Agda Meyerson är den inom SSF som lämnat efter sig flest offentliga spår av sin syn på kvinnan.115 Eftersom Meyerson var mycket intresserad av historia, finner
Del III • Sjuksköterskeyrket – ett kvinnligt kall
man främst spåren inom ramen för publicerade historieskildringar om sjukvården samt om kvinnans och sjuksköterskans roll i den. Kvinnan beskrivs av Meyerson överlag som ”naturligt” skickad att vårda och som en representant för någonting gott. Sjuksköterskekåren sägs alltsedan den kom till ha omfattat kvinnor ur alla samhällsklasser, från allmoge- till furstedöttrar. I stort sett har alla dessa gjort ett gott arbete och hållit kårens anseende högt. Meyerson framhåller den germanska kvinnan som särskilt kunnig i läke- och förlossningskonst.116 I det slutbetänkande som Meyerson i hög grad formulerat förs sjukvården sam- man med idéer om kvinnans naturligt vårdande instinkter. Det sägs att det för en kvinna måste vara tillfredsställande att arbeta som sjuksköterska då det överens- stämmer med hennes medfödda moderliga instinkter och naturliga läggning. Behovet av arbetskraft är inte den enda förklaringen till att så många kvinnor strömmat till den moderna sjukvården och välgörenheten. Arbetets egen natur har väsentligen bidragit till utvecklingen.
Att vårda, hjälpa och stödja äro instinktiva uppgifter för kvinnan, tillhöra hennes väsens egenart. När därför samhället och den enskilde ropat på hjälp emot sjukdom, olycka och nöd och när man upptäckt, hur dessa skola botas och förekommas, hava kvinnor i mängd skyndat till och offrat ett hängivet och plikttroget arbete.117
I det citerade sammankopplas sjukvårdsarbetet med föreställningen om kvinnans medfödda vårdande instinkter. Instinkter räcker dock inte. Av den moderna sjuksköterskan krävs också ”specialutbildning”.118 Meyerson sammanfattar detta i termer av att arbetet ställer stora krav på sina utövare vad gäller dels karaktär, uppfostran och sedlig stadga, dels iakttagelseförmåga, snabb uppfattning, yrkesmässig färdighet, teoretiska kunskaper och praktisk duglighet.119 Instink- terna innebär alltså inte automatiskt att varje kvinna är född till sjuksköterska, utan det krävs även tillägnade egenskaper och förmågor: god moral och uppfos- tran samt utbildning. Detta är helt i enlighet med hennes starka engagemang i utbildningsfrågan.
Meyersons kollega Estrid Rodhe är inte lika explicit i sina uttryck kring det könade i sjuksköterskeyrket. Vid ett tillfälle finner man emellertid liknande tankegångar som hos Meyerson. Rodhe menar att det knappast finns något arbetsområde där kvinnor bättre kan tillfredsställa sina instinkter än i sjukvården. I sjukvården har nämligen det ”i bästa mening kvinnliga” utsikter att trivas och växa, att omsättas i handling. När kvinnan kommer i en miljö som
passar hennes säregna läggning för det med sig både att arbetet frammanar det bästa och ädlaste hos henne och att hon kommer att älska sitt arbete på ett helt annat sätt än kvinnor inom andra yrkesområden gör.120 Här finns samma inslag som i det statliga betänkandet och i Agda Meyersons egna texter. Även Rodhe talar om instinkter, och det Meyerson i betänkandet formulerar som ”kvinnans egenart”, formulerar Rodhe som hennes ”säregna läggning”. I likhet med Meyer- son menar Rodhe att kvinnans gåva att vårda och värna inte är tillräcklig som motiv och drivkraft i vårdarbetet. Religionen är viktig som drivkraft och stöd för sjuksköterskan, men en bra skolning är också betydelsefull.
Ytterligare ett par drag i Rodhes kvinnosyn och sjuksköterskeideal kan skön- jas i hyllningar till två sjuksköterskegestalter, dels en avgående husmor vid Sab- batsbergs sjukhus, dels Florence Nightingale. Hos husmodern lyfts feminina drag fram, och hos Nightingale framhålls både feminina och maskulina sidor.
Husmodern beskrivs av Rodhe som mild och moderlig, som en fridsam och kärleksfull personlighet. Förklaringen till husmoderns förmåga är enligt Rodhe att hon som ung förlorade både man och barn. Istället fick hon ett stort arbets- fält och har med en mors förståelse kunnat möta och följa alla unga människor som strömmat förbi. Hon sägs ha varit som en mor för de unga och som en moderlig vän för många sköterskor på Sabbatsberg.121
I artikeln om Nightingale framställs en delvis annan kvinnomodell som läm- plig för vården. Rodhe väljer till exempel att lyfta fram Nightingales uppmaning till unga kvinnor att utbilda sig enligt sin kallelse, på precis samma sätt som en man gör. Nightingales ”härskarsnille”, det vill säga hennes organisationsförmåga framhålls. Men, skriver Rodhe, engelskan var inte bara ”överdirektris”, hon var även öm, ädel, tröstande, ödmjuk och hade varm medkänsla med fattiga och sjuka.122 I Rodhes framställan av sjuksköterskan Nightingale finns både det som brukar räknas till maskulina och till feminina särdrag. Hon är ett härskarsnille, organisatorisk och en ”överdirektris” – men hon är även öm och tröstande. Det intressanta med dessa två artiklar är att de representerar teman som syns både i dödsrunor i SST och i diskussioner under fortsättningskurserna, vilket jag ska återkomma till. Men först återstår att se hur Bertha Wellin förhåller sig till kop- plingen mellan ”kvinnan” och den ideala sjuksköterskan.
Bertha Wellin är den av dessa tre som är mest förtegen kring sin kvinnoupp- fattning, åtminstone vad gäller det skrivna ordet. Att hon i stort sett tiger i denna fråga där så många andra fann anledning att tala – jag syftar här inte bara på Meyerson och Rodhe – är i sig något av en gåta som ger möjlighet till olika
Del III • Sjuksköterskeyrket – ett kvinnligt kall
tolkningar. Var det så självklart för henne att sjukvårdsarbete passade kvinnor särskilt bra att hon inte ansåg att frågan var värd att diskutera? Kan det ha varit en motvilja mot tendenser inom vissa delar av kvinnorörelsen som fick henne att i stort sett avstå från att diskutera saken? Det är svårt att säkert veta vad hon hade för inställning i frågan. Ett par gånger uttrycker hon i viss mån liknande idéer som sina kollegor vad gäller kvinnans lämplighet för sjukvårdsarbete. Vid ett tillfälle säger hon:
Ju finare och ömtåligare en uppgift är till sin art, desto lättare kan den dragas ned, desto varsammare måste de händer vara som taga på den- samma, och få kvinnliga lifsuppgifter äro ömtåligare och känsligare än sjukvården. Därför måste vi som en gång kallats till dess tjänst kämpa för att den må hållas i helgd så som den förtjänas.123
I citatet framstår sjukvårdsarbetet som en livsuppgift för kvinnan. Liknande tankegångar uttrycker Wellin när hon för fram åsikten att många nutida kvinnor för en hård kamp mot männen om inte särskilt avundsvärda befattningar, och att de skulle känt sig lyckligare, nyttigare och mer tillfredsställda om de blivit sjuk- sköterskor.124 Dessa två exempel påminner en del om Rodhes och Meyersons uppfattningar om sjukvården som en kvinnlig livsuppgift. Wellin verkar ändå inte ha sett det som självklart att kvinnan var särskilt lämpad för vårdarbete. Hon tycks förvisso mena att sjukvårdsarbete är ett kvinnojobb, men lägger inte ton- vikten vid något specifikt kvinnligt. Hos Wellin finner vi ingenting uttryckligt sagt om instinkter eller moderliga drivkrafter, inte heller om kvinnans egenart eller säregna läggning.
Varför ansåg då Wellin att sjukvård var en kvinnlig livsuppgift? Ja, det är inte helt lätt att utröna. I ljuset av andra uttalanden framstår hennes utsagor om sjukvården som lämplig för kvinnor nästan som dunkla. Frågan uppstår om Wellin över huvud taget tyckte att kvinnan var att lita på. Wellins bild av den opålitliga kvinnan tonar till exempel fram i en diskussion om sjuksköterskor och kvinnor som politiska aktörer. En av de frågor som behandlas i diskussionen är hur det kan komma sig att sjuksköterskor inte deltar i kommunala angelägen- heter på samma sätt som exempelvis lärarinnorna gör. Wellin menar att sköters- kan kan hamna i en ömtålig situation om hennes överordnade, det vill säga läkaren, är hennes politiska motståndare. Men problemet ligger också hos ”kvin- nan”. Kvinnor är nämligen inte tillräckligt hårdhudade, de drar sig för att strida i en fråga eftersom de tycker det är obehagligt. Wellin säger: ”vi vilja så gärna låta
känslorna tala. Det vore naturligtvis behagligast att bifalla alla frågor, men det får man inte. Då det finns bestämmelser måste man hålla på dem konsekvent även om det svider i hjärtat. När man bedömer en fråga måste man betrakta den från alla sidor.”125 Wellin verkar också tvivla på sitt eget köns stabilitet, hon antyder att kvinnor åsiktsmässigt vinglar hit och dit. Detta är skadligt, man bör ha ”sin ståndpunkt klar för sig”, annars kan situationen förryckas på ett ödesdigert sätt.126 Detta lite opålitliga, nyckfylla drag som Wellin tillskriver kvinnan framträder även när Röda korsets snabbutbildning av hjälpsystrar under kriget kommer på tal.127 Problemet beror delvis på
Röda korsets sätt att hantera frågan, men även på att kvinnorna i samband med kriget greps av en ”psykos”. De ville hjälpa men inte där de bäst behövdes utan vid fronten och efter sitt eget huvud, säger Wellin.128 Detta sist nämnda exempel är särskilt intressant om det ställs i relation till Meyer- sons beskrivning av hur kvinnor utifrån sin instinkt skyndat till när samhället behövt hjälp. Lite hårdraget skulle man kunna säga att det Meyerson beskriver som kvinnors ”goda” instinkter, beskriver Wellin snarare som nyckfullhet och i termer av psykos. Hennes uppfattning om kvinnan kan när- mast beskrivas som tvehågsen och hennes tilltro till någonting genuint gott hos kvin- nan, liknande den vi fann hos Meyerson, är tämligen frånvarande. Ändå är det obestridligen så att Wellin samtidigt som hon har en mer skeptisk inställning till
”kvinnan”, anser att kvinnor lämpar sig bra för vårdarbete. I sitt arbete för det konservativa Allmänna Valmansförbundet tar hon dessutom strid i kvinnopoli- tiska frågor, trots att hon betackar sig från epitetet kvinnosakskvinna.129
Meyersons och Rodhes kvinnosyn ter sig i många stycken som mer i takt med tiden än Wellins. Talet om moderliga instinkter kan tyda på influenser från samtida idéer om evolutionism och könens särart. Utifrån de få och outvecklade resonemang som föreligger om det instinktbaserade i det kvinnliga vårdarbetet är
Bertha Wellin på utflykt i samband med att Sjuksköterskornas Samar- bete i Norden håller kongress i Upp- sala 1926. (TAM)
Del III • Sjuksköterskeyrket – ett kvinnligt kall
det dock svårt att veta vad som inspirerat Rodhes och Meyersons tankebanor. Man kan emellertid konstatera att de använder tidstypiska uttryck kring kvin- nans särart när de talar om hennes lämplighet för vårdarbete. I Wellins utta- landen om kvinnan finns inga hyllningar, inga klart uttryckta idéer om hennes särskilda lämplighet för arbete inom vården. Hon intar snarare en skeptisk hålln- ing till kvinnan. Denna hållning påminner i många stycken om den skepticism som präglade den politiska högerns inställning till kvinnokönet och kvinnofrå- gan.130 Wellin var mycket lojal med partilinjen – i jämförelse med många andra högerkvinnor. Hon betonade ofta att hon inte var någon kvinnosakskvinna och i det politiska livet ville hon arbeta med männen för ett gemensamt mål.131 His- torikern Stina Nicklasson beskriver Wellin som en taktiker.132 Sannolikt är det delvis här man finner förklaringen till hennes lågmälda ton kring frågor som har könsanknytning.133 Hon brann för politiken och strävade efter att göra politisk karriär, därför ville hon inte i första hand förknippas med kvinnosakskvinnorna. Dessutom ville hon skydda sjuksköterskeyrkets formering från problematiska associationer, som till exempel rösträtten innebar. Förutom det faktum att Wellin hade en starkt politiskt konservativ ståndpunkt gällde det för henne, som jag tolkar det, att hålla var sak på sin plats och att balansera mellan sina egna kar- riärintressen och de yrkes- och partipolitiska intressena.
Trots de något skiftande idéer som skymtar fram när man granskar Meyer- sons, Rodhes och Wellins uppfattningar om kvinnan, finns det ett par saker de är ense om: För det första att sjukvård är ett arbete för kvinnor, och för det andra att en bra sjukvård kräver utbildning – både i form av kunskap och av fostran – för att förbättra det kvinnomaterial som skulle bli sjuksköterskan per se.
I beskrivningen av Rodhes idéer om kvinnan presenterades två artiklar som på ett mer implicit sätt antydde något om hennes kvinnosyn. Där framkom dels feminint, dels maskulint associerade uttryckssätt kring kvinnan/sjuksköterskan; det feminina kopplades till moderskap och det maskulina till ledarskap och organisationsförmåga. Jag nämnde att dessa könsmetaforer och teman återkom- mer i exempelvis fortsättningskursdiskussioner och dödsrunor i SST. Vi ska nu se hur detta återges och diskuteras.