En likartad syn på fornminnesföreningarnas betydelse och uppdrag pre- senterades av Hans Forssell i Svensk Literatur-tidskrift i en samlingsrecen- sion under rubriken ”Svenska Minnen” 1867.48 Bland de anmälda böck-
erna fanns bland andra den fjärde delen av Leonard Fredrik Rääfs verk,
Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre Härad i Östergötland,
andra upplagan av Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns Historia och Beskrif-
ning samt Redogörelser för Föreningens för Nerikes Folkspråk och Fornminnens
46 Ibid. Cit. s. 193 och s. 194. 47 Ibid., s. 197.
48 Hans Forssell, ”Svenska Minnen”, Svensk Literatur-tidskrift VII (1867), s. 389-419. Redan vid unga år var Hans Forssell etablerad som en tongivande historiker på väg mot en kar- riär som ledande politiker, skriftställare, ämbetsman och ledamot av Svenska Akademin.
verksamhet, 1859-61.49 Forssells anmälan innehöll en detaljerad översikt
över vilka fornminnesföreningar som hade stiftats, var och i förekomman- de fall av vem. Uppenbarligen var Forssell väl underrättad i ämnet. Han var också villig att ta föreningarna i försvar.
Enligt Forssell hade fornminnesföreningarna två förutsättningar. Den ena var den historiska kunskapens natur. Den andra var den historiska kun- skapens betydelse för folket. Därav följde att föreningarna hade en dub- bel mission. De skulle ”bana väg för vetenskapen” och ”åt folket meddela kärlek för forntiden och dess minnen”. Att föreningarna fick karaktären av provinsföreningar var både naturligt och betydelsefullt: ”Våra provin- ser äro onekligen små nationella enheter inom det stora svenska folket, hvar med sin egendomlighet af natur, språk, lynne och sed, hvar med sin egen utveckling inom det stora samhällets utveckling, hvar med sina egna gemensamma vigtiga intressen”. Kommunallagstiftningen hade bekräftat dessa befintliga sociala förhållanden och gett dem ett erkännande. Genom bildandet av fornminnesföreningar hade man tagit ett viktigt steg för att skapa och vidmakthålla ”den allmänanda som är ett folks förnämsta lifsvil- kor”. Känslan av gemensamhet uppstod ”lättare inom en mindre krets än inom en större” och var samtidigt ett villkor för gemenskapen inom den större.50 De privata föreningarna skulle verka för att stärka den känsla av
gemenskap som ägde sina rötter i ”i minnenas och folkegendomlighetens fasta jordmån”.
Hvad de sålunda utså af kärlek och intresse för minnena skola de sjelfva skörda i den medverkan, som de så väl behöfva vid sjelfva samlandet af dessa minnen. Och med dem skall ock vetenskapen skörda och blifva dem öfvermåttan tacksam för deras vinster. Af dem väntar hon upplysningar som eljest ej stode att vinna; af dem vän- tar hon skydd och försvar för det som okunnigheten arbetar på att förstöra. Det är i sanning ej litet det fält, som för dessa föreningar ligger öppet; förstå de blott att uppmärksamma allt, skola de finna sysselsättning för mångahanda krafter. Och sjelfva nödvändigheten af en sådan krafternas förening som deras visar sig dessutom tydligt af de uppgifter, som framställas genom vissa af våra minnens beskaf- fenhet. Vi hafva kungliga förordningar till fornminnens skydd, men
49 Leonhard Fredrik Rääf, Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Öst-
ergöthland, bd 4 (1865); Axel Emanuel Holmberg, Bohusläns historia och beskrifning (1867); Föreningens för Nerikes Folkspråk och Fornminnens verksamhet, 1859-61(1861).
de verka endast ofullkomligt, så länge ej på alla punkter det intresse finnes, som drifver till åklagan, när bonden lägger runstenarna till brotrappa eller vägfyllnad; så länge ej ögon äro öppna och med- el finnas till hands att skydda ättehögarne, som skottas undan för plogfåran; så länge hos vederbörande ej en aning finnes om värdet hos de fula gubbar, som från altarskåpen i bästa fall kastas undan på tornvinden.51
Av Vitterhetsakademien, som endast hade en riksantikvarie, en intendent och några amanuenser, och dessutom en mångfaldig verksamhet att ta hand om, kunde man inte begära underverk. Dess ämbetsmän kunde omöjligen ingripa på fornminnesskyddets alla områden. Många krafter behövdes för att fornminnena bevarades ”och dessa krafter måste förena sig, ty den en- skilda förmår i de flesta fall föga eller intet öfver den motståndskraft som ligger i ett folks likgiltighet”. I likhet med Hildebrand underströk Fors- sell att föreningarna inte skulle begränsa sina uppgifter till att ta vara på de minnen som kungliga förordningar ”tagit till sitt hägn och en kung- lig akademie gjort till sin specialitet”. Framför dem låg ett mycket större arbetsfält. Samlandet av dialekter, sägner, vidskepelse och folktro hörde dit. Dessutom fanns det massor av upplysningar att hämta om den lokala historien i städernas, länens och häradernas arkiv och hos enskilde sam- lare.52 Forssell tillfogade till sin uppräkning av fornminnesföreningarnas
verksamhetsområden och till den stora betydelse, som han tillskrivit dem, följande kommentar:
Vi vänta oss här af en och annan ett misströstande tvifvelsmål, och våra förhoppningar skola kanske kallas öfverspända af dem, som icke vilja bygga på någon annan verksamhet än den, som öfvas å dragande kall och embetets vägnar.53
51 Ibid., s. 402. 52 Ibid. 53 Ibid., s. 403.
00
Avslutning
Den position som både Forssell och Hildebrand intog är av stor museipoli- tisk betydelse eftersom den markerade att det statliga och civilsamhälleliga historiebevarandet kunde samexistera. Den grundläggande principen var att skilja mellan det statliga och det regionala ansvaret och att reservera det vetenskapligt grundade historiebevarandet åt staten. Fornminnesfören- ingarna, det medborgerligt grundade historiebevarandet, skulle verksamt kunna bidra till att ta till vara och vårda den stora mängd fornminnen som av såväl legala som resursmässiga skäl låg utom räckhåll för de statliga äm- betsmännen. Legitimiteten för forminnesföreningarnas regionala ansvar vilade på att man att man å ena sidan skulle befästa den regionala särarten och fästa den regionala identiteten i ”minnenas och folkegendomlighetens fasta jordmån”. Å andra sidan skulle föreningarna fostra folket till aktning för och aktsamhet om historiens lämningar. Genom att särskilja det stat- liga vetenskapligt motiverade riksansvaret för historien från föreningarnas folkfostrande regionala ansvar såg man en möjlighet till harmonisering.
Torkel Molin påpekar i sin studie av Götiska förbundet att dess över- tagande av Vitterhetsakademin syftade till att göra om den från veten- skapssyftande inrättning (under ledning av upplysningshistorikern Jonas Hallenberg) till ett centralt instrument för nationsbildning och storsvensk patriotisk väckelse. Det är anmärkningsvärt att Hildebrand, som var med- lem av Götiska förbundet, sekunderad av Hans Forssell, ville avstå dess nationellt identitetspolitiska uppgifter åt fornminnesföreningarna i ut- byte mot ett monopol för den vetenskapligt syftande riksorganisationens uppgifter. Här framträder en bestående ovilja från akademins sida att axla Götiska förbundets program, något som lämnade utrymme åt de fria forn- forskarna att utmana riksantikvarien, Vitterhetsakademin och Statens his- toriska museum, inte bara regionalt, utan även på riksnivå.
I det följande kapitlet skall jag visa hur förhoppningarna om en fredlig samexistens mellan staten och föreningarna grusades och hur konflikterna mellan företrädarna för den fria fornforskningen och den statliga kulmine- rade med den så kallade bronsfejden i början på 1870-talet. Senare skall jag komma in på hur den tänkta bodelningen mellan folkfostrande och veten- skapliga motiv för historiebevarande och bodelningen mellan det statliga riksansvaret och det enskilda regionala ansvaret havererade − främst genom Artur Hazelius försorg. Jag skall också åskådliggöra hur man efter Hazelius
död, i frågan om relationen mellan Nordiska museets två delar, Skansen och det "egentliga" museet, skulle försöka återinföra en organisatorisk åt- skillnad mellan de fosterländskt väckande och vetenskapliga syftena med historiebevarandet.