Det första steget i den götiska handlingsplanen var tillsättningen av en antikvitetsintendent. Ett andra mål var en ny lagstiftning. En sådan för- utsatte, menade man, att vägledningar för identifikation av fornminnena hade upprättats. Först när allmogen fått kunskaper om fornminnena och redskap för att känna igen dem var en förändring av lagstiftningen aktuell. Den som inte visste att ett fornminne hade förstörts kunde inte heller anses ansvarig för sitt brott och straffas, ansåg man. Det sista steget var att inrätta en ny antikvarisk myndighet med egna tjänstemän och egen stat. Till tjäns- temännens planerade uppgifter hörde handläggning av inlösen av föremål, inspektionsresor, fornminnesinventeringar och fornforskning. Tanken var alltså att Sjöborg i kraft av sitt ämbete skulle åstadkomma en nyordning av antikvitetsstudierna och vården av fornminnena.46
I slutet av 1820-talet förändrades förutsättningarna för den götiska handlingsplanen för fornminnesvård och fornforskning. Medlemmarna i Götiska förbundet kom då att stärka sitt grepp om den forne menings- motståndaren, Vitterhetsakademien. Adlerbeth hade tagit inträde 1818, Esaias Tegnér 1821, Geijer 1824, Johan Henrik Schröder 1827, Bernard von Beskow 1829 och Rääf 1829. Johan Gustaf Liljegren, en av Sjöborgs adepter, hade blivit akademiens amanuens 1822 och valdes till akademiens sekreterare och riksantikvarie 1827. Behovet av en strategisk allians ut- anför och i opposition mot Vitterhetsakademien minskade och några yt- terligare initiativ för att inrätta en ny antikvarisk myndighet vidtogs inte. I stället strävade Götiska förbundets medlemmar efter att reorganisera Vitterhetsakademien, något som Liljegrens utnämning till riksantikvarie underlättade.47
44 Harald Schiller, En originell herre: Pehr Tham till Dagsnäs, den siste rudbeckianen (1930). 45 Molin (2003), s. 257ff.
46 Ibid.,s 146ff. 47 Ibid., s 164f.
En förnyelse av lagstiftningen stod, som sagt, på Götiska förbundets dag- ordning. När allt fler av förbundets medlemmar tog säte i akademien ökade utsikterna att få en förnyelse till stånd. Märkligt nog var det inte någon av förbundets medlemmar som reste frågan om en förändring av 1666 års pla- kat i akademien. Officiellt väcktes ärendet av generallöjtnanten och presi- denten i krigskollegium Gustaf Wilhelm af Tibell under senhösten 1826.48
Kanske fanns det ett spel bakom kulisserna som var mera avgörande än det som faktiskt sades på akademiens sammankomster. Adlerbeth, Rääf och Sjöborg var de av Götiska förbundets medlemmar som mest hade enga- gerat sig i frågan om en förnyelse av lagstiftningen. När ärendet gick till Kungl. Maj:t hamnade det på Adlerbeths bord. Adlerbeth var förste expe- ditionssekreterare i Ecklesiastikexpeditionen. Molin har kunnat konstatera att den nya förordningen faktiskt skrevs av denne.49
I Vitterhetsakademien yrkade Tibell på att kännedomen om 1666 års plakat skulle ökas genom att alla kyrkoherdar ålades att läsa upp plaka- tet från predikstolen en gång varje år. På så sätt, menade han, skulle man kunna förhindra att överträdelser ägde rum som helt enkelt var orsakade av bristande kännedom om plakatets existens. Vitterhetsakademien skulle lämna ett sådant förslag till Kungl. Maj:ts prövning, föreslog Tibell.50 Vid
samma tillfälle lästes 1666 års plakat upp för de närvarande akademileda- möterna. Det är okänt hur många av dem som redan kände till plakatets exakta formuleringar, men vid den efterföljande diskussionen i akademien restes invändningar mot lämpligheten av Tibells förslag. Den dåvarande statsministern Gustaf af Wetterstedt framhöll att med tanke på att plakatet innehöll ålderdomliga uttryck och formuleringar ”till närvarande tidsskick ej alldeles afpassade” var uppläsandet av plakatet från predikstolarna kan- ske inte rätt väg att gå. Flera instämde med af Wetterstedts uppfattning och man beslutade att inga åtgärder skulle vidtas till ”våra forntids min- nesmärkens fredande” innan akademien hade kunnat diskutera ämnet lite mera grundligt.51
Efter att frågan hade behandlats på flera möten i Vitterhetsakademien författade man en skrivelse till Kungl. Maj:t. Skrivelsen är belysande för
48 Schück (1944), vol. VIII, s. 272. 49 Molin (2003), s. 168.
50 Schück (1944), vol. VIII, s. 272. 51 Ibid. Cit. s. 273.
hur långt man nu hade rört sig från Rosenhanes och Adelcrantz uppfatt- ningar om Vitterhetsakademiens och riksantikvariens ansvarsområden och ställning till andra aktörer. I skrivelsen anförde man som ett motiv för en prövning av förordningen att ”personer af wälment, men missförstådt nit för Fosterlandets ålderdoms minnen” hade flyttat runstenar jämte utfört grävningar i ättehögar, vilket skett utan ”närvaro af någon i fornforskning- en kunnig person” men ofta berövade ”historien vigtiga uplysningar” som däremot under en ”verkelig Antiquarius ledning kunnat vinnas”. Av detta skäl ville man anmäla till Kungl. Maj:t prövning ”hvad utvägar må i Nåder synas lämpligast att för efterverlden bevara de ännu återstående lemningar af forntida Minnesmärken”. Några förslag till vilka åtgärder som kunde vara lämpliga lämnade man inte.52
Vilka problem kan man då ha identifierat i 1666 års plakat när det lästes upp i Vitterhetsakademien? Kongl: Mayst:s Placat och Påbudh Om Gamble
Monumenter och Antiquiteter utfärdades av förmyndarregeringen, ledd av
Magnus Gabriel De la Gardie, 1666.53 Plakatet började med att inskärpa
det misshag som den utbredda oaktsamheten och bristande pieteten för monumenten väckt hos konungen. Härpå följde en uppräkning över de lämningar som inte visades tillbörlig vördnad. Den bristande vördnaden gällde således ”icke allenast de vhrgamle antiqviteter, qvarlefwor och ef- terdömen, som, alt ifrån hedendomen, utaf framfarne Sveriges och Götha Konungars, samt andre deras förnämlige mäns och undersåtars manlige bedrifter, som för detta öfver hela vårt rike, dels uti store borger, skansar och stenkumbel, dels uti stoder och andra stenar med runaskrifter ing- rafne, dels uti deras grifter och ättebackar uti temmelig myckenhet bestått hafva” utan också ”de monumenter, som både af Konungar, Drottningar och Förstar, samt andre förnäme af riddarskapet och clerkeriet uti våre christne kyrkor till deras heder och åminnelse, hafva varit lemnade”. För att motverka den oreda och oaktsamhet som utbrett sig mot allt det som ”hela vårt rikes odödliga beröm märkeligen ländade äro” hade beslutet fat- tats att kronan skulle beskydda och handhava alla sådana minnesmärken mot vidare olovlig hantering. Från plakatets första dag gällde därför att ingen fick riva eller förstöra borgar, hus, fästen, skansar, stenkummel, eller på annat sätt fördärva stoder och stenar med runinskrifter, jordhögar och
52 Ibid. Cit. s. 273f.
ättehögar där kungar eller andra förnämligheter fått sina gravar. Plakatet fortsatte:
[E]ftersom Wi alle sådane gamle monumenter, som uppå någon Wår och Kronans jord, egen eller skatte, antingen den oss tillhör eller före detta tillhört hafver, och nu på något sätt afhänd är, be- lägne finnes, ifrån all sjelfviljande åverkan, icke annars än voro de vår enskilda egendom, alldeles frikalle och uti vårt konungslige hägn och beskydd anamma låte.
Bestämmelsen att alla monument som utsattes för vanvård skulle frikallas gällde emellertid inte de som var belägna på frälsejord. Plakatet var, liksom andra lagar och förordningar vid denna tid, anpassad efter samhällets upp- byggnad i ståndskorporationer. Adeln uppmanades i stället att vårda monu- menten på sina jordar ”som denne Wår nådige intention, sakens vigtighet och deras egen heder kan vara likmätig”. I fråga om de övergivna katolska kyrkorna och klostren var 1666 års plakat särskilt utförligt. Samma kyr- kor och kloster, som både kronan och enskilda under reformationen utan betänkligheter rövat på handskrifter, nattvardskalkar och silverljusstakar, ställdes nu under lagens skydd. Plakatet stadgade ett för alla stånd gällande förbud mot att plundra kungars, furstars eller andra förnäma personers gravar som kunde finnas i ödelagda kyrkor och kloster, eller i ännu stående sådana. Man fick inte heller lov göra dem till sina egna, eller på andra sätt göra intrång. Alla kyrkor och kloster, deras tyg, redskap, väggprydnader, fönstermålningar och andra inventarier, tillsammans med alla gravar inom kyrkan eller på kyrkogården skulle fredas. Den som bröt mot lagen skulle plikta och ”Wår höga onåde undergifven vara”. Den som gjort åverkan på något monument skulle dessutom se till att det återställdes i sitt ursprung- liga skick. Ansvaret för att lagen följdes lades på kyrkans ämbetsmän och centralmaktens lokalförvaltning.