Hur man skulle se på förhållandet mellan det privata och det statliga forn- minnesskyddet blev föremål för diskussion också i anslutning till en annan fråga som fanns uppförd på programmet:
I hvad mon kan och bör föreningen för sin del bidraga dertill att mot förstöring skydda märkliga forntida byggnader eller lemning- ar af sådana, såsom borgar, slott, kyrkor, kloster m.m. jemte deras konstprydnader?57
När frågan behandlades var inläggen långa och animerade. Personangrepp och illa kamouflerad misstro, framför allt kring huruvida staten kunde sä- gas ta sitt ansvar för att bevara gamla byggnader, saknades inte. Ämnet hade förts fram av Victor Granlund, som gjorde gällande att det fanns ett stort behov av konservering och skydd av borgar, slott, kyrkor och kloster. Enligt Granlund borde äldre byggnader stå under det allmännas skydd. Frågan var emellertid hur detta skulle ordnas. Svenska fornminnesfören- ingen ägde inte tillräckliga medel för att kunna agera som kontrollanter och konservatorer. De officiella myndigheterna gjorde mycket litet. I andra länder hade man däremot lyckats bättre, både genom statliga och enskilda insatser. I Frankrike fanns det exempelvis kringresande konservatorer som avlönades av privata fornminnessällskap.58
Djurklou framhöll att man inte kunde upprätta något generellt förslag eftersom de byggnader som Granlund omnämnt hade olika ägare. För bor- gar, som ägdes av enskilda eller var belägna på enskild mark, kunde staten inte lagstifta om skyddsåtgärder. Däremot kunde föreningen bidra till att ge ägarna anvisningar och rekommendationer. Föreningen kunde inte hel- ler göra något för skyddet och bevarandet av slotten, som ägdes av enskilda eller av staten. När det gällde skyddet av kyrkorna fanns redan utförliga stadgar. Det var snarare den bristande laglydnaden som var problemet. Skyddet av klostren var mera komplicerat eftersom de ”så som ett appen- dix” i regel följde med jorden då den utarrenderades, oftast av staten.59
57 Ibid., s. 208. Diskussionen återges på s. 208-222. 58 Ibid., s. 208f.
Eichhorn invände mot Djurklous slutsatser om föreningens handlingsmöj- ligheter. Även om staten var ägaren av ett fornminne, såsom Vadstena slott, kunde Svenska Fornminnesföreningen undersöka dess skick och underrät- ta Vitterhetsakademien och Överintendentsämbetet.60 Granlund poängte-
rade att hans fråga inte i första rummet rörde den ofta omtalade vandalis- men, utan hur minnesmärken skulle skyddas mot tidens tand och naturens krafter. Att rikta uppmaningar till enskilda trodde han inte mycket på. Bara om ägaren var en förmögen och bildad person ”som vill för bevarandet af fornlemningarna på sin jord göra pekuniära uppoffringar”, skulle sådana uppmaningar hörsammas. Inte heller Granlund ville inskränka förening- ens aktionsradie på det sätt som Djurklou hade gjort. I stället, menade han, var det fornminnen belägna på kronans jordar som man kunde göra något åt: ”Vilja de officiella myndigheterna inte göra någonting, så är det den enskildes rätt och pligt – och framför allt Svenska Fornminnesfören- ingens – att träda i deras ställe.” Det var ett förslag i denna riktning som han ville att man skulle komma fram till. 1867 års förordning inbegrep inte byggnadsminnen, staten lyckades inte ens skydda kronans slott och hade dessutom tagit få steg för att restaurera gamla byggnader på kronans mark. Det var fullständigt i sin ordning ”att den enskilde söker att, i hvad på honom beror, försena den totala förstöring, hvarmed våra märkligaste fornminnen nu äro hotade”.61
Djurklou instämde i uppfattningen att enskilda måste ta sig an det som staten försummade, men framhöll att man bara kunde göra det på for- mell väg. Staten hade knappast föregått med gott exempel och lagen hade visat sig vara ett svagt instrument. Endast riksdagen kunde lämna in sitt veto mot detta sätt att handskas med fornlämningarna. Förstörelsen kunde hindras genom att man på enskild väg vände sig till ägare av borgar och slott, eller till Kungl. Maj:t och riksdagen när staten var ägaren. Magnus Lagerberg instämde i Djurklous uppfattning att staten hade visat sig overk- sam. Fredrik Wilhelm Scholander, som var chef vid Överintendentsämbe- tet och hade ansvar för de kungliga slotten, dementerade påståendena om att staten var undfallen. Han gav flera exempel på konserveringsarbeten som staten bekostat. Sohlman påpekade att de enskilda föreningarna måste rycka in eftersom staten inte kunde svara för kostnaderna. Även om fören-
60 Ibid., s. 211f. 61 Ibid., s. 213.
ingarnas ekonomiska tillgångar inte tillät en verksamhet motsvarade den franska kunde man ändå göra något, inte minst genom att skapa intresse för bevarandet av hotade byggnadsmonument. De enskilda föreningarna och Svenska Fornminnesföreningen kunde bilda opinion.62
Djurklou underströk i ett nytt inlägg att han inte alls avsett att kritisera Överintendentsämbetets arbete. Hans exempel hade gällt de många offent- liga byggnader som inte stod under dess vård. ”Det är egentligen för be- varandet af sådana byggnader för hvilka intet skydd nu finnes, som vi böra träda emellan; då staten tagit ett sådant monument under sin vård behöfver den enskilde ej hjälpa till”. Men, tillade Djurklou, antalet gamla byggnader som ”staten, till följd av brist på medel, icke kan bevara är mycket mera än det som konserveras; och det är just detta, som de enskilda fornminnes- föreningarna, och framför allt Svenska Fornminnesföreningen, bör söka att rädda”.63 Sohlman föreslog att diskussionen skulle avslutas sedan man
frångått dess ämne och ”från flera håll framdragit åtskilliga historier öfver så kallad vandalism.”64
För min del skulle jag önskat, att man i stället sökt utfinna något sätt, hvarpå föreningen kunde få reda på hvilka fornminnen som ho- tas med förstöring, för att genom framställningar till vederbörande kunna förekomma detta. Då diskussionen emellertid utan gagn och nytta irrat ut i rymden, så ber jag att få framställa det förslag, att mö- tet ville vid öfverläggningen i frågan låta bero och att diskussionen således må anses innebära svaret.65