sjuksköterskor i slutet av 1800-talet. Trots sin ordknapphet förmedlar citatet något centralt i den arbetsetik som präglade de första kvinnliga vårdyrkena. Arbetets belöning sägs ligga i själva arbetet, kärleken framställs som en drivkraft och arbetet har en religiös dimension. Detta synsätt var betydelsefullt för hur diakonisskallet och sjuksköterskeyrket formades. En annan betydelsefull for- mande faktor var att diakonissorna och sjuksköterskorna var kvinnor. Vid tillko- msten av båda dessa yrken framhölls vissa förmodade kvinnliga egenskaper som en motivering till att just kvinnor var speciellt lämpade som yrkesutövare. Dia- konissans och sjuksköterskans arbete definierades som kvinnliga kall.
Varifrån kommer då denna uppfattning om arbetet som i första hand något självutgivande och hur växte idén om ett specifikt kvinnligt kall fram? Hos de första grupperna kvinnliga vårdarbetare finner vi uttryckliga kopplingar till den kristna tron. Detta gäller i särskilt hög grad diakonissorna. Att få tjäna Gud är, säger diakonissorna, arbetets främsta syfte. Associationen till kristen tro finns även med genom deras benämning av sitt arbete som ett kall, ett begrepp med en lång tradition inom kristendomen. Synen på diakonisskallet är också påverkad av
Del I • Arbete och kristen tro
den kristna läran och dess uppfattningar om kvinnans uppgift och plats i familj och samhälle. När diakonisskallet formeras hänvisas emellanåt till den kvinnosyn som råder i Nya testamentet, liksom till det kall som Martin Luther på 1500-talet beskrev som specifikt kvinnligt.
I slutet av 1800- och början av 1900-talet, alltså den period när sjuksköters- keyrket börjar professionaliseras, är emellertid inte kopplingen mellan ”kall” och kristen tro längre uppenbar. Det sker en uppluckring av det ursprungligen religiösa innehållet i kallbegreppet. Termerna kall och kallelse används nu utan explicita kopplingar till den kristna religionen. De kan exempelvis användas för att i största allmänhet betona hur betydelsefull en människas uppgift är eller för att framhålla en yrkesetik som inte sätter den egna vinningen i centrum. När uttrycket kvinnligt kall används kring sekelskiftet 1900 är inte heller det nödvän- digtvis förknippat med ett kristet idéarv. Det ”kvinnliga kallet” kan då mer all- mänt associeras med den vårdande funktion samtidens kvinna hade av tradition. I dessa nya sätt att använda kallbegreppet finns dock kopplingar till kristet tänkande, även om de inte framträder öppet. Ursprunget till en yrkesetisk hålln- ing som framhåller självuppoffring har en kristen historia, liksom det ”kvinnliga kallet”. Även idén om upphöjdhet, att vara betydelsefull, är kristet präglad. Den kristna kalltanken är emellertid inte entydig utan innehåller en rad kompo- nenter. I detta kapitel kommer jag att göra en beskrivning av kallbegreppet inom den kristna traditionen genom att ange i vilka betydelser det använts och hur det utvecklats. Först för jag en övergripande diskussion där jag urskiljer i huvudsak tre olika innebörder i kallbegreppet: ”Utkorelse och bestämmelse”, ”Kallelse till tro” och ”Luthers kallbegrepp”. Jag beskriver sedan kort de sätt på vilka ”kallelse till tro” kommer till uttryck i Nya testamentet. Ett längre avsnitt behandlar det jag valt att benämna ”Luthers kallbegrepp”. Den förhållandevis större uppmärk- samhet som ges åt det lutherska kallbegreppet motiveras av att de kristna kop- plingarna i diakonissornas och sjuksköterskornas kall främst fick sitt idégods från den lutherska läran. I framställningen om Luthers kallbegrepp lyfter jag i första hand fram det samhällstänkande och det moraliska syfte som låg i just detta kall- begrepp. Det kvinnliga kallets kristna anknytning, som det formulerades av Luther, kommer även det att beröras. Avslutningsvis ges en översiktlig beskrivn- ing av kallbegreppets användning i 1500-, 1600- och 1700-talens Sverige, med särskild tonvikt på ”kvinnans kall”.
”Kallelse” och ”kall” – en inledande diskussion
Begreppet kallelse är av religiöst ursprung och har något skiftande betydelser i tid och rum. Ursprungligen innebär ”kallelsen” en gudomlig utkorelse att i ord och handling förkunna en högre makts ord och vilja. Utkorelsen innebär en upphöjelse av en enskild människa. De högre makterna har valt ut just henne för sina syften. Bestämmelsen för hennes liv ligger i någon annans händer och hon styr inte längre sitt öde. ”Kallelse” blir alltså i denna mening både en utkorelse och en bestämmelse. Religionsstiftare som Jesus och Muhammed var kallade av Gud, men även en schaman är kallad till att förmedla budskap mellan en översinnlig värld och denna. Begreppet är således inte förbehållet kristendomen. Inom den kristna tron har dock kallelseidén fått en stor betydelse och har använts i olika situationer och sammanhang. Förutom att vara kallad till förkun- nelse, har begreppet kallelse givits meningen ”att vara kallad till tro”. Den urs- prungliga innebörden, utkorelsen, finns i viss mån fortfarande med; att kallas till tro av Gud kan tolkas som att man är utvald.
I och med reformationen kommer en annan aspekt i kallbegreppet att lyftas fram, nämligen kallet som uppgift.2 Kallbegreppet förknippas därmed alltmer med det vi i modern tid benämner som arbete. Den kristna innebörden försvin- ner emellertid inte. Reformationens tolkning av kallbegreppet innehåller både en relation till Gud och en upphöjelse. Den uppgift människan blir tilldelad i livet är bestämd av Gud och framstår som oundgänglig för samhällets fortbestånd. Det är Gud som inrättar människornas olika kall. Allt bygger på den ordning han önskar att de skall leva efter. Till idén om ett kall kopplas även ett samhäll- stänkande. I samhället som är ordnat efter Guds vilja, är varje människas kall viktigt för att allt ska fungera. När den lilla människan sköter sin uppgift väl ingår hon som en oumbärlig kugge i samhällsmaskineriet. Häri ligger upphöjelsen.
Det finns en viss skiftning i innebörd mellan ”kallelse” och ”kall”. ”Kallelse” syftar i första hand på en relation till något översinnligt och en bestämmelse. ”Kall” beskriver däremot mer en uppgift. Emellanåt ges dock termerna synonym betydelse, vilket strax ska exemplifieras. Termen kall är möjligen av ett yngre datum och associeras till att börja med framför allt med kyrkliga tjänster. Från mitten av 1500-talet börjar ordet kall att användas i diskussioner om högre sam- hälleliga tjänster och ämbeten. I Svensk Riksdagsakt från 1568 kan man exempel- vis läsa om ”Thett höge kall, som är archebiscops embethe” och i hustavlan som
Del I • Arbete och kristen tro
ingår i Svebilius katekes från 1689 står att var och en skall ”achta och wårda hwad hans Kall kräfwer”.3 I dessa exempel kan vi se att kall används i meningen uppgift. Den mer uppgiftsinriktade betydelsen i kallbegreppet tränger dock inte undan de övriga. De tidigare betydelserna i kallbegreppet är en förutsättning för reformationens ”kall” och ingår dessutom som delaspekter i den delvis omfor- mulerade kalltanken.
Idén om att Gud kallar människan till tro är en av grundpelarna i den protes- tantiska läran. Den ingår i det man inom luthersk ortodoxi brukar benämna ”nådens ordning”. Enkelt uttryckt innebär detta att tron kommer till människan som en nåd från en givande och kärleksfull Gud. I Nya testamentet finns något olika skildringar av denna kallelse. Ibland innebär kallelsen till tro samtidigt en föreställning om utvaldhet. Idén om utvaldhet saknas dock helt i andra samman- hang. I Petrus första brev sägs att de kristna är ett utvalt släkte och att Gud har kallat dem från mörkret till sitt underbara ljus. Paulus hälsar i sitt brev till romarna ”alla Guds älskade, som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga.” Senare i samma brev säger Paulus att Gud kallar dem han förutbestämt och att dessa rättfärdiggörs och förhärligas.4
Denna skildring av kallelsen till tro, som förknippad med utvaldhet, har inget större genomslag i den lutherska trosriktningen, men däremot inom kalvinis- men. Enligt kalvinismen är bara en liten del av mänskligheten kallad av Gud. Resten av mänskligheten är fördömd.5 Enligt lutherskt tänkande är det däremot Guds vilja att alla människor skall frälsas till tro. I Matteus och Lukas evange- lium beskrivs hur Jesus kritiseras av fariséerna för att han bryr sig om ”publi- kaner och syndare”. Han säger då att han inte kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndarna. När Paulus skriver till galaterna är han missnöjd med att de avfal- lit från Gud som kallat dem.6 I dessa fall innebär ”kallelsen” helt enkelt en omvändelse från ett liv i synd. Paulus ägnar för övrigt ”kallelse” och omvändelse mycket uppmärksamhet, och han anses ha haft stor betydelse för Luthers senare vidareutveckling av kallbegreppet.
Det är särskilt ett resonemang i ett av breven till korintierna som framhålls som viktigt för Luther, och det har troligtvis bidragit till den nya framtoning av kallbegreppet som kommer till stånd i och med reformationen.7 I det första bre- vet till korintierna används kallbegreppet både för att ange en människas bestäm- melse och hennes plats i tillvaron, samt för att beskriva hennes kallelse till tro. Paulus skriver här att var och en ska vandra den väg som Herren har bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat honom. Med det vill han
säga att människan ska förbli på den plats Gud har bestämt även efter frälsnin- gen. Detta upprepas senare i kapitlet, dels i snarlika formuleringar som i den redan nämnda, dels i en formulering där ordet kallelse används på ett sätt som möjliggör olika tolkningar. Det står: ”Var och en förblive i den kallelse, vari han var, när han blev kallad.”8 Vad menar Paulus med kallelse här? I Luthers tolkning får kallelse i detta citat närmast meningen syssla eller uppgift och detta är ett exempel på hur termerna kallelse och kall kunnat ges samma innebörd. Paulus torde dock inte ha syftat på uppgift utan snarare på ställning, alltså det begrepp han på andra ställen i samma kapitel vill sammankoppla med människans kal- lelse till tro. I den svenska bibelöversättningen från 1981 ligger tolkningen av Pau- lus närmare denna innebörd. Där är motsvarande passage formulerad så här: ”Var och en skall förbli vad han var när han blev kallad.”
Det är inte förvånande att just detta kapitel ur brevet till korintierna senare associerats med Luthers kallelselära. I Korintierbrevet uppmanas nämligen män- niskorna att inte förändra sina liv när de blir frälsta till tro på Gud. Detta kom- mer senare att bli ett genomgripande budskap hos Martin Luther. Tron på Gud kräver, enligt Luther, mycket få yttre förändringar. Det är delvis med hänvisning till Paulus som han ger form åt sina idéer om kallet, idéer som inbegriper både människans förhållande till Gud samt hennes plats och uppgift i tillvaron.