Estrid Rodhe är tydlig i sin uppfattning om vad som skiljer ett kall från ett yrke. Det handlar främst om motivet.
När det t.ex. gäller handtverk och mera mekaniska arbeten, består under- laget, om man så får säga, ofta tyvärr blott af önskan att förtjäna det mest möjliga. Ju större pekuniära fördelar, som kunna pressas ur arbetet, dess bättre. Arbetet anses vara till för att skapa penningen, ej för sin egen skull.72
Av citatet framgår att motivet för att ägna sig åt hantverksyrken och mera ”mekaniska arbeten” endast är att tjäna pengar, vilket beklagas. Trots denna inställning tycks inte Rodhe anse att förvärvsbehovet gör att själva arbetsinsatsen blir sämre. Detta blir dock fallet om sjukvårdsarbetet i första hand betraktas som förvärvskälla, och inte bygger på ett genuint intresse och engagemang. Sjukvården är ett arbete som man måste ägna sig åt för dess egen skull. Rodhe menar att det innebär en ”djup degradering” av vårdarbetet om man ägnar sig åt det bara som ”förvärvskälla”.73 Det är dock inte bara sjukvården som vinner på att dess yrkesutövare drivs av högre motiv, yrkesutövarna själva gör en vinst. Den som blir sjuksköterska bara för att kunna tjäna sitt bröd går själv miste om arbe- tets bästa gåvor. En sköterska som drivs av högre motiv, som har kärlek till arbe-
tet, har också större uthållighet än en som bara ser det som ett lönearbete.74 Sjukvårdsarbetet kräver alltså motiverade och intresserade yrkesutövare som inte bör drivas av ekonomiska motiv i första hand. Här igenkänns det ideella inslaget i kalltanken.
Ytterligare en sak som enligt Rodhe skiljer kall från hantverk är att hantverk är ett arbete som kan utföras av vem som helst som äger de fysiska förutsättnin- garna för att orka med. Ett arbete som benämns som ett kall – sjukvårdsarbetet – kräver däremot vissa personliga förutsättningar.75 Rodhe lägger dygdetiska aspek- ter i kallet.
Även om Bertha Wellin inte diskuterar skillnaden mellan yrke och kall på samma uttryckliga sätt som Rodhe är också hon inne på att det är motivet för arbetet som utgör rågången mellan kallet och yrket. Hon vill se sjukvården som ett ”fridlyst område” där önskvärda drivkrafter är religiositet, människokärlek och fosterlandskärlek. Wellin menar att för att sjuksköterskan ska klara av sin uppgift krävs inte bara
uppfostran, utbildning och lämplighet för sjukvården, det fordras, att sjuksköterskan med hela sin varelse bindes vid kallet, att kropp och själ danas därför, ty först då kan detta få, hvad det har rätt att kräfva./---/ Och till sist en fråga till Eder som ”frivilligt” bjuda den [sjukvården] Eder tjänst: Hvad ansen I sjukvården vara värd? Huru mycket viljen I gifva?”76
I citatet beskrivs sjuksköterskans arbete som ett krävande kall och i den avslut- ande frågan ligger ett påstående: söker man sig till sjukvården är det för att ge, inte för att få. Även om det här citatet bör sättas in i ett utbildningspolitiskt sam- manhang där SSF just kämpade som hårdast för en statligt sanktionerad tvåårig utbildning, är det intressant att se hur Wellin argumenterar för att arbetets värde ligger i de bakomliggande motiv som driver dess utövare. Sjukvården har ett värde i sig, men den får också sitt värde utifrån vårdarbetarnas bevekelsegrunder – ju mer altruistiska desto högre värde.
Bertha Wellins resonemang ligger nära Rodhes, även om hon inte just här är inne på de negativa effekter ekonomiska bevekelsegrunder har hos en vårdarbe- tare. Att Wellin i likhet med Rodhe såg sjukvårdsarbetet som en gåva framkom- mer i andra sammanhang. Hon tar till exempel avstånd från det hon kallar modenycker och andra egoistiska skäl som drivkrafter för att vilja ägna sig åt vård. Om sjuksköterskan har egoistiska motiv för arbetet ”undanhåller hon för sig sjelf välsignelsen af sitt arbete bland de lidande, ty denna välsignelse tillfaller
Del III • Yrkesideal och yrkesetik: Att arbeta i Guds vingård
blott den, som af kärlek till Gud och sina lidande medmenniskor samt med delt- agande och en uppriktig önskan att hjälpa ger sig in i sjukvården”.77 Går sjuk- sköterskan in med rätt motiv i vården blir hon alltså belönad. Av citatet framgår också att belöningen ofrånkomligt är kopplad till en gudstro. Här tycks föreligga en åsiktsskillnad mellan Bertha Wellin och Estrid Rodhe. Rodhe vill, som jag nämnt, gärna se missionerande sjuksköterskor men det tycks inte som om hon menar att endast troende sjuksköterskor kan känna sig nöjda med och orka med sitt arbete.
Hur såg Agda Meyerson på skillnaden mellan yrke och kall? Meyerson är den av de tre vars uppfattning i frågan är mest svårfångad. Hon ägnar över huvud taget inte frågan samma intresse som Wellin och Rodhe, hon betonar inte ”kal- let” med samma emfas som de och ger inte heller uttryck för samma entydiga uppfattning som sina två kollegor. Men det är uppenbart att även hon anser att drivkrafterna i sjukvårdsarbetet är viktiga. För att bli en god sjuksköterska räcker det inte med en vilja att hjälpa de lidande: ”Sjuksköterskeverksamheten är nämli- gen icke jämförlig med andra kvinnliga yrken, som den unga självförsörjande kvinnan kan välja, emedan den aldrig får förlora sin prägel av kärleksgärning.”78 Är det en kristet baserad kärleksgärning Meyerson har i åtanke? Möjligen, men när hon emellanåt diskuterar relationen mellan kristendom och vårdarbete gör hon det aldrig på ett individplan. Hon framhåller inte en kristet driven och mis- sionerande sjuksköterska. Däremot lyfter hon fram kristendomens kärleksbud och uppfattning om plikten att hjälpa andra som betydelsefull för värnandet av andra och för framväxten av en god vård.79 Det är därför tänkbart att Meyerson med kärleksgärning tänker sig något kristet präglat, men inte nödvändigtvis baserat i en personlig tro.
Denna tanke går igen i andra sammanhang och kopplas ihop med resone- mang om sjuksköterskans arbetet, som kall eller borgerligt yrke. Agda Meyerson deltog under 1910-talet som sakkunnig i en statlig utredning om den kvinnliga sjukvårdspersonalens situation. Hon fungerade som sekreterare i kommittén och hon anses ha haft mycket stor inverkan på slutbetänkandet. Eva Bohm konstat- erar: ”Hela betänkandet /…/ är med stil och i ande främst en skapelse av Agda Meyerson.”80 I kommittén tycks frågan om sjuksköterskans arbete var ett kall eller ett yrke ha varit ämne för en livlig diskussion, åtminstone att döma av slut- betänkandet. I betänkandet ges kall och yrke dels samma innebörd, dels olika innebörd. Här skiljs nämligen kallet som liktydigt med ett ”borgerligt yrke”, från kallet som uppstår ur en religiös övertygelse. Det tycks som om arbetsgruppen
menar att sjuksköterskan kan ha ett kall utan att det vilar på religiös grund. Överlag verkar det dock ha varit svårt för de sakkunniga att riktigt komma fram till vad detta med ett kall är. De förefaller ändå vara överens om att kalltanken hör ihop med sjuksköterskeyrket.
Uti dessa synpunkter finnes en sak, som är absolut berättigad, och det är, att sjuksköterskeyrket förutsätter verklig kallelse. Kallelsen kan sägas bestå i anlag och håg för sjukvården, men framför allt i verklig, djup medkänsla med den sjuke, en ständigt vaken önskan att hjälpa, lindra och trösta och ett aldrig sinande tålamod gentemot dem, som drabbats av olyckan. Den som väljer sjuksköterskeyrket bör vara medveten om, vilken allvarlig uppgift, hon ägnar sig åt; hon bör veta, att det är orätt att ägna sig däråt, om man ej har pliktkänsla och omutlig trohet mot sin uppgift.81
Som framgår av citatet innebär inte uttrycket en verklig kallelse, en kallelse från Gud. Kallelsen handlar istället om håg och anlag, det vill säga intresse och läggn- ing. Något senare i betänkandet fastslås dock att sjukvården kan och bör bibe- hålla egenskapen att vara ett kall, även som borgerligt yrke.82 Vad är det som menas här? Utifrån övriga resonemang i betänkandet kan man dra slutsatsen att de sakkunniga i någon mån ville modernisera vårdkulturen – framför allt den kvinnliga delen. Det talas om den moderna tidsandan i positiva ordalag och att sjuksköterskor inte ska leva isolerat från samhället. Samtidigt framstår kommit- téledamöterna som positivt inställda till idealitet som drivkraft. Sjuksköterskeyr- kets idealitet får emellertid inte drivas så hårt att sköterskorna inte får en rimlig ersättning och en trygg ålderdom.83 Resonemanget om idealitet känns igen från Bertha Wellins och Estrid Rodhes skrifter, även om formuleringarna är lite annorlunda. Utanför kommittéarbetet diskuterar Meyerson sjukvårdsarbetet som en gåva. Hon påminner om de två kollegorna när hon skriver:
Är sjukvårdskallet en verksamhet, som kräver mycket av sina utövare, så ger det ett rikt utbyte i gengäld. Få kvinnor komma väl i tillfälle att så kunna vara till hjälp för sina medmänniskor som sjuksköterskorna, få kunna ha tillfälle att vara så nyttiga samhällsmedlemmar. Vad ger livet ett bättre innehåll, vad ger rikare tillfälle till att dana och utveckla den egna personligheten?84
Del III • Yrkesideal och yrkesetik: Att arbeta i Guds vingård
Slutsatsen man kan dra av dessa resonemang är att Meyerson såg sjuksköterskey- rket som ett kall, men inte ett kristet kall. Det hon har gemensamt med Rodhe och Wellin är idén om sjukvårdskallet som en gåva och betoningen av motivet, vilket i hennes fall verkar vara liktydigt med idealitet. Meyersons kalltanke ter sig emellertid lite mer nutida – rent av sekulariserad – än kollegornas men inte desto mindre präglad av idealitet. En möjlig förklaring till hennes något annorlunda tankegångar kring ”kallet” kan kanske sökas i hennes judiska bakgrund. Det är, som nämnts, osäkert huruvida Meyerson över huvud taget var religiös.85 Oavsett om det var så eller ej framstår hon i vissa bemärkelser som något av en avvikare i gruppen kring SSF. Detta innebär dock inte att hon tog avstånd från kalltanken. Den ter sig i hennes version visserligen som tämligen sekulariserad, men ändå fylld av idéer om etik, idealitet och arbetet som gåva och definitivt inte mindre statusfylld.
Runt omkring sjuksköterskorna fanns, som tidigare nämnts, grupper som hade mer eller mindre utvecklade idéer om vad sjuksköterskeyrket gick ut på och hur en god sjuksköterska skulle vara. Jag syftar på präster och läkare. Hur såg då dessa två grupper på kalltanken?
För prästerna är det självklart att sköterskans arbete är ett kall. En präst talar om arbetet i termer av ”helig tjänst” vilket innebär ”att arbetet i sjukvård är mer än blott ett yrke, det är ett kall”.86 Tonen är ofta hyllande när det talas om sjuk- sköterskans uppgift. Uttryck i stil med, ”Det finns väl knappt någon högre och skönare kallelse än sjuksköterskans” är inte ovanliga.87 Samtidigt sägs det att arbetet är ansträngande. Det kräver en fostran av karaktären – offervilja, förmåga till osjälvisk kärlek och självövervinnelse. Arbetet är, som en präst uttrycker det ”ett tjänande, som icke söker sitt /…/”.88 Det är just på grund av sjuksköter- skearbetets krävande karaktär som det behövs en kallelse från Gud, att sjuk- sköterskan hämtar kraft från den äkta kärlek som kommer från Gud.89
En annan manlig yrkeskår som stod sjuksköterskorna närmare i själva arbetet var läkarkåren. De ägnar emellertid inte sjuksköterskornas kalltanke någon större uppmärksamhet. Läkarna framstår generellt som mer ointresserade än prästerna av att fundera över det kallideal som sköterskorna själva så ivrigt omhuldar. Man konstaterar att sjuksköterskorna har ett yrke, eller ett ”borgerligt yrke” men framhåller eller utgår implicit ifrån att det på samma gång är ett kall.90 En av skribenterna intar en tydlig ståndpunkt, han vill inte enbart beteckna sköters- kans arbete som ett yrke. Sjuksköterskans arbete ”bör äga den djupare och mera sägande benämningen ’kall’”.91 I läkarnas uttalanden om ”kallet” saknas helt de
uttryckliga inslag kring upphöjdhet som syns i sjuksköterskornas egna utsagor. Däremot bekräftas i hövisk ton de nödvändiga egenskaper av hängivenhet, uppoffring, tålamod, mildhet, sedlighet, anständighet samt pålitlighet, som krävs av en sjuksköterska.92 Förvisso innebär dessa egenskaper genom sin moraliska korrekthet i sig en upphöjdhet men den laddning som finns med i sjuksköter- skors uttryck kring kalltanken saknas så gott som helt hos läkarna.
Det ligger närmast till hands att se skillnaderna mellan prästernas och läkar- nas framställningar. Prästerna tycks per automatik se sjuksköterskans arbete som ett kall. Läkarna gör det inte lika självklart. Prästerna har också en mer hyllande ton kring kallidealet än läkarna. Man verkar dock vara överens om att arbetet kräver offer från sjuksköterskans sida. Skillnaderna kan säkert härröra från det faktum att läkarna hade en annan relation till sjuksköterskorna än prästerna hade. Läkarna var överordnade och beroende av sjuksköterskorna som duktiga men följsamma assistenter. Sannolikt är det därför vanligare att läkarna mer rik- tar in sig på att fylla på sjuksköterskekårens medicinska kunskapsbas än att ägna kalltanken uppmärksamhet. Prästerna stod inte i något yrkesrelaterat förhållande till sjuksköterskorna, men såg gärna en troende sjuksköterska som spred det kristna budskapet. För dem var det antagligen därför mer naturligt att hylla kall- tanken med dess kristna konnotationer. Det finns dock många fler aspekter att diskutera kring sjuksköterskekårens relationer till prästerskap och läkarkår. Frå- gan återkommer därför i de avsnitt som följer. Avslutningsvis i detta kapitel ska emellertid kalltanken och sjuksköterskyrket belysas ur ett internationellt perspe- ktiv.