Vem var då denne nykomling bland samlare och museibildare?
Efter Hazelius död våren 1901 skrev Fridtjuv Berg en minnesteckning för Svensk Läraretidning under rubriken ”Artur Hazelius – skolmannen”.36
Hvem Artur Hazelius – Skansdoktorn var, det vet hvarje barn i Stock- holm, och äfven många därutanför − Men Artur Hazelius – skolman-
nen? Honom hafva de flesta sedan länge glömt. Han har för nutidens
släkte varit alldeles fördunklad af sin efterträdare, sitt senare jag. Men i slutet af 60-talet och början af 70-talet kände man ho- nom väl. Han var då en beryktad och – låtom oss tillägga – mycket
illa beryktad man. Han lika väl som Victor Rydberg, med hvilken
han nu delar äran att höljas med rosor och lager.
Hvad som förskaffade honom hans vanrykte var – naturligt- vis – hans nitälskan för en reform.
När Hazelius kallades som stiftande medlem i Svenska Fornminnesfören- ingen var han, som Berg sammanfattade saken, en ”mycket illa beryktad man”. Det var få som efter Hazelius död fann anledning att uppmärksam- ma detta förhållande. Berg skulle kanske inte heller ha gjort det, om han inte också kunnat tillägga, att tiden hade gett Hazelius som stavningsrefor-
32 Ett museum för konstindustri och slöjd i hufvudstaden: Underdånigt betänkande och förslag afgif-
vet den 3 december 1877 (1878). Se även Frick (1978), s. 115.
33 Se kap. 4
34 Nils Månsson Mandelgren, Några bidrag till den svenska arkeologiska forskningens historia
under den tid Dr … B. E. Hildebrand innehaft riksantiqvarie-embetet (1876).
35 Arcadius (1997), s. 76f.
mator rätt. Även om Hazelius som skolman blev alldeles ”fördunklad af sin efterträdare”, återupprättades hans ära också som neograf. Vägen till lag- rarna var emellertid inte ortografin utan Nordiska museet och Skansen.
Artur Hazelius föddes i Stockholm 1833. Fadern var Johan August (Janne) Hazelius, en känd tidningsman och militär. Modern hette Lovisa, född Svanberg. År 1854 blev Hazelius student i Uppsala och promoverades till filosofie doktor där 1860. Ämnet var Nordiska språk. Därefter började han som adjunkt vid Nya Elementarskolan och fortsatte 1864 som lektor i svenska språket och litteraturen vid Högre lärarinneseminariet. Samma år gifte han sig med Sofi Grafström, dotter till skalden och biskopen i Här- nösand Anders Abraham Grafström. År 1868 lämnade han lektorsbefatt- ningen och började som rektor för Albert Vilhelm Staaffs privatskola. År 1869 slutade han där med avsikten att försörja sig som fri skriftställare. Hazelius hade då redan namn av ”språkman”, bland annat genom kritiska analyser av Bibelkommissionens pågående översättning.37 Under slutet av
1860-talet ingick Hazelius i redaktionskommittén för Läsebok för folksko-
lan38 och senare utgav han en egen läsebok med titeln Fosterländsk läsning
för barn och ungdom.39 1874 föddes sonen Gunnar och samma år dog hus-
trun Sofi Hazelius.
När Svenska Fornminnesföreningen bildades hade Hazelius gjort skandal och upprinnelsen till skandalen var Nordiska rättstavningsmötet. Rättstavningsmötet var ett skandinavistiskt uppslag. Vid Andra skandina- viska nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 föreslogs att man skulle arrangera ett nytt skandinaviskt möte för att diskutera möjligheterna att åstadkomma en större likhet mellan de skandinaviska skriftspråken. Som sådan var idén inte ny, men det var först i förbindelse med andra harmo- nieringssträvanden mellan de skandinaviska länderna som rättstavnings- frågan blev föremål för mera genomgripande aktivitet. Grundfrågan var huruvida man kunde reformera stavningen så att gemensamma ljud också hade gemensamma tecken. Förberedelserna började med att man kallade till möten i Kristiania, Köpenhamn, Lund och Uppsala. Både i Uppsala och i Lund förslog man att det skulle finnas ombud från huvudstaden. Ef-
37 Artur Hazelius, Det svenska bibelöfversättningsarbetet med särskilt afseende på den sista proföf-
versättningen af Nya Testamentet (1868).
38 Läsebok för folkskolan (1868).
tersom man inte ville lämna en anhållan till Svenska Akademien vände man sig i stället till Nordiska nationalföreningen. I denna förening var Hazelius medlem och det var så han kom in i bilden. Efter förrättade val samman- trädde ombuden i utskott i de nämnda städerna och sommaren 1869 sam- lades man till ett gemensamt möte i Stockholm. Varje land, eller avdelning, som man kallade det, hade en sekreterare. För den svenska avdelningen utsågs Hazelius.40
Den uppgift som förelagts mötet var att verka för ett gemensamt dansk- norskt stavningssätt samt att undanröja onödiga skillnader mellan detta och det svenska stavningssättet. Sekreterarnas uppgift var att för varje en- skilt land och språk utarbeta en redogörelse för mötets förhandlingar och förslag och de språkvetenskapliga grunder som förslagen stödde sig på. Uppgiften blev för Hazelius del vida mycket större. Orsaken stavades Jo- han Erik Rydqvist, tidens obestridlige språkhistoriska auktoritet, ledamot av Svenska Akademien och Hazelius forne läromästare.
En gemensam utgångspunkt för deltagarna vid Nordiska rättstavnings- mötet var de principer för rättstavningens grunder som hade formulerats av den danske språkforskaren Rasmus Rask. Enligt Rask skulle ortografin för ett språk i så stor utsträckning som möjligt motsvara hur ordet lät. Stav- ningen skulle med andra ord vara ljudenlig. Företrädarna för denna syn samlades under beteckningen nystavare, neografer. I enlighet med denna princip skulle mötet föreslå vetenskapligt grundade och praktiska stav- ningssätt för vart och ett av de nordiska språken. Man skulle också försöka komma fram till gemensamma beteckningar för gemensamma språkljud i danskan, norskan och svenskan. När Hazelius som bäst var sysselsatt med att skriva en redogörelse för vad mötet kommit fram till för den svenska rättstavningens del, ryckte Rydqvist fram både som en stridslysten biläg- gare av mötets förhandlingar och som Hazelius onådige inkvisitor. 41 1870
publicerade Rydqvist boken Ljudlagar och skriftlagar.42 Framställningen in-
fogades sedan i det femte bandet av Rydqvists monumentalverk Svenska
språkets lagar, som utkom 1874.43 Ljudlagar och skriftlagar var framför allt
40 En redogörelse för bakgrunden finns i Artur Hazelius, Om svensk rättstafning 2. Redogörelse
för nordiska rättstafningsmötets förslag till ändringar i stafningssättet jemte berättelse om mötet
(1871).
41 Böök (1923), kap. 4.
42 Johan Erik Rydqvist, Ljudlagar och skriftlagar (1870).
en kritik av Hazelius och Nordiska Rättstavningsmötet, men varken Ryd- qvist eller någon annan hade ännu kunnat ta del av Hazelius redogörelse. Invändningarna hade publicerats före argumenten! Rydqvist föregrep med sin oförsonliga kritik hela diskussionen och avsåg uttryckligen att avfärda den redan innan den börjat. Han uppmanade Hazelius, som fick klä skott för hela rörelsen, att avstå från att publicera sin redogörelse.
Rydqvists indignerade avfärdande av Nordiska rättstavningsmötet och Hazelius försatte den senare i en svår situation. Han skulle sammanställa mötets förslag och tillbakavisa Rydqvist, dessutom skulle han bevisa att Rydqvists underkännande av hans språkvetenskapliga förmåga var grundlös. Hazelius antog utmaningen genom att först, och på eget initiativ, publicera en större studie som behandlade olika principer för och uppfattningar om rättstavningens grunder, Om rättstavningens grunder med särskilt afseende på
svenska språket (1870).44 Först härefter utkom själva mötesförhandlingarna
och mötets rekommendationer, Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets
förslag till ändringar i det svenska stafningssättet jämte berättelse om mötet
(1871).45 Noggrannheten i båda framställningarna är stor. De principiella
grunderna för ortografin behandlas ingående och detaljerat med många ex- emplifieringar och sidoblickar på språkhistorien och fonetiken − Rydqvists välbevakade domäner. Men trots Artur Hazelius stora ansträngningar, trots vännernas försök till hjälp och upprättelse och trots att fadern trädde till hans försvar, var nederlaget ett faktum och det breda stödet uteblev. Inte ens svärfadern, som var ledamot av Svenska Akademien, lät sig övertygas.46
År 1874 utkom på Rydqvists förslag, och som för att befästa vilket stav- ningssätt som gällde, första upplagan av Svenska Akademiens Ordlista. Den följde i huvudsak Carl Gustaf Leopolds rättstavningslära från 1801.
44 Artur Hazelius, Om svensk rättstafning 1. Om rättstafningens grunder: Med särskildt afseende
på svenska språket (1870).
45 Artur Hazelius, Om svensk rättstafning 2. Redogörelse för nordiska rättstafningsmötets förslag
till ändringar i stafningssättet jemte berättelse om mötet (1871).
46 Böök (1923), s. 197-216. En levande belysning av rättstavningsstriden ur Hazelius per- spektiv ger korrespondensen med Fritz Läffler. KB. Fritz Läfflers samling. Brev från A. Hazelius till F. Läffler 4/2, 9/2, 17/2, 8/9, 11/9 1873; 26/2 1874.
Den enskildes plikt
Artur Hazelius började sin bana som samlare och museiman med en liten samling av allmogeminnen och en vision om en permanent utställning av folkdräktsklädda dockor. Precis när samlandet började är inte klarlagt. Ann Margret Holmgren uppgav långt senare att han var igång med samlandet av dräkter redan vid tiden för hennes bröllop 1869.47 Hazelius själv och
hans levnadstecknare har daterat samlandets begynnelse till sommaren 1872. Innan Hazelius förverkligade sin idé påbörjade han arbetet att samla namn, ”vinna personer för saken”, som det hette. Det ovan citerade brevet till Hyltén-Cavallius syftade till att ”vinna” denne. Av Hazelius dagboksan- teckningar framgår med vilken iver och uthållighet han uppsökte personer som kunde tänkas vilja ge honom sitt stöd.48 När Lundin offentliggjorde
Hazelius utställningsplaner i Stockholms Dagblad kunde han meddela resul- tatet av dessa ansträngningar: en lista med namn över personer som ställt sig bakom museiidén. Oscar Dickson, August Malmström, August Wallan- der, Fritz von Dardel, Nils Månsson Mandelgren, Johan Blackstadius, Axel Key, Gustaf von Düben, Hans Hildebrand, Oscar Montelius och Gustaf Retzius fanns med.49 Man får anta att Hazelius inte hänvisade till akade-
miernas försumlighet när han värvade Hans Hildebrand och Montelius så som han gjorde när han vände sig till Hyltén-Cavallius. Men oavsett hur han framställde sina planer så belyser namnsamlingen att han strävade efter att ställa verksamheten på civilsamhällelig grund, ge den vetenskaplig legi- timitet och museipolitisk sanktion. Det faktum att tillskyndarna återfanns i bägge de läger som stått mot varandra i bronsfejden är ett belägg för att han inte på något enkelt sätt kan räknas till de mot Vitterhetsakademin och riksantikvarien kritiska radikalerna. Sammansättningen belyser snarare att Hazelius vinnlade sig om att skaffa bundsförvanter i en bred krets av forn- minnesforskare.
En av de anklagelser som den fria fornforskningens rebeller riktade mot Vitterhetsakademien och riksantikvarien var att man försummade att samla allmogens minnen. Hazelius brev till Hyltén-Cavallius avslöjar att han knappast var omedveten om att samlandet och utställandet av allmo- gens minnen på ett särskilt sätt var associerat med företrädarna för den
47 Ann Margret Holmgren, Minnen och tidsbilder (1926), s. 210. 48 Böök (1923), s. 283-291.
fria fornforskningen. Djurklou framhöll att riksantikvarien Bror Emil Hil- debrand på olika sätt hade försökt lägga hinder i vägen för insamlandet av allmogens minnen.50 Mandelgren och Hyltén-Cavallius delade hans
uppfattning.51 Hazelius omnämnde inte Svenska Fornminnesföreningens
planer på ett konstindustriellt museum, men kommitténs betänkande in- leddes med orden: ”Det blir för hvarje dag allt nödvändigare, att, medan tid ännu är, inom hela Sverige samla och på ett ställe öfverskådligt ordna de yttre qvarlefvorna af den gamla svenska odling, som nu med ständigt ökad hastighet går sin förgängelse till mötes.”52
Men om Artur Hazelius initiativ kunde tolkas som ett museipolitiskt utspel vittnar dagboksanteckningarna och uppräkningen av namn i Lun- dins artikel om att han undvek att − åtminstone utåt − trampa på några ömma tår och att han bemödade sig om att det tilltänkta museet inte skulle uppfattas som ett ställningstagande i den ena eller den andra riktningen. Hans avsikt var att samla och ställa ut inom ett område som ansågs sakna företrädare. Dessutom planerade han att ställa ut allmogens minnen på ett särskilt sätt. I ett brev till Oscar Dickson i oktober 1872 skrev Hazelius att det var ”den enskildes plikt” att göra något för bildandet av ett ”svenskt etnografiskt museum”:
Jag har under resor synnerligen denna sommar och höst dels i Da- larna, dels i Östergötland och norra delen af Småland, fått det lifli- gaste erfarenhet af den förstörelse, som öfvergått och öfvergår våra svenska folkdräkter liksom i allmänhet alla minnen af en äldre tids slöjd och konstfärdighet, och det är under intrycket däraf och af vederbörandes overksamhet, som jag måste anse det vara den enskil- des plikt att med allvar söka rädda för eftervärlden, hvad räddas kan af dessa och liknande föremål.53
50 KB. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius samling. Brev från G. Djurklou till Hyltén-Cavallius 22/11 1870. Se även Insulander (1969), s. 57ff.
51 Nils-Arvid Bringéus, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som etnolog: En studie kring Wärend och
wirdarne (1966), 215ff; Stavenow & Stavenow-Hidemark (1972), s. 91ff.
52 ATA. Svenska Fornminnesföreningens arkiv. Handlingar rörande förslag till Svenska Fornminnesföreningens museum. ”Betänkande med förslag till Svenska Fornminnesför- eningens Museum, afgifvet af dertill utsedde Komitterade.”
53 NMA. Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens tidiga arkiv. Brev från A. Hazelius till O. Dickson 15/10 1872.
Att det var den enskildes plikt att rädda svenska folkdräkter och minnen av äldre tids slöjd och konstfärdighet betydde dock inte nödvändigtvis att uppdraget var enskilt i bemärkelsen exklusivt för Hazelius. När Eichhorn presenterade Skandinavisk-etnografiska samlingen i Svenska Dagbladet i ja- nuari 1874 skrev han följande:
Många hade otvifvelaktigt länge insett, huru nödvändigt det måste vara att från förstörelse eller glömska rädda hvad som kunde främja nyss nämnda ändamål, men det var ingen som tagit initiativet förrän dr Hazelius gjorde det på eget bevåg och med egna krafter. Hade sa- ken öfverlämnats åt en komitté, hvarpå en och en annan långt förut kanske gick och funderade, skulle man ej på länge hafva hunnit till början, och under tiden hade ovärderliga bidrag gått förlorade.54 Om det fanns någon mer konkret kommitté som Eichhorn anspelade på är osäkert. Han kan ha åsyftat Svenska Fornminnesföreningens museiplaner och den kommitté som tillsattes för att utveckla dessa, slöjdföreningens museiplaner eller de pågående försöken att få till stånd ett etnografiskt museum. Associationsväsendet pekade hur som helst ut ett annat alterna- tiv. Men det var inte att bilda en förening, eller försöka verka inom nå- gon redan befintlig, som Hazelius hade tänkt sig. Han ville verka på egen hand och efter eget huvud. Den av Eichhorn tecknade kontrasten mellan det långsamma kommittéarbetet och styrkan av det individuella initiativet avslöjar emellertid att det fanns andra och konkurrenskraftiga alternativ, reella eller potentiella meningsmotståndare. Hazelius bar inte ensam över- tygelsen om allmogekulturens snara undergång. Samlingsarbetet kunde kanske ha organiserats på ett annat sätt. Men vem kunde ifrågasätta att han hade varit först med att ta ett kraftfullt och framtidsinriktat initiativ? En hörnsten i Nordiska museets retoriska försvarsmur, byggd på Hazelius personliga dådkraft, idealitet och karisma, hade lagts på plats.