Villkorad hjälp – biståndet som gåvoutbyte

Gåvotemat, friheten och tvånget i gåvan, generositeten och egen-nyttan i givandet, återkommer i vårt eget samhälle likt ett alltför länge bortglömt ledmotiv. (Mauss 1997:88–89)

Marcel Mauss berömda essä Gåvan som ursprungligen publicerades i Frank-rike 1925 gör gällande att en gåva aldrig är enbart en gåva från en individ till en annan. Den är alltid också ett uttryck för ett kollektivs önskemål och ambitioner, med andra ord: gåvan är alltid socialt och kulturellt betingad.

En gåva är aldrig frivillig, menade Mauss utifrån etnografiska studier i så kallade ”arkaiska samhällen”. Mauss kom fram till att det inte finns något sådant som en ren gåva. Den vanligaste formen av gåva är enligt Mauss ”den skenbart generöst skänkta presenten, given på ett sätt som är djupt konven-tionellt, formellt och socialt förljuget” (Mauss 1997:17). Han identifierade tre villkor gällande gåvor: skyldigheten att ge, skyldigheten att ta emot och skyldigheten att återgälda (Mauss 1997:t ex s. 27ff). Det viktigaste villkoret är skyldigheten att återgälda en gåva. Att ge en gåva är ett sätt att skaffa sig makt över den som tar emot gåvan. Det tydligaste uttrycket för detta sätt att säkra sin plats i en hierarki, inom eller mellan grupper, var den så kallade potlatchen. Genom ritualer, prestationer, gåvor och återgäldande av gåvor bestämdes politisk rang inom undergrupper, stammar, stamsamman-slutningar och nationer i arkaiska samhällen (Mauss 1997:20). Men Mauss drog också paralleller till sin samtid och gåvotemat med Mauss essä som utgångspunkt fortsätter att diskuteras idag (Osteen 2002).

Jag ska i detta kapitel se den hjälp som förmedlades under begreppet

bistånd som ett gåvoutbyte. Den hjälp som Hjälpas representanter – svenska likaväl som rumänska – gav ser jag här som gåvor i Mauss mening – som ett fenomen som inbegrep skyldigheten att ge, skyldigheten att ta emot och skyldigheten att återgälda. Men gåvorna var inte enkelriktade från Hjälpa till mottagarna. Dels avkrävdes mottagarna motprestationer, dels kom de på eget initiativ med gåvor till Hjälpa. De grundläggande frågorna för mig blir:

Vem fick ge vad till vem och när? När var gåvan möjlig, när var den omöjlig?

Här ansluter jag mig till antropologen Alan Smarts förslag att fokusera på villkoren för vad som i olika sammanhang och relationer kom att betraktas, respektive diskvalificeras, som gåvor (Smart 1993). En gåva känns igen på sin form snarare än på sitt innehåll, på hur den görs till en gåva snarare än på dess ”inneboende” egenskaper. Vad som gjordes till, respektive diskvalifi-cerades som gåva belyser komplexiteten i relationerna på mitt fält.

På hembesök

En tidig vårdag följde jag med två av Hjälpas socialsekreterare, Cecilia och Anca, på besök hemma hos tre familjer som hade sökt upp den kommunala socialtjänsten, och vars fall följdes upp av Hjälpa som en del i ett samver-kansprojekt. Först besökte vi en kvinna i 40-årsåldern med ett tvillingpar i tonåren. Hon hade genom en ryggskada för fem år sedan blivit förlamad från midjan och nedåt. Hon var skild och mannen betalade inte under-håll trots sin lagstadgade skyldighet. Hon levde på en liten pension och hade hjälp av en assistent betald av kommunen, men det var osäkert om hon skulle få ha denna kvar. Hon hade många praktiska saker att ordna.

Hur skulle assistenten betalas i fortsättningen? Kunde hon hitta sin före detta make och få honom att betala underhåll för barnen? Hade hon rätt till ytterligare hjälp? Eftersom hon satt i rullstol kom hon knappt ut ifrån lägenheten. Längs väggarna i den lilla lägenheten fanns en massa böcker med medicinsk inriktning och där stod också en dator. Det visade sig att hon var läkare, specialist på rehabilitering, sa hon. Hon hade familj – en syster – men de hade dålig kontakt sedan systern sålt föräldrarnas hus utan att fråga först. Underförstått behövde hon pengar till mat, eller matpaket.

Men hon frågade inte uttryckligen om det. När vi gick därifrån förklarade Cecilia och Anca för mig att en så välutbildad person inte frågar om hjälp, i varje fall inte ekonomisk hjälp. Förmodligen skulle Hjälpa ge henne mat eller pengar. ”Hennes barn är duktiga i skolan”, påpekade de också.

Nästa besök blev lite misslyckat. Föräldrarna var inte hemma, bara de två barnen i yngre tonåren. Vi fick ändå komma in och barnen visade upp sina

egna och mammans identitetskort. ”Vem är det som är handikappad här?”

frågade Cecilia. ”Det är jag”, svarade pojken förläget. Han berättade att han hade en blodsjukdom sedan tidig ålder. Nu hade läkarna föreslagit en jättebra medicin men naturligtvis var den alldeles för dyr. Den skulle kosta motsvarande nästan 2 000 kronor var tredje månad. Skulle Hjälpa kunna bidra till betalningen? När vi gick därifrån diskuterade vi frågan. ”Det ska väl gå”, menade Cecilia och Anca. ”Vi hjälper ju en annan familj med 60 miljoner Lei. Men först ska vi se om socialtjänsten bestämmer sig för att hjälpa dem. Kanske gör de det, ibland hjälper de speciella fall.”

Det sista besöket var till ett litet hus inne på en gård som liknade en öde tomt mitt emot ett stort kvarter med blockhus, stora lägenhetskomplex byggda under socialisttiden. ”Cîine rau” stod det med stavning från socia-listtiden på den gröna plåtgrinden. ”Arg hund”. ”Ja, väldigt arg, verkligen”, sa Anca och skrattade torrt. Vi gick in och knackade på en dörr till huset.

Någon frågade: ”Vem är det?” ”Det är från socialen”, svarade Cecilia och Anca. Dörren öppnades. En kvinna som såg mycket lidande ut vinkade in oss i ett fint och rent rum. Två dörrar flankerade soffan där vi satte oss.

Golvet såg nylagt ut och där fanns en spis, ett element och några nya plast-baljor. Där stod också en TV, som i och för sig inte verkade fungera per-fekt. Jag tänkte för mig själv att här såg det ovanligt fräscht ut. Det kändes liksom inte som att de var så fattiga – behövde de verkligen hjälp? Brevid den lidande kvinnan satt en annan kvinna, också hon nervöst rökande.

Kvinnan förklarade att hon var sjuk och behövde opereras igen. Hon drog upp tröjan och visade ett stort ärr på magen. Hon hade inget identitetskort, inte heller hennes båda söner i tonåren hade det. Den yngste sonen verkade hon osäker på när han egentligen var född. Fadern kom och gick. ”Han vill inte stanna eftersom jag är sjuk. Han vill ha en riktig kvinna.” Pojkarna gick inte i skolan, det ville de inte. De jobbade inte heller. Hon visste inte ens var de var. Det uppstod en diskussion om identitetskorten. Anca och Cecilia menade att de måste ordna identitetskort, annars kunde de inte få hjälp. ”Man måste ha id-kort för att få hjälp, det är lag på det och den lagen följer vi på Hjälpa”.

Med det lämnade vi kvinnorna, men på vägen tillbaka till kontoret dis-kuterade vi saken. ”De här människorna tar emot hjälp men gör ingenting för att förbättra sin situation. De är zigenare.4 Vi letar efter någonting,

 60 miljoner Lei motsvarade ca 18 000 SEK vid tiden för mitt fältarbete. Anca och Cecilia hänvisade till ett ganska uppmärksammat fall som vi alla kände till och som jag beskriver senare i detta kapitel.

 ”Zigenare” används här emiskt – jfr not i kap. 5.

något litet, som de gör för att förbättra sin situation. Hon är sjuk, visst.

Men hennes söner går inte i skolan och de jobbar inte, så förmodligen stjäl de. Säkert gör de det. Och det såg ganska fint ut hos dem, la du märke till köket? Jag undrar just vad det finns i de andra två rummen som vi inte fick titta in i.” Jag svarade att jag också tänkte på det. Anca förklarade att en ny lag var på gång som skulle göra det lättare att få socialhjälp. ”Det är väl i och för sig bra, men det kommer bli lättare att få hjälp utan att anstränga sig, mycket pengar. De kommer få lika mycket som jag tjänar per månad, och jag jobbar åtta timmar om dagen!” ”Men om de inte har identitetskort kommer de inte få hjälp?” frågade jag. ”Nej, men de kommer att fixa id-kort.

Och man måste se vad de har hemma också. Om de ska få hjälp måste de sälja alla fina saker först. Inte TV:n och inte möblerna. Men bilen”, sa Anca.

”Och datorn?” frågade jag. ”För hade inte läkaren som vi besökte innan en dator hemma?” ”Nja, det beror på. Vi ska kolla upp det där, var hon har fått pengarna ifrån och om hon verkligen har råd med Internet. Det här var bara första besöket och sådant kollar man upp efter hand.”

Hjälpas skyldighet att ge visade sig här vara villkorad. Annorlunda uttryckt – genom sin position som givare hade Hjälpas företrädare makten att definiera gåvoutbytet i de ovan beskrivna situationerna. För att vara eller bli en värdig klient måste hjälpen återgäldas på något vis, eller så måste klienten vara ett offer för omständigheterna. Vad klienten verkligen – ”på riktigt” – hade för hjälpbehov kopplades till hennes förmåga, men framför allt, vilja till återgäldande. Återgäldandet var fokuserat på självständigt och ansvarsfullt handlande och arbete.