Sohlman framhöll vid det konstituerande mötet i november 1869 att as- sociationsbildningen skulle ses som ett komplement till den statligt orga- niserade fornminnesvården. Det skedde huvudsakligen indirekt genom att förhållandena i Frankrike framhölls som föredömliga. I strävandena att nå djupare kunskaper om medeltidens konstminnesmärken – det avgränsade område inom vilket Sohlman föreställde sig att föreningen i första hand skulle verka – tvekade Sohlman inte att framhålla att initiativet till bildan- det av en förening för detta ändamål skulle mottas med varm hand av ”den officiella myndigheten”, det vill säga Vitterhetsakademien. Som exempel
26 Arcadius (1997), s. 79. 27 Ljungström (2004), s. 115.
på hur man tidigare samarbetat över gränserna mellan den statliga och den enskilda organisationen nämnde han Svenska Fornskriftsällskapet: ”Under de 26 år sällskapet funnits till har det högst betydligt bidragit till att sprida ljus öfver vår medeltid, dess språk, tankeyttringar och förhållanden, utan att derigenom på ringaste sätt göra intrång på andra, mera officiella sam- funds verksamhet.”28
Om det är riktigt att Svenska Fornminnesföreningen stiftades i oppo- sition mot Vitterhetsakademien och riksantikvarien, hur kom det sig då att Sohlman underströk föreningens kompletterande roll i förhållande till andra aktörer och verksamheter? Varför poängterade han att den statligt och privat finansierade och initierade fornforskningen strävade mot ett gemensamt mål? Varför framhöll Sohlman att föreningens område var medeltidens konst och arkitektur när en sådan gränsdragning inte ägde motsvarighet i stadgarna?
Man kan tänka sig flera svar. Ett är att Sohlman bara talade för sig själv, det vill säga att han uttryckte vad han själv uppfattade som Svenska Forn- minnesföreningens viktigaste verksamhet och mål. Möjligen talade han för flera, kanske för en gruppering. Hur som helst kan vi inte med säkerhet säga att han talade för alla. En annan tänkbar tolkning är att han önskade att tona ned betydelsen av en synbar oppositionsställning för att på så sätt undvika en öppen, och för föreningen tänkbart skadlig, konfrontation. Sohlman kan också ha försökt att undvika att föreningen i allt för stor ut- sträckning identifierades med den fria fornforskningens välkända rebeller. Två av dem fanns med bland föreningens initiativtagare, Mandelgren och Hyltén-Cavallius. Ytterligare en fanns med bland de stiftande medlem- marna, Richard Dybeck. Det var med andra ord möjligt att Sohlman ville undvika att den samlade skaran av stiftare och potentiella medlemmar upp- fattade föreningen som en missnöjesyttring och en motståndsrörelse. Brev från Mandelgren till Hyltén-Cavallius bekräftar att Sohlman inte var villig att ställa sig på rebellernas sida, något som naturligtvis framkallade deras missnöje.29
Om man tar föreningens museiplaner med i beräkningen tycks det inte heller möjligt att identifiera föreningen och Vitterhetsakademien som stå-
28 Sohlman (1870), s. 341.
29 KB. Gunnar Olof Hyltén Cavallius samling. Brev från N. M. Mandelgren till O. H. Hyl- tén-Cavallius 26/2 och 31/3 1870.
ende på var sin sida av motsatsparet landsort − huvudstad. Förslaget till ett museum för föreningen var ju ett förslag om ett centralt placerat konstin- dustrimuseum som, till skillnad från provinsmuseerna, hade ett rikstäckan- de uppdrag. Över huvud strävade Svenska Fornminnesföreningen efter att bli en samlingsplats för den fria och frivilliga fornforskningen, ett civilsam- hälleligt organisatoriskt alternativ till det befintliga statliga. Ambitionen var att föreningen skulle verka på riksnivå.
Någon bestämd gräns mellan Vitterhetsakademien å ena sidan och Svenska Fornminnesföreningen å den andra existerade inte, tvärtom kor- sades den av bland andra Oscar Montelius, som var amanuens vid akade- mien och ledamot av föreningen. Den korsades också av konstnären och arkeologen Olof Hermelin. Hermelin valdes som korresponderande leda- mot av Vitterhetsakademien år 1872 och hyste för övrigt liten förståelse för det utbredda missnöjet med den rådande fornminnespolitiska ordningen.30
Vitterhetsakademien var inte heller en sammansvetsad motståndare. Dy- beck, för att nämna ett exempel, hade en inflytelserik beskyddare i his- torikern F. F. Carlsson, en av Vitterhetsakademiens medlemmar, medan han däremot befann sig på permanent kollisionskurs med riksantikvarien.31
1873 invaldes Djurklou som arbetande ledamot i akademien. I den före- gående röstningen hade Djurklou fått fem röster – mot fyra för den andra huvudkandidaten, Hans Hildebrand. Riksantikvarien, vars kandidat förstås var sonen, förmodade en komplott inom Vitterhetsakademien till Djur- klous fromma, men det är inte poängen här. Den är i stället att visa att föreställningen om att föreningen stod i skarp oppositionsställning till Vit- terhetsakademien är överdriven.32
Samtidigt som det finns anledning att nyansera föreställningen om Svenska Fornminnesföreningen som motståndsrörelse är det knappast tillfälligheter som format den dominerande bilden. Varken riksantikvarien eller hans son, Hans Hildebrand, som var nybliven amanuens vid akade- mien och hade etablerat sig som arkeolog, eller någon annan av Vitter- hetsakademiens ledamöter fanns med bland de tidigaste medlemmarna. Så småningom blev riksantikvarien, efter en häftig debatt i styrelsen, heders-
30 Maj Odelberg, Med portfölj och ritstift. Olof Hermelin − En fornforskningens tjänare (1993), s. 30ff.
31 Mangård (1937), kap. 2-5. 32 Insulander (1969), s. 100.
ledamot, men det var först senare.33 I en förening som kallades Svenska
Fornminnesföreningen talar denna frånvaro sitt tydliga språk. Bror Emil Hildebrand fattade genast hela initiativet som en protestorganisation, sam- lad av Mandelgren, hans antagonist sedan decennier.34 Hyltén-Cavallius
å sin sida såg med förtjusning på Hildebrands misstankar. I januari 1870 skrev Hyltén-Cavallius följande illustrativa rader till Mandelgren:
Underrättelserna om vår förening intressera mig lifvligt. Att Her- rarne i Akademien med oro se sig isolerade, d.v.s. rubbade i sin do- minerande ställning, finner jag högst naturligt. Ty hvad som hänt är mer än en opinionsyttring, det är en revolution […] Men saken är en national-sak, och ingen af oss lärer finna sig deri att den görs till en lotteri-affär eller brukas för rent personliga syften. Vilja de ledande viljorna i Akademien i allt blott tänka på sig sjelfva, medan de såsom skylt föra på tungan ett fosterländskt intresse, utan att för detta ens offra sina personliga antipathier, så blir det på tiden för hvarje he- derlig man att kämpa deremot, i det ögonblick vi förenar oss mot detta oväsen, så blir Akademien blott skuggan av en skugga.35 En revolution? Hyltén-Cavallius, som ibland besökte huvudstaden men of- tast befann sig långt från intrigernas centrum på sin gård i Småland, agera- de flitigt bakom kulisserna för att revolutionen skulle få så många anhäng- are som möjligt. Han bistod Mandelgren med strategiska råd i allehanda ämnen. Liknande brev utväxlades mellan Hyltén-Cavallius och Djurklou. Alla tre var lika engagerade i frågan om de lämpligaste sätten att förvandla akademien till ”skuggan av en skugga”.36
33 Håkan Nordmark, ”Historien i det nya riket: Ett och ett annat om historieforskning och fornsakernas handhavande i attentatens och jubelfesternas tidevarv”, Att komma till tals:
Nedslag i den nordiska historiens vardagslunk och konflikter, ed. Peter Danielsson et al. (1999),
s. 204. Nordmarks artikel är förövrigt intressant som historiografisk reflektion över bland andra Birger Nermans perspektiv på föreningens historia.
34 Åke Stavenow, Nils Månsson Mandelgren (1972), s. 114ff; Bengt Jacobsson, Nils Månsson
Mandelgren: En resande konstnär i 1800-talets Sverige (1983), s. 24f.
35 LUB. Nils Månsson Mandelgrens samling. Brev från G. O. Hyltén-Cavallius till N. M. Mandelgren 12/1 1870.
36 KB. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius samling. Brev från G. Djurklou till G. O. Hyltén- Cavallius 3/6, 11/8 och 11/2 1872.