Egenintresse kontra offervilja är ett återkommande tema i den kristna tradi- tionen, ibland uttryckt som eros och agape. Eros innebär en begärande, egocen- triskt präglad kärlek och människans väg till eller begär efter Gud. Agape innebär däremot offer, fullständig osjälviskhet och Guds väg till människan. Begreppet
Del I • Den lutherska kallelseläran
representerar ett teocentriskt gudsförhållande.20 I Nya testamentets evangelier och berättelser om apostlarnas gärningar illustreras den ideala offerviljan gärna med exempel ur Jesu liv. Trots att han är Guds son är ingen människa för oansenlig eller syndig, ingen uppgift för låg eller smutsig för honom. Hans uppgift är att tjäna människorna. Det slutgiltiga offret är att han dör för männi- skornas skull. Jesu barmhärtighet och offervilja beskrivs som oändlig. När Luther diskuterar människornas plikter mot varandra, tjänandets och barmhärtighetens moral, hänvisar han till Guds lagar och Jesu liv. Enligt Luther är Jesus ett föredömligt exempel på hur vi människor ska förhålla oss till varandra. I Lukas evangelium skildras detta ideala förhållningssätt i berättelsen om den barmhär- tige samariten. I början av berättelsen formuleras det kristna kärleksbudskapet: ”Du skall älska Herren din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.”21 Vi får lite senare i texten klart för oss att kärleksbudskapet gäller alla människor, oavsett om de är vänner eller fiender.
I Luthers diskussioner kring barmhärtighetsidealet och kärleken betonas vik- ten av att de goda gärningarna utförs utan några som helst själviska motiv. Den kristnas barmhärtighet får inte vara så beskaffad att ”hon söker sitt”.22 Det räcker inte med att älska sin nästa såsom sig själv. Man ska älska sin nästa mer än man älskar sig själv.23 Varför är då det så viktigt? Spelar det någon roll vilken känsla eller vilket syfte som ligger bakom en god gärning? Är inte huvudsaken att det goda blir gjort? Man kan skönja en viss dubbeltydighet hos Luther kring den här frågan. Å ena sidan tycks huvudsaken vara att människan gör sin plikt, oavsett vad hon känner inför den. Å andra sidan framhålls ofta trons betydelse för gärn- ingarna. Luther tycks mena att det är först när människan kommit till tro som hon utför kärleksgärningar i ordets rätta bemärkelse. I Gudsrelationen erhåller nämligen människan en förmåga till självutgivande kärlek. Människans kärlek är i grunden begärande, medan Guds kärlek, agape, är givande. En förutsättning för människans godhet är att hon först tagit emot kärlek och barmhärtighet av Gud och det sker genom tron.24 Den troende kommer på ett naturligt sätt att vilja tjäna sin nästa. Därför är det eftersträvansvärt att förena sitt arbete för med- människorna med en Gudstro. De troende framställs också av Luther som mer förnöjsamma i sina sysslor. Lätta om hjärtat tjänar de sina medmänniskor. Tron gör, säger Luther, att Kristus syns övermåttan ”älskvärd och smakar dig ljuvt i hjärtat; och då följer kärlek och goda gärningar otvunget efter. Och om de inte följer så är tron helt säkert inte där; ty där tron är där måste också den helige
Ande vara och i oss verka kärlek och allt gott”.25 Tron på Gud har alltså också betydelse för att människan ska må bra. Den är betydelsefull för att hon ska orka med de bördor som hennes kall för med sig. Denna tankegång får stor betydelse för 1800-talets diakonissor.
Luther formulerade många av sina uppfattningar utifrån en oppositionell position gentemot den katolska kyrkan. Hans kritik gällde till exempel kloster- traditionen som innebar att människor drog sig undan från världen för att ägna sig åt sin relation till Gud. Luther menade, i enlighet med sin tolkning av Paulus, att varje kristen människa istället borde leva och verka i denna världen och sköta den livsuppgift som Gud gett henne. Detta är hans grundläggande ståndpunkt. Men trots Luthers ofta så polemiska ton är hans erfarenheter av ett liv som munk och hans beroende av tidigare kristen tradition uppenbar.
Enligt den katolska kyrkan gjordes alltså en uppdelning av de kristna moral- reglerna. Höjden av ett etiskt liv tänktes vara att dra sig tillbaka från världen och leva ett liv i munkaskes. Det var det bästa sättet att behaga Gud. Luther ville till skillnad från detta att ett etiskt liv skulle praktiseras av alla människor i deras vardagsliv. Enligt hans etiska tänkande upphöjs människans arbete till något mer eftersträvansvärt än klosterlivet. Man kan ändå se hur många av de inslag som präglade klostren, ges utrymme i kallelseläran.
Spår av klosterideal syns till exempel i Luthers återkommande betoning av lydnad.26 Lydnaden var betydelsefull i klosterhierarkin men betonades också i relationen gentemot Gud. Den asketism som genomsyrade livet i klostren låter oss förstå att även lidandet här hade en speciell mening. Luther kritiserar det konstlade lidandet i klostren, men lidandet har en plats också i hans tänkande. Det ingår, som jag tidigare nämnt, som en aspekt av arbetet. I sin förlängning för lidandet i arbetet, oss närmare Gud.
Luthers framhållande av hur viktigt det är för människan att tjäna sin nästa är ytterligare ett inslag som har en lång kristen tradition och som hade en självklar plats inom den katolska kyrkan. Att hjälpa sjuka och fattiga människor, blev tidigt en viktig uppgift för klostren. Många klosterordnar hade till och med som specialitet att ge omsorg åt behövande.27 Det var ett sätt att förverkliga det kristna kärleksbudskapet.
Vid sidan av det vårdande och hjälpande arbetet ansåg man i klostren att arbetet i naturen var betydelsefullt. Man ville forma naturen i syfte att försöka skapa en ny lustgård. Denna tanke påminner om Luthers idé om att människan hade som uppgift att fortsätta Guds skapelseverk på jorden. Luther framställer
Del I • Den lutherska kallelseläran
människan som Guds medarbetare. Gud ikläder sig den arbetande människans gestalt och utför dennes syssla hur obetydlig den än verkar vara.28 I och med att arbete och skapelseakt på detta sätt förknippas med varandra kommer arbetets värde att höjas.