Historikern Torkel Jansson har i boken Adertonhundratalets associationer:
Forskning och problem kring ett sprängfyllt tomrum eller sammanslutnings- principer och föreningsformer mellan två samhällsformationer, ca 1800-1870
beskrivit perioden mellan enhetsstatens upplösning och den kapitalistiska statens genombrott kring 1870 som omvandlingssamhället.6 Janssons ut-
gångspunkt är historiematerialistisk. Omvandlingssamhället innesluter övergången från feodala produktionsförhållanden till kapitalistiska, stånds- samhällets gradvisa omvandling till partistaten och omvandlingen från skråsamhällets privilegieorganisation till ”det konkurrensbaserade intres- seorganisationssamhället”.7 Här är inte platsen att gå in på Janssons val av
teoretiska perspektiv och startpunkter. Det som gör Janssons studie intres- sant i det här sammanhanget är hans belysning av hur associationsväsendet vinner insteg under en period som präglas av en grundläggande osäkerhet om riktningen för samhällsutvecklingen. Innebörderna av begrepp som staten och samhället, det offentliga och det privata, det allmänna och det enskilda var stadda i omvandling. Man var osäker på hur samhället skulle organiseras, vilken roll staten skulle spela och vad ett medborgarsamhälle innebar. Det gamla samhällets grundpelare, kungamakten, ståndskorpora- tionerna och kyrkan, försvagades stegvis. Ståndssamhället föll sönder, nya samhällsklasser uppstod, kyrkan förlorade gradvis sin makt och de frireli- giösa rörelsernas medlemmar blev allt fler. Det äldre samhällssystemet var i upplösning och man kunde inte på förhand veta vad som skulle träda i dess ställe.
Den osäkerhet som präglade omvandlingssamhället, tillsammans med den liberala samhällsmodellens betoning av individens frihet, öppnade upp för ett större medborgerligt engagemang och nya idéer om samhällets orga-
5 Lars Båtefalk, Staten, samhället och superiet: Samhällsorganisatoriska principer och organisato-
risk praktik kring dryckenskapsproblemet och nykterhetssträvandena i stat, borgerlig offentlighet och associationsväsende c:a 1770-1900 (2000), s. 157.
6 Jansson (1985). 7 Ibid., s. 238.
nisering. Associationerna, som byggde på den frivilliga sammanslutningen som form för allmänintressets organisering, växte fram. Associationstan- ken fick sitt genombrott under 1830-talet och försvagades i betydelse först efter år 1870, hävdar Jansson.8 Periodiseringen motiveras bakåt av libera-
lismens insteg i det politiska och sociala livet och framåt av partisystemets framväxt och massrörelsernas uppkomst, en fullt utvecklad kapitalism och expanderande industrialism. Associationsväsendet äger sin motsvarighet i Jürgen Habermas teori om framväxten av en ”borgerlig offentlighet”.9
Associationsväsendet, menar Jansson sammanfattningsvis, framträdde som en form av samhällsorganisation under den gradvisa övergången från feodalstaten till den kapitalistiska staten. Då övergången mellan dessa två samhällssystem var en långsam process uppstod ett samhällsorganisatoriskt ”tomrum”. Undertiteln till Janssons studie ”ett sprängfyllt tomrum” syftar på förhållandet att tomrummet var sprängfyllt av samhällsalternativ, av as- sociationsbildningar.
Henrik Schück beskrev konsekvenserna för Vitterhetsakademien av 1809 års statsvälvning som följer:
Den politiska systemförändringen, som för Sverige fick så stor bety- delse, gick heller icke akademien spårlöst förbi. I den nya regering- en kommo nämligen tre av akademiens ledamöter att inträda såsom statsråd, Lars von Engeström, Rosenblad och Adlerbeth. Hovkans- lern var den 1810 invalde Wetterstedt och statssekreterare för eck- lesiastikexpeditionen blev Rosenstein. […] Hos allmänheten hade Napoleonkrigen och Finlands förlust framkallat en stark patriotisk rörelse, som till följd hade ett ökat intresse för Nordens fornålder, och därmed hade den forna likgiltigheten för akademiens göranden och låtanden snarare förbytts till ovilja mot den i förhållande till fornforskning och fornvård så apatiska ’medaljakademien’.10
Det blev betydelsefullt att flera av akademiens ledamöter upptogs i den nya regeringen. Lars von Engeströms roll i inrättandet av ett antikvitets- ämbete för Nils Henrik Sjöborg belyser detta.11 Att tiden såg en nyfödd
patriotisk rörelse vittnar bland annat bildandet av Götiska förbundet om.
8 I skenet av museihistorien är påstående inte riktigt, se kap. 11. 9 Habermas (1984).
10 Schück (1943), vol. VII, s. 211. 11 Se kap. 2.
Man bör dock hålla i minnet att bärarna av denna rörelse i början av 1800- talet begränsade sig till en liten krets. Den såg som sin uppgift att sprida hågkomsten av fosterlandets fornstora dagar och att fostra folket till fos- terlandskärlek. Nidbilden av ”den gamla” akademien, ”medaljakademien”, och dess ointresse för fornforskning och fornvård hade Schück övertagit från Götiska förbundet. Både före och efter tillkomsten av Schücks his- torik har omvandlingarna i början på 1800-talet dramatiserats på samma sätt: Historiebevarandet steg från sin plats i kulisserna till scenens mitt. Mera sällan har historiebevarandets historieskrivare uppmärksammat att detta sker samtidigt som omvandlingssamhället inträder och gradvis, så småningom helt genomgripande, förändrar historie- och museipolitikens förutsättningar.
Det var osäkert vad historiebevarandet syftade till, vilken mening som historiebevarandet hade i en liberal stat, vad allmänintresset omfattade, vad historien skulle handla om och på vilka legitimitetsgrunder bevarandet av minnena vilade. Det var osäkert vem som ägde ansvaret för historiebeva- randet, vilken roll staten skulle spela, vem som ägde fornminnena och i vilken samhällssfär vården av dem hörde hemma, i den privata eller den offentliga. Omvandlingssamhället medförde, kort sagt, omvandlingar som i grunden förändrade förutsättningarna för och meningen med historie- bevarandet. Lika lite som 1800-tals människan kunde förutse samhällsut- vecklingen på lång sikt, kunde hon förutse vad historiebevarandets roll i denna skulle bli. Brytningen ”mellan en av staten reglerad och kontrolle- rad samhällsmodell och en frihetlig och medborgerligt centrerad”, för att ånyo citera Båtefalk, förändrade historiens politiska, sociala och kulturella rum.12
Götiska förbundets strävanden att förmå staten att axla rollen som his- toriebevarandets huvudansvarstagare, formulerat som ett återupplivande av 1600-talets historiepolitik, de lagar som då trädde i kraft och de institu- tioner som bildades, rymde därför en paradox. Man kunde knappast åter- insätta enhetsstaten, och inte heller återkalla de sociala, religiösa, veten- skapliga och politiska grunder för bevarandet av minnena som var legitima under stormaktstiden. Jag har i föregående kapitel belyst hur böndernas äganderätt till jord tvingade till förändringar av fornminneslagstiftningen och att 1666 års plakat efter 1809 stod i strid med grundlagen. Det är också
belysande för historiebevarandets nya och osäkra villkor, att 1828 års för- ordning, till skillnad från 1666 års plakat, lämnade mycket knapphändiga uppgifter om vad historiebevarandet syftade till och vilken mening som minnena hade. I 1666 års plakat uttrycktes däremot att förbudet gällde alla ”antiquiteter”, kvarlevor och efterdömen av ”framfarne Sweriges och Götha Konungars, sampt andre theras Förnämlige Mäns och Vndersåtars Manlige bedrifter” och alla ”monumenter” av konungar, drottningar, fur- star, riddarskapet och kyrkans män som illustrerade ”Wåra Förfäders och heele Wårt Rijkes odödelige beröm.”13
För 1600-talets fornforskare kunde alla viktiga monument, särskilt run- stenarna, hänföras till namngivna personer i de förflutna. De sattes in i en berättelse om kungamakten och man skapade kungalängder som kunde ledas tillbaka till Israels stammar.14 Förmyndarregeringen utfärdade Kongl:
Mayst:s Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter i no-
vember 1666. I ett brev till De la Gardie i september samma år påpekade Johan Hadorph det önskvärda i att Kungl. Maj:t utfärdade ett plakat ”om Antiquiteternas conservation i Rijket” och tillade ”hwilket wore itt högt- berömligt tingh emot dheras allmenne och daglige förödande, som mäst af hwar man i landet skier”.15 Hadorph fortsatte:
Sådant när en behiertat Patriot tager j ögnesichte och förer sigh till sinnes, kan han icke annat än högeligen beklaga den incuriositeet och skötzlössheet, som vti wårt fädernesland till sådant, att ehuru- wähl månge förnämme och ringare män i Landet ähra, som sådanne monumenter högeligen älska, ähra och sigh af dem förlusta, så fin- nes doch fast fleera, som till sådant platt ingen willie, benäghenheet och wårdnat draga, vthan fast mhera lust och glädie, när dhe sådan- ne monumenter kunna nederrijfwa, förstöra och alldeeles till ruin och förtappelse sampt sijne redelige förfäders åminnelse till förö- delse och af wägen rödiande etc. Dätta när man rätt besinnar och förnimmer många af sådana monumenter wara till Rijksens heder och beröm vthi gamlbe fäderneslandsens Historier mentionerade
13 Kongl: Mayst:s Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, 1666.
14 Se t.ex. Jean-François Battail, ”Kulturarvet och det nationella självmedvetandet: En idé- historisk skiss”, Modernisering och kulturarv, ed. Jonas Anshelm (1993); Ola W. Jensen (2002), kap. 3 och 4; Lindroth (1997).
och införde, som fördenskuld böre till effterkommanderne förswa- ras och bewaras […]16
Inom Götiska förbundet vårdades, som namnet avslöjar, minnet av den gö- tiska historieskrivningen; förbundet kunde ju också bland sina medlemmar räkna fornforskare som Pehr Tham. I Götiska förbundet läste man med intresse de gamla göternas famösa verk. De skulle inte avvisas, framhöll man. Visserligen var somligt dåraktigt men göterna hade sökt folksjälen och lyckats att uttrycka den. Ur förbundets perspektiv hörde göterna på sitt sätt till nationens hjältegalleri. Förbundet ville återvinna Sveriges och svenskarnas, som man ansåg, storslagna förflutna. 17