I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet är sjuksköterskeyrkets karaktär och villkor föremål för diskussion både inom sjuksköterskekåren och bland allmän- heten. I dagspressen kan man finna rubriker av typen ”Driver förvärvsbegär eller kallelse till sjuksköterskeyrket?”, ”Är arbetslöshet att befara bland sjukskötersko- rna? Fröken Vogel om sjuksystrarnas utbildning. Yrke eller kall? En livlig afton i Kvinnliga diskussionsklubben” samt ”Militärdrill på sjukhus. Sjuksköterskeelev- erna få ej ha privatliv”.308 Det gemensamma för artiklarna är att kallidealet är satt under lupp. En del försvarar det, andra kritiserar det. En av de nämnda artiklarna refererar en diskussionsafton i Kvinnliga diskussionsklubben i Göte- borg där en diskussionsdeltagare efterlyser de uppoffrande, oegennyttiga sköter- skorna, som inte tänker på egen vinning utan bara arbetar för sitt kall. Sådana är diakonissorna, men inte de moderna sjuksköterskorna. ”Nimbusen kring sköter- skorna är på väg att försvinna!” En annan deltagare i debatten försvarar de utslitna sköterskorna och påpekar att det ibland verkar viktigare att lakanen lig- ger slätt än att patienterna känner sig nöjda. Diskussionen kring kallidealet tar sig även uttryck i en ordväxling kring nödvändig kunskap för sjuksköterskor. Ett inlägg förespråkar psykologiundervisning, medan ett annat menar att det är vik- tigare med ett gott hjärtelag och sann religiositet än med psykologi.309
Liknande tankegångar formuleras i anslutning till ett möte i Fredrika- Bremer-förbundets stockholmskrets. Diskussionen äger rum i februari 1931 och är inte bara livlig under själva mötet utan ger svallvågor under resten av våren. Vid själva sammankomsten i FBF argumenterar bland annat sjuksköterskan Sigrid Höjer för större frihet för sjuksköterskeeleverna. Bra karaktärer danas inte genom ständiga förordningar. I arbetet måste man vara disciplinerad men elev- erna bör få vara ifred under fritiden är hennes budskap – det vill säga detsamma som hon förde fram vid fortsättningskursen 1923.310 Beth Hennings och Karin Fjällbäck Holmgren, båda politiska liberaler och aktiva inom Fredrika-Bremer- förbundet, får i anslutning till mötet utveckla sina tankar om sjuksköterskeut- bildningens och sköterskeyrkets avigsidor. De vill båda modernisera sjuksköter- skeutbildningen och de hävdar att det finns en opinion för detta bland föräldrar till elever, bland yngre sjuksköterskor samt hos den stora allmänheten. Över- vakningen och kontrollen av eleverna är inte förenlig med en modern tidsanda. Sköterskeutbildningen ter sig som en blandning av militärdrill och nunneväsen. Är det rimligt att en ung flicka som varit föremål för en modern fostran plötsligt
vid 21 års ålder ska börja leva under ett sådant tvång att alla uttryck för en sund ungdomsglädje betecknas som synd? Hennings säger sig inte vilja angripa sjuk- sköterskekåren som är känd för sin yrkesskicklighet men hon anser att de behöver frigöras och bli självständiga personligheter. Som yrket ser ut nu und- viker de verkligt bildade att utbilda sig till sköterskor. Som åtgärd mot de sviktande ansökningarna till skolorna förespråkar Henning – förutom större fri- het förr eleverna – bestämda arbetstider, separata bostäder för avdelningssköter- skorna samt rimligare löner. Sjuksköterskorna bör dessutom bara bära sin dräkt under arbetstid. Att säga att det är upprörande om en sjuksköterska går från sjukbädden till en danstillställning är nonsens enligt Hennings, hon ska precis som alla andra människor ha rätt till frihet under sin fritid.311
En av debattörerna under mötet i FBF:s stockholmskrets är Bertha Wellin, som inte så oväntat bestrider den mörka bild som ges av utbildningen och yrket. Hon menar att de som talar om elevernas förtryck inte alltid tänker på de ömtåliga förhållanden som råder mellan sköterskor, elever och patienter. Ruckar man på disciplinen kommer hela sjukvården att vackla enligt Wellin som dessu- tom menar att det är liktänkande människor som söker sig till sjuksköterskeut- bildningen. Kan man kalla det för att sätta offrandet i system?: ”Man dansar inte till glada visor på de platser, där lidande människor samlats för att söka hjälp.”312 Wellins replik till Beth Henning och Karin Fjällbäck Holmgren är att de två kri- tikerna inte känner till innebörden och det stora ansvar som ligger i sjuksköters- kans uppgift. Det går inte att förena ungdomlig frihet med fostran för en så allvarlig uppgift. Utbildningen är så krävande att man måste kontrollera att elev- erna tar tillvara friheten på bästa sätt. Wellin tar även tillfället i akt att understryka att sjuksköterskans arbete ”är av en så säregen art, att man inte kan sätta likhetstecken med vanligt arbete”. I enlighet med detta är det otänkbart att sköterskor inte skulle bära uniform på fritiden.313
Ett antal insändare följer i kölvattnet av dessa uttalanden. Insändarna är ibland skrivna av sjuksköterskor, ibland av representanter för allmänheten. Det är tydligt att det inte råder enighet kring det kallelsepräglade i sjuksköterskeyr- ket. Elevernas situation får särskilt mycket uppmärksamhet. De flesta som kritis- erar den rådande ordningen menar att elevernas hälsa äventyras genom det hårda arbete de utsätts för under utbildningen. Eleverna har för lite fritid, vistas alldeles för lite i friska luften och idkar för lite sport och friluftsliv.314 Accentueringen av sköterskeelevers behov av frisk luft och friluftsliv sammanfaller intressant nog med en under 1930 och 1940-talen allmän uppmärksamhet kring vikten av
Del III • Kallidealet ifrågasatt
rekreerande och hälsobefrämjande vistelse i naturen. Tanken var inte ny men nu ansågs även kvinnor, ungdomar inte minst, vara i behov av friluftsliv.315 Av många inlägg att döma finns även en oro för sjuksköterskeelevernas psykiska väl- befinnande. Det talas om slavtillvaro, klosteranda, om en instängdhet som är själsdödande och förslöande. Misstänksamhet, övervakning och småaktighet sägs av en av kallkritikerna vara djupt sårande för unga människor. Ytterligare någon annan problematiserar det ständiga förordandet av ödmjukhet och underordn- ing.
Ty om en ung flicka i våra dagar har ett så ödmjukt sinne och har så lätt att underordna sig /…/ då måste hon vara mindre begåvad å huvudets vägnar eller också så vek att hennes moraliska motståndskraft ej tål några påfrestningar.316
Denna insändarskribent lyfter fram problematiken i att förorda underordning och samtidigt förvänta sig moralisk integritet.
Ståndpunkterna mot kallidealet är inte så entydiga alla gånger. Motargu- menten kan till exempel rundas av med önskemål om att sjuksköterskan inte ska arbeta med ”blind lydnad, blind kärlek och planlöst offer utan med frivillig lyd- nad, klarsynt kärlek och målmedveten offervillighet”. Efter den levererade kri- tiken av kallidealet kan sköterskans arbete framställas i hyllande ordalag som en ”i eminent grad vacker livsgärning”, vilket jag tolkar som ett uttryck för en i grunden vördnadsfull inställning de idéer om offer som hör ihop med kallidea- let.317 Det tycks som om man å ena sidan vill bestrida kallidealet, men å andra sidan ha en sköterska som ändå drivs av någon form av kallelse.
Det är ovanligt att kallidealet försvaras helt och fullt, men några gör det. En debattör menar att man nu är inne i en period då människorna vill reformera bort arbetslust, pliktkänsla och disciplin. Hon anser att det är en ”sann lisa” att någon gång få känna fläkten av en offrande kärlek som är sund och stark. Av en sjuksköterska fordras en inställning till kallet som inte bara handlar om mekanisk ansvarskänsla, utan om ett glatt och kärleksfullt tjänande.318 En annan skribent betonar att en sjuksköterska måste kunna offra sin frihet. Det går inte att upp- mana en sjuk att skynda sig att dö för att man ska gå på teater klockan åtta. Inte heller går det an att sitta kvar på övertid och vara missnöjd. ”Ett ödmjukt och stilla sinne, förglömmandet av det egna jaget passar bäst vid sjukbädden. Fråga de sjuka!”319 Att på detta vis hänvisa till patienternas önskningar är ett argumen- tationssätt som används från bägge ståndpunkter. Kritikerna av sköterskornas
kallideal hävdar att patienterna hellre vill se en frisk, glad och sund syster ”än en undergiven, blek och blodfattig ’syster’, ett litet förtryckt ’helgon’ med hemmag- jord martyrgloria”. Man ställer den uppfordrande frågan: ”Och ska man tänka på de stackars sjuka: vem vill inte hellre se en rosig, levnadsglad ung flicka vid sin sjuksäng än en aldrig så tålig pliktmartyr?”320 I inläggen som är mer positivt inställda till kallidealet framhålls att det väl ändå är sköterskan som är till för patienten och inte tvärtom. Debattören som nyligen nämnts hävdar att patien- terna helst vill ha en självförglömmande sköterska vid sin sida.321