41
År 1814 fick Adolf Ludvig Stierneld det kungliga uppdrag som han åstun- dat. Han anträdde antikvariska inspektionsresor och skrev indignerade ämbetsberättelser om hur ”tidens loyhet och okunnighet” orsakade ”slum- meraktig skingring och förstöring af Svenska antiquiteter”. Han författade ett memorial, ”Föreskrifter till Förwarande af Forntidens minnesmärken”, i vilket han yrkade på att 1666 års plakat skulle återupplivas och göras känt. Stierneld förklarade att det krävdes en ny och bestämd statlig styrning av bevarandet av fornminnena. Han påpekade bestämt att det måste göras tydligt för Konungens befallningshavande att antikviteterna stod under deras överinseende och att man på alla sätt måste tillgodose att ”icke es- priten af antiquiteters Samlande undergräfves och deras bibehållande som samlingar blir varaktig.”1
Tre år senare, 1817, började han på ett annat spår. Stierneld tog ini- tiativet till bildandet av ett sällskap, Kungliga samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia. Kungen var, som namnet visar, samfundets beskyddare. Kronprinsen stod som dess första ledamot. Bland de övriga ledamöterna sågs företrädelsevis grevar, statsråd, statliga
0
ämbetsmän och hovfunktionärer. Flera av dem var, i likhet med Stierneld, samlare av handskrifter. Så småningom uppträdde flera av Vitterhetsaka- demiens ledamöter som medlemmar i samfundet och 1828 infördes det i statskalendern. Tanken var att sällskapets verksamhet skulle finansieras genom subskriptioner. Sådana lyckades Stierneld också skaffa, bland annat genom att skicka ett upprop till alla biskopar i landet. De största enskilda bidragsgivarna var kungen och kronprinsen. När Stierneld i ett brev till kungen anhöll om att denne skulle bli samfundets beskyddare förklarade han att sällskapets verksamhet syftade till att rädda ”af förgängelsen hotade gamla handskrifter och att trycka dessa till glädje för skalderna, histori- kerna och statistikerna”. 2
Det är inte känt varför Stierneld bildade en förening i stället för att fortsätta på den väg som han redan hade slagit in på och som i allt väsent- ligt gick ut på att staten skulle ta ett större ansvar för fornminnena. Det är intressant att konstatera att knappt hade Stierneld fått sitt eftertraktade kungliga uppdrag som antikvarisk inspektör förrän han startade en ideell förening för att i ett samfunds enskilda regi bevara fornminnen som föll inom ramen för det kungliga uppdragets ansvarsområde. Allierad med de göticistiska krafter som ville återupprätta statens initiativ och makt över historiebevarandet och samtidigt grundare av ett ideellt sällskap för att i enskild regi främja sådana syften, personifierar Stierneld tidens oklarheter om formerna för detta ansvarstagande, oklarheter som för lång tid framåt skulle prägla historie- och museipolitiken. Med sitt initiativ personifierar Stierneld också början på historien om de fria fornforskarnas och associa- tionsväsendets insteg på den historiepolitiska scenen. Utan att här närmare utveckla ämnet kan man också konstatera att det kungliga beskydd för en- skilda allmännyttiga initiativ som Stierneld lyckades utverka i sig markerar en viktig och livskraftig form, en form genom vilken civilsamhälleligt an- svarstagande för samhällsangelägenheter får sin allmännyttighet sanktio- nerad genom kungligt bifall.
2 Severin Bergh, Kungl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia
En ny tid
Med 1809 års statsvälvning upprättades den liberala staten. ”Från 1809 gick Sverige in i ett nytt skede. Man kanske med en sliten term kan säga att det var nu det moderna Sverige började formas” skriver Tore Frängsmyr i Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år.3 Statsvälvningen
innebar, i korthet, att den styrande makten lades i kungens händer och att den lagstiftande makten delades mellan kung och ständer. Beskattnings- makten förbehölls ständerna, regeringsmakt och domarmakt skildes åt; den dömande makten skulle utövas av oavsättliga domare. Regeringsformen fastslog vissa allmänna fri- och medborgerliga rättigheter: samvetsfrihet, säkerhet till person och egendom, tryck- och yttrandefrihet och en begrän- sad religionsfrihet. Statsvälvningen innebar också en privilegieutjämning; adelns företrädesrätt till statliga ämbeten upphörde och skillnaderna mel- lan skatte- och frälsejord utjämnades till viss del.
Under inflytande av den liberala frihetsideologin, som började fram- träda under 1700-talets slut, kom områden som var starkt statligt regle- rade gradvis att lösgöras från statens sfär, men utvecklingen i Sverige under 1800-talet medförde inte framväxten av en liberal ”nattväktarstat”, snarare innebar liberalismens insteg förskjutningar i uppfattningarna om statens roll, på vilka områden staten skulle vara verksam och i vilken utsträck- ning. Bibehållandet av en stark stat förverkligad genom en auktoritativ och centraliserad kungamakt försvarades av konservativa, medan den liberala oppositionen rymde både riktningar som ställde krav på radikala liberala reformer och mera moderata tendenser. Under loppet av 1800-talets för- sta decennier kom frihet som abstrakt princip och politiskt begrepp i allt högre grad att forma de övergripande politiska och sociala diskurserna. ”En principiell och allmän frihet för näringar, böcker och press, bildandet av föreningar och olika sammanslutningar utgör några av de symbolfrågor inom vilka en universell och principiell frihet framhölls gentemot förbud och regleringar”, skriver Jakob Christensson.4 Lars Båtefalk har karaktä-
riserat det tidiga 1800-talets förändringar som en brytning ”mellan en av
3 Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år (2000), s. 9. 4 Jakob Christensson, Lyckoriket: Studier i svensk upplysning (1996), s. 111.
staten reglerad och kontrollerad samhällsmodell och en frihetlig och med- borgerligt centrerad.”5