Vid bildandet av Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folk- språk och fornminnen fäste Djurklou stor tilltro till vad associationerna kunde åstadkomma för att samla, ordna och skydda landskapets fornmin- nen. Efter några år började han tvivla om utsikterna att få någon mera be- tydande verksamhet till stånd. Föreningens ekonomi var dålig, inte minst på grund av de stora kostnader som tryckningen av dess årsberättelser för- de med sig. Det var si och så med medlemmarnas villighet att betala den årliga medlemsavgiften och med deras engagemang i allmänhet. Förening- ens fortbestånd var beroende av en liten krets av flitiga fornforskare och skriftställare med Djurklou och Herman Hofberg i spetsen. Arbetet var oavlönat och tiden för detsamma en bristvara. Djurklou sökte lösningen på situationen i en ny organisationsform. Han vände sig till Vitterhetsakade- mien och riksantikvarien med en förfrågan om huruvida Nerikes fornmin- nesförening kunde vinna anslutning till Vitterhetsakademien. Förebilden till anslutningen hittade han i Kungliga Lantbruksakademien och hushåll- ningssällskapen. 38
Redan före bildande av Lantbruksakademien, som tillkom 1811, fanns hushållningssällskap på olika håll i landet. Örebro läns hushållningssäll- skap, som bildades 1803, hör till de tidigaste. När Kungliga Lantbruksa- kademien instiftades stadgades som en av dess viktigaste uppgifter att främja inrättningen av hushållningssällskap i de län där sådana saknades. Akademien uppställde förslag till grundstadgar. De vidarebefordrades till länsstyrelserna genom ett kungligt cirkulär. Stadgarna för de enskilda hushållningssällskapen fastställdes sedan av Kungl. Maj:t. Återföringen av information till Lantbruksakademien skedde till en början genom att sällskapens årsberättelser lästes upp vid akademiens sammankomster. Hus- hållningssällskapen är ett exempel, bland många, på en tidig hybridform mellan officiellt sanktionerad akademiorganisation och frivilligförening.
När Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen bildades skrev Djurklou till Gumælius att han inte önskade någon inblandning av riks- antikvarien.
Att deremot RiksAntiqvarien Hildebrand wisat sig likgiltig derför finner jag så naturligt, att det tvertom högeligen skulle förwånat mig om han röjt något äfven det minsta deltagande för wårt sträfvande i detta fall. Hans uppförande emot Dybeck, Holmberg, Mandelgren m: fl: berättigar icke till några förhoppningar. Föreningen behöfver honom ej heller och för min del skulle jag gerna se att wi finge be- drifva saken utan Academiernas inblandning.39
En av de fornforskare som ivrigt ställde sig bakom idén om fornminnes- föreningar var Richard Dybeck, som bidrog till bildandet av Västmanlands fornminnesförening 1861. Dybeck lämnade förslag till stadgar, utarbetade anvisningar för föreningens verksamhet och arrangerade en aftonunder- hållning med folkmusik i Västerås till dess stöd. Dybeck utgav sedan 1842 en egen tidskrift, Runa.40 I Runa publicerade Dybeck beskrivningar och
ofta egenhändiga teckningar av runstenar, ättehögar och fornborgar som han uppspårat under sina resor och fotvandringar från norr till söder. Han återgav sagor och sägner, visor, vallåtar, gåtor och ordstäv, seder och bruk och intresserade sig för medeltida kyrkor, deras gamla inventarier och mål- ningar. Dybeck omgav sig med en krets av medarbetare som lämnade ho- nom underrättelser av olika slag och medverkade i Runa.
Dybeck klagade ständigt på den nya tidens bristande pietet för histori- ens kvarlevor och de folkliga traditionerna. Han höll Vitterhetsakademien och riksantikvarien ansvariga för att fornlämningar förstördes. Dybecks missnöje med Vitterhetsakademien i allmänhet och med riksantikvarien i synnerhet underhölls genom hätska tidningsartiklar och skrivelser. Trots sina antipatier och utfall kallades Dybeck som Vitterhetsakademiens sti- pendiat och korresponderande ledamot på 1840-talet. Akademien lämnade ekonomiska bidrag till Dybecks resor och till tryckningen av Runa.41
Då Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen inledde samarbe- tet med Vitterhetsakademien gick Dybeck ut i offentlig polemik i Aftonbla-
39 Brev från Djurklou, citerat i Waldén (1956), s. 67.
40 Runa utgavs i Stockholm 1842-1845, 1847-1850, 1865 (ny följd) och 1869-1876. 41 Beskrivningen av Dybecks verksamhet bygger på Carl Mangård, Richard Dybeck: Romanti-
det. Han skrev att Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen hade
”ansett sig böra antaga skepnaden af ett bihang till kongl. vitterhets-, his- torie- och antiqvitetsakademien”. Det var ett stort misstag, ansåg Dybeck. Det var inte till de lärda akademierna man skulle ansluta sig, utan till land- skapens allmoge: ”Lär allmogen förstå sina minnesvårdar, så skall den älska dem och gör den det, så blir de vårdande. Verksamheten med och bland folket är således fornminnesföreningarnas lif, håller dem på rätta stråten och förvissar om bestånd.”42 Djurklou replikerade att det viktigaste skälet
till anslutningen var behovet av en antikvarisk tidskrift som fornminnesför- eningarna kunde publicera sina verksamhetsberättelser i. Dessutom kunde de olika fornminnesföreningarnas ledamöter behöva råd och upplysningar från Vitterhetsakademien och riksantikvarien. Djurklou sade sig dela Dy- becks uppfattning att allmogens upplysning var viktig, men framhöll att föreningarnas naturliga ställning var att utgöra en förbindelselänk mellan ”det egentliga folket och landets högsta vetenskapliga institution.”43
Djurklou förklarade några år senare i ett brev till Hyltén-Cavallius att anslutningen till Vitterhetsakademien inte hade inneburit att han svikit sina ideal:
De flesta andra antiqvariska föreningarne hafva i detta fall följt vårt exempel, hvarigenom de vunnit en anknytningspunkt till hvarandra, och Akademien småningom ryckes ur dess isolerade ställning samt göres ’folklig’, hvilket efter mitt förmenande är alldeles nödvändigt. Vetenskapen får ej vidare anses såsom ett statsluxe, och dess idkare ej mera utgöra ett slutet skrå. De måste arbeta för folket och lära sig att ej förbise och förnämnt förakta äfven den olärde dilettanten, hvilken såsom samlare kan göra mycken nytta.44
42 Richard Dybeck, ”Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen”, Aftonbladet 15/2 1862.
43 Gabriel Djurklou, ”Om Nerikes fornminnesförening och dess anslutning till Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademien”, Aftonbladet 8/3 1862.
44 KB. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius samling. Brev från G. Djurklou till G. O. Hyltén- Cavallius 5/2 1865.