Sjuksköterskan Elsa Pehrson skriver 1923 i en ironisk ton om dräktfrågan att knappast någon fråga varit på tapeten som denna. ”Den står orubbligt och oföränderligt kvar. Den är rent af hvilsam i denna föränderligheternas värld, man vet nämligen alltid, hvar man har den.”204 Ur ett historiskt perspektiv kan man inte annat än ge Elsa Pehrson rätt.
Sjuksköterskornas dräkt var inte bara en klädsel för arbetet, den bars alltid. Det var alltså inte så att man tog av dräkten under sin ledighet – inte ens under flera veckors ledighet i sträck under sommaren – för att gå civilklädd. Det fanns en dräkt för arbetet, och en för högtidliga tillfällen. Utbildningsinstitutionerna kunde ha vissa variationer i stil på hatt eller mössa, eller andra mindre detaljer. Gemensamt för högtidsdräkten var vid 1900-talets början att färgen var mörk, att det ingick en hög krage samt att det till dräktkappan ingick en kapotthatt. Varje utbildningsinstitution hade någon form av kännetecken just för sin ”kår”, ofta var det mössan.205 Under loppet av undersökningsperioden börjar det strikta dräktbruket att diskuteras och i viss mån även förändras. De önskade förändrin- garna motiveras ofta utifrån praktiska skäl, det vill säga att dräkten inte längre är ändamålsenlig för det arbete en modern sjuksköterska utför. Samtidigt är man mån om att betona den vördnad och aktning som bör hysas inför ”den kår vars
dräkt vi ha tillåtelse att bära”.206 Men förutom de praktiska skäl som anges motiveras också ibland förändringsidéerna med individens frihet, att det är osympatiskt att tvinga andra, oftast menar man eleverna, att underkasta sig något de inte själva vill. I dessa fall kommer inte sällan diskussionerna, som i det nyss nämnda exemplet från 1923, att hamna i frågor som rör frihet i största allmänhet: vad som passar sig att ha som fritidsintresse, vilka nöjen som är acceptabla och så vidare, samt frågor om kontroll och disciplin – alltså moraliska spörsmål.
Dräkten skulle skydda sjuksköterskans dygd, eller ära. Om sjuksköterskan var ute om kvällen var dräkten en signal om att hon var ute i ”lovliga ärenden”.207 Dräkten innebar dock samtidigt att hon kunde kontrolleras. Vad var det som behövde kontrolleras? Det ligger nära till hands att se det som att sexualiteten stod i fokus här, men det fanns även ett mer allmänt asketiskt ideal som uttryck- tes i dräkten och i diskussioner kring den. Det var viktigt att sjuksköterskan såg korrekt och prydlig ut, att hon utstrålade enkelhet. Om hon bar sin enkla dräkt, oberörd av fåfänga och modets lockelser skulle allmänheten förstå det allvar och den hängivenhet hon kände för sitt kall.208 Det var således även hängivenheten för sjukvårdsarbetet som signalerades genom dräktbruket. Dräkten tycks ha sym- boliserat det allvar och engagemang man kände inför arbetet. Den gav legitimitet åt sköterskans pålitlighet och den skapade gränser för sjuksköterskekåren gente- mot andra yrkesgrupper. Att upprätthålla gränserna var dock inte så lätt alla gånger. Sjuksköterskorna beklagar sig emellanåt över att andra yrkesgrupper – till exempel barnsköterskor, kvinnlig fängelsepersonal och fattigvårdsarbetare – tar efter dem och bär liknande uniformer. Tydligen var sköterskornas kapotthatt sär- skilt populär att efterlikna.209 Uniformsmodet bland kvinnliga yrkesgrupper kan sättas in i ett sammanhang av samtida ämbetsmannakultur. Statliga ämbetsmän bar fortfarande vid sekelskiftet 1900 uniform för att markera att man hade sär- skilda ämbetsförpliktelser och en särskild position i samhället.210 Sannolikt är det därför de framväxande kvinnliga tjänstemannagrupperna tar till sig uniformering som ett sätt att signalera särskildhet på och för att markera gränser mot andra yrkesgrupper.
Denna typ av gränsdragning och därmed utestängning av andra näraliggande grupper, kan även associeras till det professionsteoretiska begreppet ”social inhägnad”.211 Taktiken är ett generellt vanligt förekommande inslag i profession- ers utveckling och används för att ett yrke ska kunna uppnå monopolställning på
Del III • Status och professionalisering
arbetsmarknaden. Följden av inhägnandet blir gärna att medlemmarna i yrkes- gruppen framstår som exklusiva, de får ett högt värde och blir därmed eftersökta.212 Den svenska sjuksköterskekårens upptagenhet vid uniformen kan sättas in i ett sådant sammanhang.
Men varför betonas korrekthet och enkelhet? Och vad är det som gör att det icke-fåfänga anses ge legitimitet och status? Med tanke på att uttryck för enkel- het och förmågan att avstå setts, och fortfarande ses, som ett uttryck för hög moral och renderat stor respekt är inte detta så märkligt. Viljan och förmågan att avstå ingår i en moralisk tradition som i västerlandet har sina rötter i stoicismen och i olika asketiska yttringar inom kristendomen. I ett kristet sammanhang har denna asketiskt färgade moral till exempel uttryckts inom klosterkulturen och betraktats som ett medel att stärka anden och främja Guds vilja. I människans vardagsliv har denna moralform formulerats som en beredvillighet att under- ordna sig de lidanden som Gud lägger på en men även som en strävan efter den självövervinnelse som krävs för att kunna utföra sitt jordiska kall.213 Man kan därför säga att sjuksköterskorna spelar på kulturellt väl kända strängar när de för in begrepp som enkelhet och korrekthet i yrkesformeringen för att ge yrket mor- alisk trovärdighet och därmed status.