Trots att en viktig målsättning med diakonissanstalten var att utbilda diakonissor för sjukvårdande uppgifter, dröjde det cirka ett decennium innan diakonissor fanns som sköterskor i hem och på lasarett. Idén om att bruka skolad kvinnlig personal för sjukvårdande verksamhet hade inte helt och hållet slagit igenom när anstalten öppnade. Det fanns kanske också ett motstånd från anstaltens sida mot att skicka ut diakonissor till sjukhus. När systrar sändes ut till skolor och räddn- ingshem fick de åka ensamma, men i de lätträknade fall de eftersöktes för
sjukhustjänst fann moderhuset det för säkrast att sända dem parvis. Möjligen betraktades sjukhusmiljön som riskfylld ur sedlighetssynpunkt.86 De kvinnor som redan fanns som arbetskraft på sjukhusen, Serafimerlasarettet exempelvis, saknade skolning och hade ungefär samma status som samtida tjänstefolk.
Diakonissorna drog till sig uppmärksamhet som sjukvårdarinnor i samband med epidemier och krig. I mitten av 1850-talet drabbades Stockholm av en kolera och smittkoppsepidemi och diakonissorna fick tillfälle att bidra med hjälp. Flera av dem insjuknade själva men fortsatte att vårda de sjuka med, som anstaltens förvaltningsutskott uttryckte det, oförskräckthet och villig självförsakelse.87 Även under dansk–tyska kriget (1864) fanns diakonissor på plats vilket bland annat uppmärksammades av Svenska Läkaresällskapet. Vid en diskussion i sällskapet sommaren 1864 framhölls diakonissornas föredömliga insats som ett argument mot ifrågasättandet av kvinnors lämplighet i fältsjukvården. Önskvärda egen- skaper som mod, självuppoffring, sinneskraft och kroppsstyrka hade inte saknats.88
Trots lovord och växande behov av vårdpersonal inom sjukvården tycks ändå inte riktigt den vårdutbildnings- och yrkesmodell som utarbetades vid diakonis- sanstalten ha slagit igenom. Diakonissornas betydelse ökar onekligen inom den samtida sjukvården men deras etablering som vårdarbetare tycks ha varit tillfäl- lig. Visserligen startar Ersta diakonissanstalt en separat sjuksköterskeutbildning år 1903.89 Samtidigt fortsätter man att utbilda diakonissor som framledes ägnar sig åt vad som närmast kan betecknas som socialt arbete. Det som från början var diakonisskallets andemening – den inre missionen, andlig spis åt de sjuka – tycks förlora mark. Vad kan det ha berott på? Det finns enligt min mening flera tänk- bara förklaringar. En är att det religiösa inslaget i diakonissans utbildning och arbete var för stort. Den nya tiden krävde möjligen en något annorlunda inställning till arbetet än den diakonissorna hade. Den missionerande uppgift som diakonissorna tänktes ha ansågs kanske inte passa in i sjukhusmiljön. Många unga kvinnor som började på utbildningen hoppade, som tidigare påpe- kats, dessutom av efter en kort tid. Möjligen upplevdes anstaltens starka beto- nande av lydnad, fattigdomsideal och innerlig gudstro som alltför krävande.
En annan förklaring till diakonisskallets relativt dåliga genomslagskraft är att sjukvården ännu inte var beredd att släppa in kvinnliga vårdarbetare. Idén att använda skolad kvinnlig personal för sjukvårdande verksamhet var inte riktigt etablerad när diakonissanstalten inledde sin verksamhet. Det ansågs fortfarande vara tveksamt att låta kvinnor arbeta på sjukhus, delvis på grund av att arbetet
Del II • Diakonissverksamheten
ofta innehöll inslag av fysisk intimitet mellan patient och vårdgivare. Det fanns också ett visst motstånd från läkarkåren som oroade sig för att deras expand- erande yrkesrevir skulle naggas i kanten om det kom in andra utbildade grupper i vården. Läkarkårens roll i framväxten av de kvinnliga vårdyrkena är dock inte entydig. Å ena sidan fanns behov av kvalificerad hjälp i och med att läkarens arbetsuppgifter utökades. Å andra sidan fanns en rädsla för att andra grupper skulle ta över uppgifter som läkarna ansåg höra till sitt yrkesområde.
Vi kan se att under hela den process där kvinnoyrkena inom vården utvecklas förhåller sig läkarkåren i stort kluven inför fenomenet. En del är mycket positiva och stöttande medan andra är avvisande till hela idén. Överlag blev attityden mer positiv allteftersom processen pågick. Ett gemensamt drag kan ändå sägas vara att läkarna ville ha inflytande över utvecklingen.90 För läkarna kan det des- sutom ha funnits ett specifikt problem just med diakonissorna. De ingick i ett socialt kollektiv som höll Gud som den högste, och i en organisationsstruktur som hade prästen, inte läkaren, som överhuvud. Diakonissanstalten innefattade visserligen sjukvård men det som var mest framträdande i dess övergripande kar- aktär som institution var missionerandet och den kristna kärleksverksamheten. Prästen var det självklara överhuvudet här. I diakonissornas stadgebok läggs dock stor tyngd vid att framhålla diakonissans lydnad gentemot läkaren. I sin kallelse är hon, skriver man, i allt som angår den sjukes kroppsliga vård förpliktigad att lyda.91 Fanns det tillfällen då hon inte borde lyda? I stadgeboken antyds inte ens detta, såvida man inte ska tolka stadgebokens ständiga betoning av att diakonis- san ska lyda läkaren vad gäller det ”lekamliga” som en antydan om att det kan finnas en annan situation där lydnad inte säkert är det rätta. Kravet på lydnad framstår dock inte som entydigt i diakonissan Hanna Geijers föredragsanteckn- ingar från en diakonikonferensen i Kaiserswerth 1898. Diakonissan sägs här vara läkarens hjälparinna, men i första hand är hon församlingens tjänarinna. Om svårigheter uppstår ska Gud visa diakonissan den rätta vägen.92 Man svävar på målet i frågan om vem diakonissan främst skulle visa lydnad. Är det läkaren eller Gud? Att det över huvud taget kunde finnas en osäkerhet kring denna fråga kan ha påverkat läkarkårens inställning till diakonisskallet, vilket i sin tur kan ha angett riktningen för de närmast följande vårdutbildningarna. Jag syftar här främst på Röda korset och Sophiahemmet som båda hanterar kalltanken på ett något annorlunda sätt än man gjort vid diakonissanstalten. Deras respektive utbildningsmodeller kan tolkas som ett uttryck för en strävan bort från en alltför religiös yrkesroll.
Röda korset
Internationella Röda korset bildades 1864. Syftet var att organisera hjälp åt sjuka i fält under ett neutralt skydd, men sjukvårdsundervisning i fredstid stod också på programmet. En pådrivande faktor var den uppmärksamhet som riktats mot soldaternas villkor under de olika artonhundratalskrigen i Europa och Nor- damerika. Soldaters död på grund av bristfällig vård skapade en allmän uppfatt- ning om vikten av god krigssjukvård. Ett av de krig som visat på stora brister i organisation, hygien och omhändertagande av sjuka och sårade var Krimkriget (1853–1856). Krimkriget hade emellertid även tjänat som exempel på vilka insat- ser kvinnor kunde göra i vården. En av dessa kvinnor var Florence Nightingale. Hon var en direkt inspirationskälla för initiativtagaren till Röda korset, affärs- mannen och filantropen Henry Dunant.93 Men hon var även betydelsefull för sjuksköterskeyrkets utveckling under 1800-talet, bland annat i Sverige. När Sven- ska Röda korset startade den andra organiserade vårdutbildningen för kvinnor i Sverige, fick Nightingales idéer mycket stort inflytande.94 Det finns därmed anledning att granska dessa idéer.