vi som så många gånger förr in på problemet med de låga lönerna. Elena sa att det inte gick att jäm-föra lönen som hon fick på Hjälpa med den hon hade när hon arbetade på sjukhus. Men det berodde på att på sjukhuset var patienterna tvungna att betala ”svarta pengar” till sjukhusets personal. Den vanliga lönen drygades således ut genom ”svarta pengar”, eller med gåvor av olika slag. På Hjälpa däremot arbetade man utan svarta pengar inblandade:
Elena: Allt är gratis. Behandlingen, de andra projekten, allting är gratis.
Och jag tycker att det är en jättebra idé. I början var föräldrarna [till barnen som fick behandling på sjukgymnastikcentret] lite rädda och de frågade oss: Vad har hänt, kan vi komma hit utan pengar? Något måste vara fel. Och vi sa: Nej, allt är som det ska. Ni behöver bara följa behandlingsplanen, det är allt. Och de sa: Men varför, ni är det enda centret som erbjuder detta. Och vi sa: Ja, det är en svensk organisation som har kommit till Rumänien och startat sitt arbete här och såhär
Det ”orientaliska” i detta sammanhang refererar till att Rumänien var vasallstat till Turkiet fram till 1879. 1880 erkändes Rumänien som självständigt kungadöme. Efter första världskriget blev Transsylvanien rumänskt och ”Storrumänien” var ett faktum (www.ne.se, sökord Rumänien 2006-05-10).
jobbar de, det här är deras åsikt, att man ska arbeta utan pengar. Och vi måste respektera det. Och så sa vi att okej, allt är utan pengar men om ni vill komma med något hit, kanske kan ni komma med kakor eller något sådant, men alla barn och alla personer som kommer hit till centret får äta av dem, inte bara personen som arbetar med barnen, nej, alla. Och föräldrarna sa: Okej, kanske kommer vi med en kaka eller något sådant någon dag.
Agnes: Mm. Men de vill ge någonting?
Elena: Ja, i början ville de ge oss pengar eller kaffe eller cigaretter eller något sådant för att på sjukhuset ger man vanligtvis något. Och vi sa nej. För vi har betalt. Vi har månadslön. (– – –) Men nu tror jag att de accepterar det här, och de känner att…. Allt är bra här. Det är inget fel på organisationen eller på oss som arbetar här.
Agnes: Mm, mm. De litar på er.
Elena: Ja. Men det tog några månader. I början var föräldrarna såhär:
”God morgon, god morgon, hur står det till, vackert väder idag, efter behandlingen ska jag till arbetet.” Och det var allt. Men efter några månader började de att berätta saker: ”Jag har ett problem, min man älskar inte barnet” eller något sådant. Men i början var de lite slutna.
Inte öppna.
I Elenas uttalande blev det tydligt att Hjälpas klienters gåvor till sina väl-görare inte kunde uppfattas som just gåvor, utan ofrånkomligen sågs som mutor. De kopplades automatiskt till det informella system som sades råda i rumänsk sjukvård, nämligen att man för att få vård var tvungen att ge antingen pengar eller gåvor såsom tobak eller kaffe till vårdgivaren. Detta informella system härleddes till socialisttiden med sin dubbla standard:
formellt hade alla lika rättigheter, men i praktiken fick den som kunde betala för sig bättre förutsättningar. Jag hade heller ingen anledning att misstro den beskrivning som ofta gavs av det rumänska sjukvårdssystemet där patienterna, trots att vården skulle vara gratis, var tvungna att betala under bordet. Det verkade också helt logiskt riktigt att Hjälpa bröt denna tradition genom att neka att ta emot pengar för sina insatser.
Det som dock komplicerade bilden var att patienterna (eller rättare sagt deras föräldrar) inte utan vidare hade accepterat att sjukgymnastiken skulle vara gratis. Elena beskrev hur hon och hennes kollegor på Hjälpa hade behövt förklara varför, och hur mottagarna av hjälp hade misstänkt att det var något fel på ett sjukgymnastikcentrum där man inte fick ge någonting.
Det verkade som att Hjälpas vägran att ta emot klienternas gåvor fördröjde
etablerandet av ett ömsesidigt förtroende. Elena berättade också att de hade sagt att det var okej för klienterna att komma med kakor om de ville, men då skulle det inte vara en gåva riktad till en enda vårdgivare, utan kakorna skulle alla på centret få äta av. I ljuset av Elenas utsaga, får de många blom-buketterna som jag så ofta hade lagt märke till, utställda i vaser i entrén på habiliteringscentret, i lunchrummet i socialtjänstens lokaler eller i tambu-ren på sjukgymnastikcentret, en innebörd. Om en representant för Hjälpa tog emot en gåva som kunde ses som muta såg man till att omedelbart minska gåvans värde, att desarmera den i egenskap av gåva genom att göra den till allas egendom. Detta gällde alltså endast mutor i form av gåvor, inte i form av pengar. Det var helt otänkbart att Hjälpa eller någon represen-tant för Hjälpa, överhuvudtaget skulle ta emot pengar av någon klient eller patient.
Hjälpas vägran att ta emot gåvor – eller egentligen genom sitt sätt att göra om gåvorna till mutor och sedan genom ”förallmänligandet” åter göra dem till gåvor – från sina klienter gjorde att organisationen behöll sitt över-tag gentemot motparten. Detta förhållningssätt påminner om hur antropo-logen Göran Johansson har beskrivit missionärers givande – och vägran att ta emot gengåvor (Johansson 1992:kap 9). Johansson har studerat pingst-missionärer i Bolivia och kopplar den assymmetriska relationen mellan givare och mottagare bland annat till kristendomen. Att hjälpa de fattiga lyfts ofta fram som kristendomens speciella mission, menar han (Johans-son 1992:175 ff). Även om Hjälpas medarbetare inte uttryckligen hänvisade till den kristna läran i sitt hjälparbete, ligger det nära till hands att jämföra deras förhållningssätt med det som Johansson beskriver hos sina missionä-rer: att ge är missionärens privilegium (Johansson 1992:177). Det verkade också som att Hjälpa på detta sätt undvek att försätta sig själv i positionen att behöva återgälda en gåva.
Men det var också så att Hjälpas representanter berömde sig av att aldrig själva ge mutor. Det var en vedertagen sanning att mutor var ett sätt att ta sig fram i den ganska snåriga byråkratin i det rumänska samhället. Ett stå-ende exempel var svårigheterna som enligt mina informanter alltid uppstod i tullen när Hjälpa hade skickat en långtradare med kläder från Sverige.
Antingen mutade man sig igenom tullen, eller så kämpade man sig igenom byråkratin vilket tog mycket längre tid. I Elenas utsaga fungerade också det svenska som en förklaring till varför vården var gratis, vilket gjorde det
Däremot var det just pengar som var av intresse när Hjälpa bad sina medlemmar i Sverige om gåvor.
rumänska till det outtalade andra. Att det svenska innehade den överord-nade – eller önskvärda – positionen uttrycktes genom uppmaningen att ”vi [rumäner] måste respektera det”.
Antropolgen Alan Smart beskriver hur utländska investerare i Kina ofta utsätts för mer eller mindre uttalade krav på betalning ”under bordet”, ofta uttryckt inom ramen för ett gåvoutbyte som sätts igång när en byråkrat som investeraren är beroende av ger en liten gåva som kräver någonting tillbaka (Smart 1993:400, jfr äv. Wästerfors 2004). Liksom i Smarts studie, sades det vara vanligt att utländska aktörer i det rumänska samhället ofta avkräv-des vad man själv uppfattade som mutor. Smart beskriver olika strategier som västerlänningar använde för att komma undan kravet på att ge mutor.
”Spela dum som en västerlänning” var ett sätt.
Men mutor bör inte bara ses ur en juridisk aspekt, utan lika mycket ur sina sociala aspekter. Att ge sig in i ett gåvoutbyte med mutor är inte bara en fråga om olagliga ekonomiska transaktioner, utan lika mycket ett sätt att upprätta sociala relationer. Därav följer att även mutor kan ges på fel sätt, och att det leder till att effekterna blir kontraproduktiva (Smart 1993:402).
Vid sidan av ett moraliskt argument mot korruption, kan Hjälpas behov av att uppmärksamma det faktum att de inte vare sig tog emot eller gav mutor finna sin förklaring här. Hjälpa gav inte mutor eftersom deras trovärdighet skulle urholkas och därmed skulle det vara kontraproduktivt i deras fall att ge mutor. De vann mer på att inte ge mutor, även i rumänernas ögon. De kände sig till och med tvungna att starkt definiera sig emot denna typ av gåvoutbyte, vilket indikerar att det inte bara handlade om att följa lagen utan även om att visa sig trovärdig.
Trots Hjälpas hårdnackade motstånd mot denna form av gåvoutbyte, hände det att man själv utnyttjade detta system. På ett måndagsmöte kom behovet av en ny telefonlinje till Hjälpas habiliteringscenter upp. ”Det är bråttom”, sa Gunilla otåligt. ”Jo, men det finns folk här i stan som har väntat i sju – åtta år på en ny telefonlinje”, sa vaktmästaren Emil. ”Jo, men vi är en organisation”, sa Gunilla, ”och vårdcentralen behöver bättre telefonlinjer.
Punga de plastic, om så behövs, jag gillar det inte men vi behöver verkli-gen den här nya linjen”. Punga de plastic betyder ”plastkasse” och var de svenska Hjälpamedarbetarnas ord för gåvor som man gav till personer som kunde hjälpa en på olika sätt, som i detta exempel, att dra en telefonlinje.
Lite senare under mötet diskuterades det faktum att Hjälpa hade missat
Det var alltså inte ett rumänskt uttryck, och hur det gick till när Hjälpa-svenskarna började använda uttrycket från början vet jag inte.
en tid med en berömd specialist för ett av barnens räkning på grund av olika missförstånd. Läkaren, Clara, var enligt egen utsago ”mållös” när hon satt tillsammans med specialisten och väntade i en halvtimme på att någon skulle komma med barnet, men ingen kom. ”Den här läkaren är the God of Children här i Rumänien. Nu är han arg och kommer inte vilja ta emot oss igen.” Gunilla föreslog att de skulle ”ge honom något”, men Clara sa absolut nej. ”Han skulle aldrig ta mutor”, sa hon.
Det vore kanske frestande att tolka den ovanstående händelsen som att Hjälpa sa en sak och gjorde en annan. Det var svårt att i förstone tolka Gunillas förslag som något annat än en uppmaning att muta dels före-trädare för ett telefonbolag, dels en läkare. Men i denna situation var det av vikt att uppmärksamma vem hon diskuterade med. Det var först Emil, sedan Clara. Tillsammans med ytterligare en anställd person, tolken och allt-i-allon Cornelia, kunde de ses som ”fixare”. En fixare var en person som Hjälpa kunde lita på, som fungerade som mellanhand i kontakterna med det omgivande samhället och som genom sitt kontaktnät och sitt sociala och symboliska kapital kunde få saker ordnade effektivt och korrekt. Sitt sociala och framför allt sitt symboliska kapital fick fixaren också genom att hon eller han ansågs pålitlig just av Hjälpa, en västerländsk NGO (jfr Smart 1993:403). Emil hade från början fått sitt arbete på Hjälpa genom sina goda kontakter med folk i byggbranschen. Cornelia hade man stött på under det första året i Rumänien, och hon hade efter några års exil i Sverige utmärkta kunskaper i det svenska språket och var genom sin driftighet en ovärderlig tillgång i de löpande kontakterna med myndigheter. Clara, som hade en lång karriär som läkare bakom sig, hade börjat sitt arbete på Hjälpa som medföljare på Barbros resor runt till de statliga barnhemmen. Hon hade god kännedom om vårdsektorn i landet och kände till eller kände de bästa klinikerna och läkarna. Det hade förmodligen betydelse att Gunilla inte tog ordet muta i sin mun. Hon som ”Hjälpa-svensk” använde det hemsnickrade uttrycket punga de plastic eller frågade kort och gott om de inte kunde ”ge honom något”. Intressant var också att Clara bestämt tillbakavisade försla-get och uttryckligen sa att läkaren i fråga ”aldrig skulle ta emot mutor”. Det visade sig alltså att det inte alltid var rumäner som propsade på att ge eller få gåvor, som sedan uppfattades som mutor av Hjälpas personal. Tvärtom var det här en situation där det rörde sig om det omvända förhållandet, där den rumänska parten hade mer att vinna på att inte ge sig in i ett gåvout-byte med Hjälpa. I kontrast till vad man vanligtvis alltid antog, var det nog mycket vanligt att initiativet till den typ av gåvoutbyte som klassificerades som mutor, socialt och/eller legalt, kom från den västerländska sidan.