Är det möjligt att urskilja hur diakonissrörelsen och de som sympatiserade med den såg på kvinnors arbete i relation till kvinnofrågan? Faktum är att frågan näp- peligen diskuteras. Man kan inte säga att idéer om kvinnans frigörelse är ett utta- lat motiv i projektet med den kvinnliga diakonin; själva ordet emancipation förekommer knappast i materialet runt diakonissanstalten – vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. I de första årens verksamhetsberättelser framställs det inte som om kvinnorna behöver diakonissuppgiften, utan som om diakoniss- verksamheten behöver kvinnorna.76 Att det fanns en omtanke om oförsörjda, ogifta kvinnor bland inspiratörerna till diakonissanstalten, är dock tydligt. Både Fredrika Bremer och Amalie Sieweking talar om betydelsen av försörjn- ingsmöjligheter för ogifta kvinnor. Bremer gör dessutom en direkt koppling till diakonissarbetet.
Trots att det inte finns några tecken på att kvinnors behov av arbete skulle ha varit ett explicit motiv för diakoniss-sällskapet, finns det skäl att anta att verk- samheten delvis drevs fram av en sorts pragmatiskt förhållningssätt till det samtida växande problemet med den ensamstående kvinnans utlämnade situa- tion i ett samhälle statt i förändring. Man kan nog också utgå ifrån att aktörerna kring diakonissanstalten hade en uppfattning om kvinnan som var trogen det lutherska idealet och som stod i motsättning till sådana idéer som i grunden ville ändra på den traditionella rollfördelningen mellan könen. Även om kvinnofrå- gan och den kvinnliga emancipationen inte uttryckligen stod på dagordningen just inom kretsen kring diakonissanstalten är det dock uppenbart att den var föremål för diskussion inom den kristna rörelsen i stort – och att det inte förelåg enighet i frågan.77 Ett tecken på att frågan ansågs viktig är den ökande utgivnin- gen av skrifter som behandlar kvinnans uppgift samt äktenskap och familjeliv. Vissa av skrifterna är sammanställningar och nyutgåvor av olika alster av Martin Luther.78 I dessa böcker framhålls genomgående vikten av att kvinnan i äktensk-
apet följer Guds ordning och är lydig och underdånig mannen.79 I enlighet med detta var det i konservativt kristna sammanhang inte ens en gång säkert att man ville stödja kvinnors deltagande i filantropisk verksamhet. Bland dem ansågs istället kvinnans enda kallelse vara att fungera som maka och mor, att det var så hon skulle tjäna sin nästa. Endast undantagsvis tycks diakonisskallet här kunnat ses som ett alternativ till hustru- och moderskallet.80
Hur hanterades då den spänning som uppenbarligen fanns i kristna samman- hang, av de som utvecklade diakonissverksamheten? De som stod väckelse nära och som ville gynna, eller ägna sig åt, en filantropisk verksamhet i form av dia- koni använde sig av både Gud och den lutherska kallelseläran som ett stöd i argumenterandet för kvinnors samhällsarbete. Visserligen anvisar Luther i sin ståndslära kvinnan till det husliga livets sfär; hon definieras utifrån de funktioner hon har som hustru och mor. Men när 1800-talets diakonissrörelsen förhåller sig till den könsstruktur som gäller i deras kretsar, säger de att Gud har anvisat en plats åt kvinnan där hon kan tjäna församlingen och samtidigt vara till hjälp för mannen.81 I diakonissanstaltens första verksamhetsberättelse från 1849–1850, argumenterar man för att det för kvinnan är en speciellt lämplig uppgift att ägna sig åt vårdande tjänst; det är särskilt kvinnans lott och kall att tjäna de fattiga och de sjuka. Detta kan sättas i samband med vad som enligt luthersk tradition upp- fattades som kvinnans av Gud givna kallelse, nämligen att vara maka, mor och husmor. I samma verksamhetsberättelse utvecklar man resonemang om det milda kvinnohjärtat och kvinnans medfödda sinne för det passande – det vill säga man banar väg för en speciell nisch just för kvinnorna. Liknande tankegån- gar kan ibland skönjas i Olivebladet, exempelvis i en artikel från 1878 där ett mer specifikt motiv till varför just kvinnlig diakoni har något särskilt att tillföra den inre missionen artikuleras. Det sägs att diakonissan med sina gärningar tjänar församlingen på det sätt som anstår henne som kvinna och att hon då verkar för samma mål som ”ordets tjänare”. Genom sin tjänst i kärleken banar diakonissan väg för ordet i människornas hjärtan.82 Här får vi en glimt av det delvis lutherskt inspirerade könskomplementära tänkande som genomsyrade diakonissverksam- heten. Diakonissan framstår i artikeln som en person som via sina speciella kvinnliga förmågor och sin omsorg mjukar upp människorna så att de lättare ska ta till sig prästens ord. I artikeln anges dock inte vad den kvinnliga förmågan mer specifikt går ut på, men det ligger nära till hands att tänka sig att det är vårdande, möjligen moderliga, egenskaper man menar.
Del II • Diakonissverksamheten
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att moderlighet stod som ett ideal för diakonissans verksamhet. Diakonisskallet har mycket riktigt tolkats i de termerna.83 Att lägga stor vikt vid det moderskallsinspirerade, eller associera till samhällmoderlighet, i tolkningen av diakonisskallet kan dock ifrågasättas. I den svenska diakonissanstaltens antagningskrav läggs till exempel tyngdpunkten på diakonissans religiösa kvaliteter framför hennes eventuellt vårdande företräden. Själva termen moderlighet nämns inte men beteckningar som glad, vänlig och kärleksrik förekommer, och de kan naturligtvis mycket väl förknippas med mod- erlighet. Men inte heller i ”Belysning och förklaring av Stadgar för diakonissorna vid diak. anst. i Stockholm”, eller i Rundbreven eller Olivebladet är moderlighet ett framträdande tema. Betoningen ligger på diakonisskallets religiösa karaktär. I stället för att sammankoppla diakonissans uppgifter med ett lutherskt formulerat moderskall ställs det kvinnliga i diakonisskallet till exempel i relation till den andliga förebilden Maria från Betania eller till Jesu lärjungar som sändes ut att predika Guds rike.84 Kvinnan sägs ha en plats som en ”lem” bland många andra i församlingskroppen. En viktig sak som lyfts fram är att hon i församlingsarbetet dessutom blir till hjälp för mannen. Föreställningar om moderlighet kan naturligtvis ha varit en av flera aspekter i uppfattningen om den ideala diakonis- san. Den övergripande bild som dock tonar fram av det kvinnliga i 1800-talets diakonisskall är dock mer den av en religiöst hängiven vägledare samt av en hjäl- preda åt mannen, än av en kvinna som specifikt utövar – eller anses utöva – moderlighet eller samhällsmoderlighet.85