Inför mötet i Örebro hade man fastställt en rad diskussionsfrågor. Flera av dem berörde den frivilliga fornforskningens och det frivilliga fornmin- nesskyddets innehåll, avgränsning och organisering. Hur skulle samarbetet mellan Svenska Fornminnesföreningen och de lokala fornminnesförening- arna ordnas? På vilka sätt kunde allmänhetens intresse för fornforskningen
40 Sven Nilsson, ”Bref till sekreteraren i Svenska Fornminnesföreningen”, Svenska Fornmin-
nesföreningens tidskrift bd 1 (1871-1872), s. 69-82.
41 RA. Justitiedepartementet. Konseljakt nr 1, 18/1 1873. Skrivelse från Svenska Fornmin- nesföreningen till Kungl. Maj:t 30/4 1871.
42 ATA. Svenska Fornminnesföreningens arkiv. Protokoll. Svenska Fornminnesföreningen 23/1, 6/2, 28/2 och 30/3 1871.
43 RA. Justitiedepartementet. Konseljakt nr 1, 18/1 1873. Skrivelse från Svenska Fornmin- nesföreningen till Kungl. Maj:t 30/4 1871, blad 11.
stimuleras? Vilka åtgärder kunde föreningen vidta för att bidra till att all- mänheten fick kännedom om fornfynd? Hur skulle man kunna hindra för- skingringen av kyrkornas många och värdefulla antikviteter och hur kunde man bidra till bevarandet av byggnadsminnen och historiska monument?44
Den brännbara frågan om en förändring av fornminnesförordningen fick i programmet följande formulering:
Har K. M:ts förordning om forntida minnesmärkens fredande och bevarande af den 29 november 1867 kraftigare än äldre lagstadgan- den främjat det åsyftande ändamålet; och har ej erfarenheten redan ådagalagt, att några ändringar i de föreskrifter och bestämmelser som afse våra fornlemningars skydd, kunna vara af behofvet påkal- lade?45
Diskussionen inleddes av Djurklou. Han höll ett långt och väl förberett anförande. Föredraget, upplyste han, syftade till att granska vilka lagens konsekvenser var för den ”officiella myndighetens” egen verksamhet.46 Av
denna granskning drog han följande slutsatser:
1) 1867 års förordning var verkningslös om man ville åstadkomma ett verk- ligt skydd av fornminnena. Det bekräftades av att Vitterhetsakademien ofta såg mellan fingrarna och ytterst sällan ingrep, trots det lagliga stödet. Den makt som förordningen i teorin gav åt Vitterhetsakademien var i praktiken kringskuren. Skälen var flera. Byggnads- eller odlingsföretag, som på olika sätt innebar att man flyttade eller helt enkelt förstörde minnesmärken, re- sulterade sällan i några anmälningar till Vitterhetsakademien. I stället var laglösheten på denna punkt synnerligen utbredd, inte minst som lusten att leta skatter, allmän nyfikenhet och okynnighet hörde till bilden. När lag- lydiga medborgare undantagsvis hörde av sig till akademien för att pröva ett ärende var avslagen ytterst sällsynta. I själva verket var möjligheten att avslå en sådan begäran mycket begränsad. En jordägare som fick avslag skulle helt säkert yrka på en ersättning för inkomstbortfall och begära ex- propriation av marken. Då man knappast kunde neka någon en rimlig er-
44 ”Svenska Fornminnesföreningens andra årsmöte i Örebro den 19-21 juni 1871”, Svenska
Fornminnesföreningens tidskrift, bd 1 (1871-1872), s. 97-136 och s. 193-237.
45 Ibid., s. 106. Diskussionen om fornminnesförordningen återfinns på s. 106-128. 46 Ibid., s. 108.
0
sättning var risken stor att ett prejudikat skapades, ett ”sådant prejudikat skall förvärfsbegäret nog veta att vända sig till godo”, framhöll Djurklou.47
Antingen förstördes minnesmärkena olagligt eller helt lagligt, förstörda blev de hur som helst. Vitterhetsakademien föreföll inte särskilt benägen att låta lagen gälla i sin stränghet. Man hade inte med lagens kraft försökt förhindra enskilda samlare att ta tillvara eller köpa fornfynd eller föremål som ursprungligen funnits i kyrkor. I den uppgörelse som Vitterhetsaka- demien gjort med fornminnesföreningarna hade akademien gjort medgi- vanden som egentligen stod emot lagen. Dessa förhållanden framkallade i sin tur en föreställning om att akademien efter eget gottfinnande kunde upphäva förordningen.
2) Förordningen var otidsenlig. Den lade hinder i vägen för den fria forn- forskningen och de fria fornforskarna men medgav privilegier åt Vitter- hetsakademien och riksantikvarien. Dess formuleringar blev begripliga bara om man såg till den historiska bakgrunden. I Sverige hade den anti- kvariska forskningen från sin omedelbara början framträtt som en stats- angelägenhet, manifesterad i tillsättningen av en riksantikvarie 1613 (sic!) och inrättandet av ett ämbetsverk 1666. Då Vitterhetsakademien tillkom på 1700-talet ärvde denna från sin föregångare Antikvitetsarkivet tillsy- nen över den antikvariska forskningen. Under 200 år hade staten utstakat dess gränser i plakat, brev och förordningar. Inom ramen för den hävd- vunna uppfattning, att den antikvariska forskningen i första rummet var en statsangelägenhet, hade 1867 års förordning tillkommit. Inte oväntat innebar den därför att Vitterhetsakademiens privilegier ännu en gång bli- vit befästa. Ingen hade emellertid under den långa tidsrymd som förflutit kunnat föreställa sig uppkomsten av en antikvarisk forskning ”utom eller vid sidan af den vederbörligen auktoriserade”.48 Det var just en sådan privat
fornforskning som växt fram vid sidan av den officiella, den som utgick från staten, under 1800-talets mitt. De lokala fornminnesföreningarna och Svenska Fornminnesföreningen var ett uttryck för denna rörelse, men dess utveckling och expansion hindrades av lagstiftningen.
47 Ibid., s. 109. 48 Ibid., s. 107.
I Djurklous argumentation spelade distinktionen mellan den officiella och den privata fornforskningen en viktig roll. Den officiella och den privata fornforskningen åsyftade två olika riktningar. Den officiella fornforskning- en utgick sedan 1600-talet från staten. Den ville monopolisera fornforsk- ningen och dess berättigande vilade på statens intresse av att använda forn- forskningen som ett politiskt redskap. Den privata fornforskningen hade uppstått när de enskilda fornminnesföreningarna bildades på 1850-talet. Till skillnad från den officiella fornforskningen gjorde den inga politiska anspråk: ”Fosterlandskärleken har sedermera framkallat fornminnesför- eningarna; de hafva uppstått genom behofvet att taga reda på allt hvad som sedan längst framfarna tider tillhört vårt land. De representerade den privata fornforskningen.” Historien hade förändrats, fortsatte Djurklou vidare. Där den tidigare varit en statens historia, eller en historia om det offentliga livet, hade det vuxit fram en historia om det enskilda, om folkets vanor och sedvänjor, om dess kultur under olika tidsåldrar. Att tränga ned i det enskilda livet, till ”folkets innersta rot”, var fornminnesföreningar- nas uppgift. Trots detta höll staten fast vid en lagstiftning som gjorde den antikvariska forskningen till en ofri gren av vetenskapen. Visserligen hade staten en allmän skyldighet att värna den andliga kulturen och att skydda fornforskningens material, men det var orimligt att statens ansvar sträckte sig så långt som fornminnesförordningen gjorde gällande. Det var inte hel- ler rimligt att fria fornforskare lastades med tillståndsbevis, villkor och för- bindelser som inte tillkom fornforskare vid statsinstitutionen.49
Några konkreta förslag till hur förordningens skulle förändras lämnade inte Djurklou. I stället avslutade han sitt anförande med uppmaningen att en särskild kommitté skulle tillsättas. Kommittén skulle komma fram till en enhetlig ståndpunkt för föreningen och ”söka utfinna de grunder, hvarpå en ny förordning, bättre öfverensstämmande med eganderättens och den fria fornforskningens fordringar, borde byggas”. Djurklou fortsatte: ”Jag återkommer till hvad jag förut sagt: här fordras en reformation af sjelfva lagens principer; huru och på hvad sätt, derom vill jag nu icke yttra mig, men när tiden kan vara inne att framställa den frågan, vill jag lemna äfven mitt ringa bidrag till dess lösning.”50 Det var av stor vikt att föreningens
åsikter koncentrerades och att de diskussioner man förde om en förändring
49 Ibid., s. 19. 50 Ibid., s. 120.
av förordningen inte stannade vid en tillfällig uppmärksamhet riktad mot dess brister, manade Djurklou.
Att Djurklou hänsköt frågan om en förändring av 1867 års fornminnes- förordning till en kommitté var förmodligen inte någon tillfällighet. Någon gemensam ståndpunkt, annan än den att den ställda frågan skulle besvaras nekande (själva formuleringen av frågan pekade ju också bestämt åt detta håll), kunde mötesdeltagarna inte komma fram till. Åsiktssplittringen var stor, både när det gällde i vilken riktning som 1867 års förordning borde förändras och i identifieringen av vilka principer den skulle vila på.