I Stockholm var föreningslivet mycket livligt, men den första associatio- nen som satte historiebevarandet i centrum för sin verksamhet bildades i Örebro på initiativ av Gabriel Djurklou. Sammanslutningen kallades För- eningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen, och tillkom 1856. Dess första ordförande var prästen, författaren och den liberala reformvännen Gustaf Wilhelm Gumælius. Kanske är det inte nå- gon tillfällighet att den första fornminnesföreningen bildades i Örebro. Örebro intog, liksom Göteborg, en betydelsefull plats i liberalismens geo- grafi, en plats som befästes med resandet av statyn av Engelbrekt på Stora Torget. Engelbrektgestalten spelade en central roll som folkfrihetens sym- bol i den liberala nationsformerande historieproduktionen. Till dess sym- boliska kraft bidrog inte minst den redan nämnde Gumælius genom sin av Svenska Akademien belönade diktsamling, Engelbrekt: Sånger, som utkom 1858.31 Man kan dock knappast karaktärisera den vaknande fornminnes-
rörelsen i sin helhet som ett uttryck för liberala strävanden. Tvärtom var fornminnesälskarna i centrala historie- och museipolitiska frågor en högst heterogen skara.
Vid Örebroföreningens första sammanträde i januari 1857 antogs ett förslag till föreskrifter för föreningens fornminnesvård. Föreskrifterna ut- tryckte tydligt ambitionen att åstadkomma en civilsamhällelig och frivillig
30 Lennart Pettersson, Konstnärsgillet: Konstliv och föreningsväsende vid mitten av 1800-talet (2000). Appendix IV, ”Tal och föredrag i Konstnärsgillet 1846-1854”, s. 265ff. Cit. s. 270.
31 Gustaf Wilhelm Gumælius, Engelbrekt: Sånger (1858). Engelbrektsstatyn och Gumælius behandlas av Magnus Rodell, Att gjuta en nation: Statyinvigningar och nationsformering i
organisering av historiebevarandet. Föreningens målsättning var att för varje socken utse en uppsyningsman. Dennes uppgift var att övervaka att socknens högar, stensättningar, minnesstenar, förskansningar, gamla medel- tida byggnader och äldre inventarier i sockenkyrkan inte förstördes eller skingrades. För att underlätta för uppsyningsmannen skulle föreningen se till att upprätta förteckningar över fornlämningar. Varje år skulle uppsy- ningsmannen ombesörja att förteckningarna lästes upp från predikstolen ”och deri uppräknade minnesmärken fredlysas med erinran om det ansvar Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 17 April 1828 i thy fall stadgar”. Om ett fornminne på något sätt hotades, exempelvis till följd av odling eller byggnation, skulle jordägaren anmäla detta till uppsyningsmannen och föreningens ledamöter skulle ges tillstånd att närvara vid ett eventuellt borttagande.32
Något av ett program för föreningen formulerade Djurklou i inled- ningen till sin handbok Ur Nerikes folkspråk och folklif: Anteckningar utgifne
till fornvänners ledning (1860).33
Äro nu, såsom vi i det föregående sökt visa, folklifvets minnen värda en närmare belysning, så måste de samlas och bevaras, för att göras tillgängliga för forskaren. Och man får ej allt för långt dröja här- med, ty hvad som skall göras, måste göras snart, innan alla de gamla, som ensamt hafva något att förtälja, nedlagt sina trötta hufuvden. Men då hvarje vrå af gamla Sverige härvid måste genomforskas, så är detta ett drygt arbete, som kräfver mångas förenade krafter. Ja, skall något af verkligt värde vinnas, så måste en allmän bouppteck- ning öfver den ännu behållna återstoden snart börja i alla landsän- dar, och ingen, som känner ett svenskt hjerta i bröstet, bör anse sig för hög eller för ringa, att medverka till sakens befrämjande. En sådan öfvertygelse om svenska folkets pligt att sjelft taga denna sak om hand, uppmanade för trenne år sedan några fosterlandets vänner i Nerike att stifta en förening till samlande af hembygdens fornmin- nen och skyddande af dess fornlemningar.34
32 Föreskrifterna citeras i sin helhet av Bertil Waldén, ”Två slår den tredje: Gabriel Djurklou − Bror Emil Hildebrand − Richard Dybeck", Från bergslag och bondebygd (1956), s. 66. Se också Lars Sellberg, Av kärlek till fosterland och folk: Gabriel Djurklou och dialektforskningen (1993), s. 107.
33 Gabriel Djurklou, Ur Nerikes folkspråk och folklif: Anteckningar utgifne till fornvänners led-
ning (1860), s. V-XI.
En av grundpelarna i föreningens verksamhet var att upplysa allmogen om fornminnena och fornsakernas värde. För detta ändamål skulle man intebara uppspåra och undersöka landskapets fornminnen utan även of- fentliggöra resultaten av dessa efterforskningar. Föreningen lät trycka ett sammandrag av de förteckningar över fornminnen som man upprättat och delade ut dessa till sockenbiblioteken, åklagarna och till samfälligheter på vars ägor det fanns fornlämningar. Man vinnlade sig också om publice- ringen av årsberättelser och andra rön. En skärpt bevakning av fornmin- nena skulle hindra bönderna att förstöra dem, men avgörande för historie- bevarandet var, menade man, att allmogen tillägnade sig en förståelse för deras fosterländska värde. På så sätt kunde man förmå allmogen att sätta pieteten mot det förflutnas lämningar framför behovet av utökad odlings- mark, material till vägar och byggnader. Endast det allmänna och på över- tygelse grundade erkännandet av fornminnenas värde kunde rädda dem från förstörelse och utan en sådan övertygelse var fornminnesförordningen meningslös, ansåg man.35
Djurklou verkade aktivt för att ge spridning åt fornminnesföreningstan- ken. Han kontaktade Nerikes Nya Allehanda, Svenska Tidningen och Afton-
bladet. Han skrev till August Sohlman, som var redaktör för Aftonbladet och
en inflytelserik gestalt i 1800-talets associationsväsende. Han vände sig till flera av sina gamla studiekamrater från Uppsala, till en lång rad personer i Örebro och på andra orter i länet. Han skrev till vänner i Norge och Dan- mark.36 Inom kort hade flera fornminnesföreningar bildats. Helsinglands
fornminnesällskap (1859), Södermanlands fornminnesförening (1860), Westmanlands fornminnesförening (1861), Gestriklands fornminnesför- ening (1862), Dalarnas fornminnesförening (1862) Värmlands naturhisto- riska och fornminnesförening (1863), Vestergötlands fornminnesförening (1863), Östergötlands fornminnesförening (1864), Föreningen för Skånes fornminnen och historia (1865) och Hallands fornminnesförening (1865), är några exempel.37 Det snabbt växande antalet fornminnesföreningar är i
sig ett vittnesbörd om hur allt fler blivit gripna av intresset för fornforsk- ning och samlande och att 1800-talets politiska, sociala och ekonomiska
35 Britt-Marie Insulander, ”Nils Gabriel Djurklou som folklorist”, Saga och sed (1969), s. 43- 49; Sellberg (1993), s. 99-107.
36 Sellberg (1993), s. 91f.
37 En redogörelse för de lokala fornminnesföreningarnas framväxt med olika exempel finns i Arcadius (1997), kap. 2.
omvandlingar medförde en omgestaltning av den historie- och museipo- litiska scenen.