En annan historia tecknades av Eichhorn i Svenska Familj-Journalen i februari 1875.79 ”Har ni någonsin sett en stark rörelse i lifvet, i ett folks eller bara en
trakts, en stads eller en liten småstadshålas, som ej genast ger sig luft i något skrifvet eller något tryckt? Jag svarar sjelf: knappast, annat än i de dunkla tider då endast ordet fanns”, började Eichhorn. Men där ingen plötslig utveckling ägt rum, där århundraden lagts till århundraden sakta och i små framsteg, där od- lingen följde en naturlig och stillsam bana, för dessa områden fanns inga böcker,
79 Christoffer Eichhorn, ”Skandinavisk-etnografiska samlingen”, Svenska Familj-Journalen, XIV, no. II (1875).
inga handlingar att tillgå. För att få veta något om dessa tider fanns bara de föremål som odlingen frambringat, och det var dessa som skulle göra tjänst hos forskaren. Detta var den stora skillnaden mellan historien och fornforskningen. Där den förra ur handlingar, upptecknade berättelser och krönikor kunde sätta samman en ny och mera fullständig beskrivning av vad som ägt rum i det för- flutna, var uppgiften för den andra att ur ”en mängd föremål liksom framlocka bikten om deras innersta väsen, om de händer som danat dem, om de tankar och syften de tjenat, om odlingen hos det folk de tillhört.” Detta var mycket svårare och krävde en slutledningsförmåga och skarpsyn större än historietecknarnas. Av denna anledning var det lätt att förstå varför historien redan tidigt framträtt som en vetenskapligt grundad kunskap om det förflutna, medan fornforskning- ens först under senare tid kunnat börja göra anspråk på vetenskaplig värdighet. Också den gren av fornforskningen som utgjordes av folkbeskrivningen, eller etnografin, hade omsider funnit sin rätta bana och gick ”med trygga låter och högburen panna mot sitt visserligen i fjerran skymtande mål”.
Anledningen till att odlingsvetenskaperna hade gjort sådana framsteg var naturvetenskapernas inflytande och den induktiva metoden: ”Det är den enkla saken att aldrig våga ett påstående, utan att stödjas af bestämda skäl, att aldrig framkasta ett antagande, som ej har bakom sig hela följder af undersökningar, hela massor af undersökta föremål eller af jemförelser.” Det första villkoret för tillämpningen av detta arbetssätt var rika och mångfaldiga samlingar. Detta var orsaken till ”detta samlingsväsen på alla områden, hvilket utgör ett af vår tids mest framstående kännetecken i fråga om vetenskap och konst”. Samlingar var en förutsättning för att bedriva forskning, att jämföra och noga undersöka en- skildheter. Samlingar var själva lösen, och nu hade denna lösen för vetenskapen också nått den svenska etnografien: ”Utan en stor etnografisk samling ingen et- nografi i Sverige!” utropade Eichhorn.
Den svenska folkbeskrivningen räknade sitt ursprung till det sena 1700-talet då Frans Westerdahl, akademiräntmästare i Uppsala, undertecknade förordet till den svenska folkbeskrifningens stiftelseurkund: Beskrifning om svenska all-
mogens sinnelag, seder vid de årliga högtider, frierier, bröllop, barndop, begrafningar, vidskepelser, lefnadssätt, mat och dryck, klädedrägt o. s. v. Efter detta försök sjönk
den svenska etnografin i glömska, även om enstaka ort- och landskapsskildrare emellanåt ägnat klädedräkter och seder hos allmogen ett visst intresse. Med den folkliga väckelse som förlusten av Finland medförde, vändes uppmärksamheten ånyo mot folklivet. Götiska förbundet riktade hågen mot många sidor av det gamla livet, men av någon egentlig betydelse för folkbeskrivningen blev dessa
ansatser inte. Orsaken var, menade Eichhorn, att allmogens seder, klädedräkter och bohag ännu var i bruk. Under dessa omständigheter fanns inget tvingande behov av att samla, anteckna och bevara. Men under de efterföljande decen- nierna blev förhållandet ett annat:
En ständigt stigande folkbildning plånar allt kraftigare ut smärre olikhe- ter i språk, seder, drägt och bohag, och de korsande jernvägarne med sina tusentals lifgifvande väckelser brusa fram öfver spillrorna af allt det i yttre hänseende egendomliga som fordom utmärkte Sveriges landskapsinbyg- gare. Drägterna, redan länge och allvarsamt hotade af stadsbruken allt ifrån början af 1700-talet, hafva nu med få undantag försvunnit.
Dräkterna var de första man hade börjat ta tillvara. Johan Ihre hade gjort en första början till landsmålens upptecknande. Andra författare hade med flit och framgång trätt i hans spår, även om dialektforskningen inte kunde mäta sig med andra grenar av språkforskningen. Sederna, vidskepelserna, bohaget och pryd- naderna hade dock i hög grad försummats. Först fornminnesföreningarna hade vinnlagt sig om deras upptecknande, och forskare som Dybeck och Djurklou hade givit viktiga bidrag. Andra strödda bidrag till folkbeskrivningen hade influ- tit i fornminnesföreningarnas skrifter och handlingar. Landskapsbeskrivare som Holmberg, Hofberg och Lundgren hade också utfört framstående forskning. Först ut med ett verkligt vetenskapligt arbete på detta område hade emellertid Hyltén-Cavallius med sitt arbete Wärend och wirdarne varit. Med Hyltén-Caval- lius hade en vetenskaplig handläggning av det etnografiska materialet påbörjats. Detta verk, skrev Eichhorn, skulle för alltid ”bilda en grundval i den svenska folkbeskrifningen”. Hyltén-Cavallius hade visat hur klädedräkt, bohag, bygg- nadssätt stod i samband med folklivet, med forntida seder och lämningar.
De grundliga efterforskningar som redovisades i Wärend och wirdarne utgick väsentligen ifrån en samling, nämligen Hyltén-Cavallius egen, något som visade på betydelsen av samlingar av detta slag, skrev Eichhorn. Deras stora betydelse för den svenska etnografin hade också tidigt stått klart för Hazelius, som grund- lagt den Skandinavisk-etnografiska samlingen. Och det var hög tid, dräkterna var nästan försvunna, bohagen och husgeråden likaså, tingens namn försvann ”i glömskans natt”. Allt måste tas tillvara; föremål och deras namn, bohag och säg- ner. Den Skandinavisk-etnografiska samlingens uppgift var ”att samla alla mate- riela bidrag till historien om Sveriges och dess stamfränders gamla odling.”