I början av min vistelse i skolklasserna lade jag märke till det myckna talet om barnens framgångar. Det var viktigt att leta efter framsteg hos barnen, det gjorde lärarna hela tiden. Ibland uppfattade jag det som att lärarna för-sökte visa upp barnen för mig. Men jag insåg så småningom att det var nödvändigt att hänga upp arbetet med barnen på upptäckter av nya färdig-heter. Det gav legitimitet åt arbetet och bekräftade vikten av att arbeta med barnen. Det handlade om att upptäcka något som barnen hade inom sig, någonting inneboende kom plötsligt ut och blev synligt. Det gav mening åt allt slit. Man såg resultat. Det var en lättnad och en glädje när man upp-täckte att ett av barnen lärt sig någon ny färdighet (även om färdigheten
i nästa sekund var bortglömd). Men det handlade också om att upptäcka mänskliga drag hos dessa barn som ju ofta inte kunde gå, prata eller äta.
Oftast kom det överraskande, när man minst anade det så visade sig ett barn inför oss som vad vi uppfattade som en människa.
En dag vid matdags kom assistenten Laura in med brickan med smör-gåsar och yoghurt i klassrummet. Läraren, Nicoleta, sa åt pojken Victor att gå och hämta sin tallrik och sin smörgås. Victor gick fram till skåpet som stod i ett hörn snett bakom katedern och hämtade en papperstallrik. Han slog lite lätt på den, gick fram till katedern och tog sin smörgås. På vägen tillbaka till sin bänk tog han några danssteg till diskomusiken som stod på. Jag och Nicoleta log i samförstånd bakom hans rygg. Det var så härligt att se den otrygge och beröringskänslige Victor göra något så charmigt helt oförhappandes. Det måste ju betyda att han var nöjd, att han hade det bra på något sätt i alla fall. Jag kände mig varm av glädje inombords och tänkte att hans beteende kändes så mänskligt på något vis. En annan gång, när vi satt och väntade på skolskjutsen vid skoldagens slut, delade en flicka generöst ut småkakor till de andra barnen och när en rullstolsburen, spastisk pojke helt oförmodat lyckades pricka och lägga in en hel liten kaka i munnen utan att den hamnade utanför – den liksom la sig perfekt mitt på tungan – då skrattade vi alla ett förlösande skratt. Det såg så roligt ut, det gick så bra helt plötsligt och oförmodat. En annan pojke, Lucian, som inte var rörelsehindrad, men mycket inbunden och tyst, gick från sin egen klass och in i det andra klassrummet en dag. Han gick runt, till synes i sina egna tankar. Han klappade till sig själv lite lätt på kinderna och Laura sa:
”Nej, inte så! Så! ” Hon pekade på sina egna kinder och gjorde en puss-min.
Hon ville att han skulle komma och pussa henne på kinden. Han kom fram och gav henne en kindpuss och hon vände andra kinden mot honom och visade att man ska göra två stycken för att det ska bli rätt – och han gjorde det! Laura såg nöjd ut, tittade på mig och nickade glatt. Lucian som var så innesluten i sig själv i vanliga fall.
Det var i dessa ögonblick som det hårda arbetet betalade sig, när man såg att barnen blev människor och individer med personligheter, oreflek-terade vanor, preferenser, sätt och later. Det var som om personen bakom funktionshindret skymtade fram ögonblicksvis när barnen som i ovanstå-ende exempel betedde sig ”normalt”. En stor del av tiden ägnade personalen också åt att tolka och förstå barnen. Det kunde handla om att se på Adrianas ansikte hur hon mådde den dagen. Eller att förstå att Bogdan hela tiden tror att vi ska åka utan honom, det är därför han är så arg. Iulian vill egent-ligen ha kontakt och vara med de andra barnen, men han vågar inte, han
är samtidigt rädd. Att hela tiden tolka tecken på hur barnen kände sig, vad de tänkte och vad de ville var tillsammans med diskussioner om barnens olika personligheter centralt i arbetet. Det var ett sätt för personalen att behärska sitt jobb, att känna barnen var viktigt. När jag intervjuade Florica kom vi in på barnen och deras olika personligheter och Florica gjorde kopp-lingar till hur vi på bästa sätt skulle kunna arbeta med barnen utifrån vår erfarenhet av deras personligheter. Hon talade om Iulian som hade så svårt att uttrycka sig, hur olika barnens ”rytm” var, Adriana till exempel: ”Om du sätter ner Adriana, pf, pf, och det är allt. Det räcker för henne.” Mer behöv-des inte för att jag i den situationen skulle förstå vad hon menade. Eller om Bogdan:
Florica: Bogdan, han tar in saker glimtvis. Som i morse, då sa jag till hans mormor: ”Ha en bra dag”. Och då sa han hela dagen, ”ha en bra dag, ha en bra dag”. Men om han hade varit sluten i det ögonblicket när jag sa så, då hade det inte gått in i honom. Förstår du?
Agnes: Jo, jo.
Florica: För jag har ju sagt till honom så många gånger: flickan brevid dig är Adriana.
Agnes: Och han förstår inte.
Florica: Neej! (Skrattar)
Agnes: Ja. Jag pratade lite med honom. Men jag tror han var sluten när jag försökte tala med honom för han var sådär igen. Helt plötsligt talar han med dig eller något så här….
Florica: Det är också ett sätt att, eftersom han inte känner dig, så är det ett sätt att skydda sig. För i början, då ville han inte göra någonting:
”Varför stör ni mig, jag vill inte göra det här, nej nej nej nej nej” [sa han]. Och när vi studerade honom så såg vi att han hela tiden undrar:
”kan jag göra det här?” Så vi säger till honom att ”ja, ja, du kan göra det här”. Så han börjar att göra saker. Och efteråt förstår han att, ”åh, jag kan göra det här”. Du vet, han kämpar fortfarande med sig själv. Han känner sig osäker. Så han måste uppmuntras. ”Du kan göra det här, du kan.” Ibland så vill han vara den som bestämmer reglerna, kanske för att han känner sig så osäker. Han skriker eller slåss, han hittar olika sätt. I allmänhet är det mer effektivt för honom att vara våldsam. Och vi måste hitta sätt att få honom att följa våra regler.
Att tala om barnen på detta sätt var en del av arbetet och påminner om personalens psykologiserande tal om de dementa på gruppbostäderna som
Öhlander studerat (Öhlander 1999/1996:80–87). Där upprättades kopp-lingar mellan de dementas beteende, sjukdom, personlighet i nuet och i för-fluten tid och deras livshistoria. Talet var till hjälp i personalens hantering av de dementas ”ombytliga humör och vacklande verklighetsuppfattningar”
(Öhlander 1999/1996:81). Sättet att tala om patienterna manade fram deras individualitet. Ett tragiskt livsöde kunde förklara någons beteende, lika-väl som en dams idrottande tidigare i livet fick förklara hennes nuvarande goda fysik. På liknande sätt förklarades pojken Bogdans ibland aggressiva beteende och urusla självförtroende med att hans familj hade sociala pro-blem. Vad gällde de barn som Hjälpa hade tagit emot från de statliga insti-tutionerna, visste ingen exakt vad de hade utsatts för innan de kom. Det spekulerades om sexuella övergrepp och misshandel, vid sidan av den obli-gatoriska vanvården i form av övergivenhet, undermålig mat och hygien.
Eftersom barnhemsbarnen på så sätt saknade historia – de var dessutom mycket små när de kom i Hjälpas vård – fokuserades framförallt på barnens personligheter och egenskaper i nuet. Liksom i Öhlanders exempel var talet till hjälp i personalens hantering av barnens ofta mycket ombytliga humör.
Men fokuseringen på personlighet/individualitet/egenskaper hos barnen kan också ses som en följd av den moderna humanismens inriktning på att vårda själen, till skillnad från fokuseringen på kroppen som enligt Fou-cault var typisk för det förmoderna Europa (FouFou-cault 1993/1974:40, s. 120).
Genom sina praktiker iscensatte biståndsprojektet på så sätt den moderna humanismens människosyn. Barnen gavs en plats i historien och de blev som alla vi andra en del av ett modernt utvecklingsprojekt. Detta skedde i uttalad kontrast till etablerade uppfattningar om hur barn med funktions-hinder hade behandlats i det socialistiska Rumänien. I Sovjet utvecklades Homo Sovieticus som koncept under Stalin, en idealmänniska som sågs som mer avancerad än Homo Sapiens (Lindqvist 2003b). I Rumänien var kon-ceptet ”Den nya socialistiska människan” och i denna socialistiska historia hade aldrig avvikare såsom personer med handikapp kunnat förenas med utopin om det kommunistiska samhället (Kligman 1998). I biståndsarbe-tets vardag karakteriserades det socialistiska Rumänien som både underut-vecklat i sig, och som orsak till underutvecklingen i det samtida Rumänien.
Det var framför allt i förhållande till en berättelse om en avstannad utveck-ling som ansågs ha skett i och med socialisternas maktövertagande efter det andra världskriget, som barnen nu skulle ges sin rättmätiga plats i en gemensam europeisk kontext. Att det socialistiska Rumänien hade varit ett
Kligman benämner denna människa ”the new socialist person” (Kligman 1998:11–12).
modernt samhällsbygge osynliggjordes inom ramen för biståndets kontext vid tiden för mitt fältarbete.