”Antiqvitetsvännen” fick inte stå oemotsagd. Två genmälen publicerades inom kort. Ett var skrivet av Hazelius.62 Det andra av vapenbrodern Chris-
toffer Eichhorn, som uppträdde under signaturen ”Också vän af fornsam- lingar”.63 Eichhorn var konsthistoriker, publicist och samlare. Han biträd-
de Hazelius med upplysningar om föremål och priser och med goda råd i allmänhet. Vid upprepade tillfällen fram till sin död 1889 skrev han artiklar om Skandinavisk-etnografiska samlingen/Nordiska museet och museets publikationer i huvudstadspressen. Betydelsen av Eichhorns journalistiska värv för museet kan illustreras med följande brev från Hazelius, skrivet i april 1876:
Skulle du ej ännu en gång vilja stöta i trumpeten i fråga om den norska afdelningen i Dagl. Allehanda? På över 4 månader har om densamma i tidningarna förekommit föga mera än din uppsats. Också bekymrar sig allmänheten föga om henne. […] Är nu hela detta norska museum af sådan obetydlighet, att det skall tigas ihjäl? Det kraftiga handtag, som pressen kunde gifva mig, har jag i sanning icke fägnat mig åt.64
62 Artur Hazelius, ”Skandinavisk-etnografiska samlingens möjliga ’förskingring’. Till redak- tionen af Nya Dagligt Allehanda”, Nya Dagligt Allehanda 29/11 1875.
63 Christoffer Eichhorn, ”Är Skandinavisk-etnografiska samlingen lagligen skyddad mot förskingring?”, Nya Dagligt Allehanda 30/11 1875.
Eichhorn var en av de få som vid diskussionerna om fornminnesförord- ningen i Svenska Fornminnesföreningen drev en radikalt liberal linje och hävdade att fornminnesförordningen i sin helhet borde avskaffas. Hans ståndpunkt var att statens inblandning saknade berättigande. I den mån som staten hade med fornminnena att skaffa skulle det ske på markna- dens villkor.65 Samme Eichhorn blev en av Hazelius viktigaste allierade.
”Antiqvitetsvännens” artikel kom också direkt att knytas till de segdragna konflikterna mellan den fria fornforskningens rebeller och riksantikvarien, eftersom man antog att Bror Emil Hildebrand dolde sig bakom signaturen och att det egentliga syftet var att införliva Skandinavisk-etnografiska sam- lingen i Statens historiska museum. ”Antiqvitetsvännen” gjorde sig, skrev Eichhorn, till tolk för en ”annexionspolitik” i vilken man kunde spåra ”de gamla sega åsigterna om statens monopol på allt slags antiqvariskt samlan- de”. Men, tillade han, tanken hade få anhängare och många motståndare. Hildebrand dementerade att han stod bakom kritiken, men bara misstan- ken ringade in Hazelius i oppositionens krets.66
Eichhorn hävdade i sin replik till ”Antiqvitetsvännen” att den juridiska frågan var en bisak till en mycket större huvudsak, nämligen ”vigten af de enskilda ansträngningarna i den fosterländska vetenskapens och samlan- dets tjenst”. Han sade sig till och med vara ointresserad av själva frågan om samlingens lagliga skydd och avslutade sitt genmäle med att underkänna dess giltighet:
Jag hoppas imellertid, att d:r Hazelius icke häraf [insändaren] må låta förleda sig att lemna sin oberoende ställning som samlare, och jag är viss på de många, hvilka hittills med välvilja och intressen följt hans verksamhet, som tvifelsutan befinner sig på den ”lagligaste” af alla grundvalar, fosterlandskärleken och det oegennyttiga veten- skapsnitets.
De juridiska spörsmålen kunde emellertid inte helt lämnas åt sidan. Följ- aktligen ägnades ett ganska stort utrymme åt att tillbakavisa ”Antiqvitets- vännens” påståenden. För det första, menade Eichhorn, hade Hazelius aldrig uttalat sig om några andra föremål än de som skänktes till museet som
gåvor. Samlingen i sin helhet kunde knappast betraktas som statens egen-
65 Se kap. 3.
dom. Om nu inte hela samlingen var statens egendom så kunde inte heller dess rättsliga skydd vara hotat. I egenskap av enskild egendom utgjorde samlingen inget undantag från andra former av privata förmögenheter. Ett skydd skulle emellertid kunna skapas på andra sätt. Om Hazelius i ett gå-
vobrev gjorde staten till ägare av de föremål som var gåvor till samlingarna
skulle de eventuella oklarheterna försvinna. ”Antiqvitetsvännens” förslag om ett statligt övertagande av museet var inte obetänkt men det anförda motivet − att räta ut de rättsliga frågetecknen − saknade grund. För egen del hoppades Eichhorn att Skandinavisk-etnografiska samlingen fick kvar- stå i Hazelius ägo.
D:r Hazelii nästan exempellösa framgång har visat, likasom hvarje dylik i våra dagar, att han rätt fattat sin uppgift och rätt fullföljt den; och det skulle då vara ett slags misstroendevotum om på något sätt, från något håll, hinder eller villkor lades i hans väg.
Eichhorn höll dessutom för troligt att riksdagens intresse för ett statligt övertagande av museet var litet. Att man vid två riksdagar beviljat den Skandinavisk-etnografiska samlingen ett anslag var inte bara ett erkännan- de av Hazelius verksamhet. Det var också ett tecken på att man inte hade sett någon anledning till att utöva kontroll över densamma eller att binda verksamheten vid vissa former. ”Frihet för samlaren och ordnaren har utan tvifvel synts riksdagen ett sådant lifsvillkor för samlingen, att andra hänsyn fått gifva vika för denna.”
Gåvobrevet
Eichhorn föreslog, som sagt, att Hazelius skulle upprätta ett gåvobrev. I Hazelius replik, som publicerades före Eichhorns stod detta gåvobrev i cen- trum. Det föranledde redaktionen av Nya Dagligt Allehanda att tillfoga en fotnot till Eichhorns insändare, i vilken man påpekades det lite märkliga i att denne föreslagit en åtgärd som redan var vidtagen och tillkännagiven. Eichhorn visste naturligtvis att Hazelius avsåg att avstyra kritiken genom utfärdandet av ett gåvobrev. Av okänd anledning publicerades artiklarna i fel ordning.
Hazelius genmäle var kort. Möjligen tyckte han att han hade ett trumf- kort på hand att övervinna den uppenbart sakkunnige skribenten med.
Trumfkortet bestod i att han kunde bifoga ett utdrag ur protokollet från Stockholms rådstugurätt, daterat den 19 mars 1874. Enligt protokollet hade ett testamente upplästs i närvaro av flera vittnen. Enligt detta testa- mente skulle de gåvor som hade lämnats (eller i framtiden skulle komma att lämnas) till samlingarna tillfalla staten då Hazelius dog. För dessa fö- remål fanns förteckningar uppställda. Överlämnandet skulle gälla under förutsättning att inte givaren fästat några särskilda villkor vid sin gåva. I testamentet uttrycktes också en önskan om att museet skulle ställas under Vetenskapsakademiens tillsyn. ”Ehuru jag icke vågar smickra mig med”, skrev Hazelius, ”att ’antiqvitetsvännen’ med sin kanske nog ensidiga ju- ridiska uppfattning af det förhållande, hvarom här är fråga, skall finna sig tillfredsstäld af ovanstående förklaring, stannar jag denna gång vid densamma endast med tillägg af ett par anmärkningar”. En sådan rörde ”Antiqvitetsvännens” påstående att ingen kunde kontrollera hur de pengar användes som skänktes till museet. Var en kontroll verkligen nödvändig, frågade Hazelius? Den som inte förlitade sig på att dessa pengar användes på ett riktigt sätt kunde när som helst begära dem tillbaka. När det gällde förslaget om ett statligt övertagande av samlingen markerade Hazelius sin villighet. Men var det rimligt att frågan avgjordes ovanför Hazelius huvud. Det misstankens frö som ”Antiqvitetsvännen” sått lades nu i stället i den- nes egen jord. Varför hade han i Nya Dagligt Allehanda föreslagit ett statligt övertagande av samlingarna utan att först tala med museigrundaren själv?