Etnografisk ansats?

Musikpedagogik har under 1990-talet i Sverige etablerats som en egen forskningsdisciplin där flera avhandlingar och uppsatser har inslag i varierande grad av vad som ibland kallas etnografisk ansats. Qvarsell (1994) talar om pedagogisk etnografi som hon relaterar till etnometodologi och även fenomenografi.

Folkestad (1996) understryker skillnaden mellan en etnografisk studie och en studie med etnografisk forskningsansats och menar att en viktig egenskap hos en etnografisk ansats är att utformningen är öppen för att förhindra att ett möjligt utfall av studien begränsas:

Here open and openness refers to the holistic approach taken to the problem, not deciding in advance what variables or aspects of the problem that are to be focused upon, and thus limiting the outcome of the study (s. 92).

Owe Ronströms (1992) skildring av musik och dans hos jugoslaver i Stockholmsområdet är utförd ur ett musiketnologiskt perspektiv med helt igenom etnografisk metod. I pedagogisk forskning med etnografisk ansats studeras oftast ett eller flera fall av en deltagande observatör. Exempel på detta är Folkestads (1996) studie av högstadieelevers musikskapande med datoriserade verktyg, Saars (1999) undersöknng av

unga musikers lärande och Heilings (2000) studie av förändringsarbetet i ett brassband är exempel på detta.

I en av de vanligaste metodböckerna på svenska om etnografiska metoder, Merriam (1994) beskrivs en fallstudie (eng. case study) som icke-experimentell forskning syftande till att undersöka en specifik företeelse. Vidare är en fallstudie deskriptiv och ger en omfattande och tät beskrivning av det undersökta. Studien skall bidra till att öka läsarens förståelse av det som studeras.

Saar (1999) menar att hans studie har ett naturalistiskt inslag och därmed är en del av ”en tradition där musik och musikaktiviteter studeras i en autentisk miljö” (s. 67). Sundins huvudundersökning består av tre delar; observationer med tidssampling under barnens fria lek, en experimentell del där varje barn ombads sjunga olika uppgifter och intervjuer med barnens föräldrar kombinerar etnografisk metod med experimentell. Folkestads (1996) studie startar i en situation han själv initialt genererat, men han menar att så snart denna situation skapats och aktiviteterna kommit igång, användes en naturalistisk ansats (eng. naturalistic approach) och betingelserna ändrades sedan inte i forskningssituationen (s. 94). Heilings (2000) studie av förändringsarbetet i ett brassband kan nämnas som en studie som med sin stundtals täta berättarstil lånat verktyg från etnografin.

I likhet med Lindberg (2000) varnar Beach och Kullberg (1996) för ett missbruk av induktiv metod där forskaren har en övertro på att fakta enkelt ska kunna ordnas i kategorier och forma sig till teori, ”hoppa fram”(s. 3). Detta kan innebära att forskaren samtidigt gör ontologiska och epistemologiska antaganden om en realistisk värld där fakta och sanningar existerar oberoende av mänskligt vetande, något som i själva verket, enligt Beach och Kullberg, är motsatt den senare etnografins idé.

Forskning i miljöer där man är känd kan leda till problem av etiskt slag. Kanske har forskaren i sitt projekt med personer som han sedan kommer att arbeta tillsammans med, vilket kan leda till problem vid publiceringen av forskningen. När forskaren använder sig av informanter som denne redan är bekant med kan detta innebära ett validitetsproblem (Patton, 1990; Merriam,1994; Beach & Kullberg, 1996). För lärare, som ofta forskar i sin normala arbetsmiljö, kan frestelsen bli stor att glida ur forskarrollen och tillbaka in i lärarrollen. Genom att utveckla undersökningen från en didaktisk inriktning mot en renodlat forskningsperspektiv blev det lättare för mig att stanna kvar i en tydlig forskarroll, vilket som tidigare nämnts innebar att barnen inte uppfattade mig som lärare i klassen.

Betoningen på forskning som en kreativ process av meningsskapande passar väl samman med begreppet kunskapa som i Nationalencyklopedins ordbok ges betydelsen speja, rekognoscera, ge sig ut i terräng för att spana och inhämta kunskap. Att kunskapa kan således innebära att skapa något nytt, antingen för individen eller på kollektiv nivå. Detta nya kan vara en kompetens att utföra och förstå något helt nytt, eller på ett nytt sätt. Det kan också innebära en breddning eller fördjupning av något. Beach och Kullberg (1996) poängterar en viktig skillnad mellan att upptäcka i meningen att ”finna” något och att upptäcka i meningen ”skapa, lokalisera, blottlägga” (s. 7). Etnografisk forskning ses av Beach och Kullberg som ”en kreativ process av meningsskapande” (s. 7), där förförståelsen utgör utgångspunkten för undersökningen. Carlgren (1994) använder formen kunskapande och menar att skapande verksamhet kan ses som en form av kunskapande som kräver fantasi och förmåga till ovanliga associationer. Carlgrens definition har bäring såväl på kreativ verksamhet som exempelvis barnens musikskapande i den föreliggande studien som på forskningsarbete.

Synen på forskning som en skapande verksamhet bildar en viktig utgångspunkt för forskning inspirerad av etnografi. Forskaren använder sin förförståelse för att under studiens gång på ett reflexivt sätt utveckla forskningsprojektet, både vad gäller metoder för dataproduktion, metodologi, analysmetoder och kopplingar till existerande teorier. Abduktionen, som diskuteras längre fram i detta kapitel (se 4.3.3), blir ett naturligt analysredskap i denna typ av forskning. Även rapporteringen, skrivandet, kan ses som en kreativ verksamhet. Geertz (1973) påminner om att skrivandet innebär en tolkning, att det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en konstnärlig process (s. 15). Etnografen, menar Geertz, fångar en social diskurs och fixerar den till en form som är möjlig att granska. Handlingar skiljs från sitt ögonblick när de representeras av skrift, inskription:

The ethnographer ”inscribes” social discourse; he writes it down. In so doing, he turns it from a passing event, which exists only in its own moment of occurrence, into an account, which exists in its inscriptions and can be reconsulted. (s. 19)

Etnografi innebär, enligt Geertz med ett uttryck han lånat av Gilbert Ryle, en tät beskrivning, thick description. Det som beskrivs är inte bara händelser och utsagor, utan de meningar och innebörder som dessa bär.

Under arbetet med undersökningen av barnens musikskapande blev jag ofta tvungen att snabbt gripa tillfällen i flykten, anpassa mig och improvisera. I kvalitativ forskning kan datainsamling och design ibland

ske under former där gränserna mellan forskning och pågående verksamhet är oskarpa. Patton (1990) uttrycker detta:

The distinction between research and action becomes quite blurred and the research methods tend to be less systematic, more informal, and quite specific to the problem, people, and organization for which the research is undertaken. (s. 157)

I den föreliggande studien har utformning, datainsamling, analys och forskningsfråga utvecklats reflexivt under pågående forskningsprocess. Kvalitativa data har samlats in i form av intervjuer, deltagande observation och inspelade musikdatafiler.

Sammanfattningsvis kan sägas att föreliggande avhandling är att betrakta som en kvalitativ studie, till en del inspirerad av etnografins sätt att se på data och datainsamling och där ett försök har gjorts att med en vad som skulle kunna kallas rik beskrivning leva upp till förtjänsterna hos etnografins täta beskrivning.

4.2.2 Intervjuer

Synen på barn som uppgiftslämnare om sig själva har på senare tid förändrats. Barnpsykologen Gunvor Andersson (1998) tar upp olika aspekter av denna utveckling. Tidigare var det inom behandlingsarbete vanligt att kunskap om barn hämtades från föräldrar, lärare, läkare och andra. Genom observationer, tester, sociala akter, journaler och andra vuxenorienterade kanaler hämtades information om barnen. En förändring har skett i riktning mot ett intresse för barn som aktiva subjekt med egna upplevelser, kunskaper och erfarenheter. Psykologisk vetenskap har enligt Andersson traditionellt förmedlat en bild av barn- domen som en förberedelse för det vuxna livet. Barnen blir, med detta synsätt ett slags ofärdiga vuxna. På liknande sätt, menar Andersson, har sociologin mest intresserat sig för hur barnen formas av de vuxnas samhälle. Barnen blir då passiva objekt för vuxnas handlande och för samhällets åtgärder. Andersson menar att barnet är aktivt i konstruktionen av sitt eget sociala liv.

Sundin (1998) refererar till tidigare forskning om barns musik- skapande som vuxenorienterad och normativ: ”The normative adult- oriented perspective dominated in the abscense of empirical findings on music in childhood” (s. 38). Ett exempel på detta ser vi när Kratus (1989) i sin studie bad barnen att komponera en ”brand-new song” (s. 9) medan han i själva verket som forskare och vuxen menade att de skulle skapa ”an unique sequence of pitches and durations that its composer can replicate” (s. 8).

En individs biologiska ålder utgör bara ett av många möjliga perspektiv på individen. Kön, etnicitet, socioekonomisk tillhörighet och familjeförhållanden är exempel på andra faktorer. Rasmusson påpekar (1998) att ”det finns inte ett barnperspektiv, utan flera. Eftersom begreppet barndom varierar historiskt, kulturellt och socialt kommer begreppet barnperspektiv att göra detsamma” (s. 69). Kjørholt, (citerad i Rasmusson, 1998) konstaterar att ”barneperspektivet er en voksen konstruktion” (s. 70).

Arnstberg (1997) menar att ”etnografer samtalar med folk och bevarar på så sätt såväl samtal som sina egna frågor och kommentarer” (s. 79). Han beskriver hur han i sin tidiga etnologiska forskning hade uppfattat intervjupersonen som ett objekt som skulle leverera värdefulla förstahandsuppgifter till forskaren för att sedan tjugo år senare inta en spegelvänd uppfattning. Den intervjuades svar utgör i stället ”skärvor som refererar till ett någorlunda sammanhängande tankemönster, som den intervjuade behärskar i sin dagliga tillvaro” (s. 89).

Svagheter i relationen mellan intervjuare och informant diskuteras av Säljö (1997). Säljö menar att intervjudata skildrar hur intervjupersonerna finner lämpligt att svara när frågan ställs. Enligt Säljö tar många forskare för givet att alla yttranden från informanter kan ses som tecken på ”sätt att erfara” (s. 177). De problem Säljö tar upp har bäring på intervju- metoder i allmänhet och relaterar till forskningsmetodens validitet. Säljö påpekar att om forskaren finner att ett område kan erfaras på ett begränsat antal sätt kan detta lika gärna ses som att ”det finns ett begränsat antal sätt att tala om ett fenomen som en individ erfar i en speciell situation” (s. 178, min översättning). Förstår intervjupersonen vad intervjuaren menar med sina frågor och kan han eller hon svara på dem? Är det säkert att intervjupersonen svarar på frågorna eller vill svara även om han eller hon kan svara? Om intervjupersonen egentligen inte svarar på den fråga som forskaren ställt utan i stället avger något slags svar i alla fall för att uppfylla sin ”kommunikativa plikt” (s. 177) när en fråga ställs, eller kanske inte vill visa att han inte förstått frågan, inser då forskaren detta?

Geertz (1973) påpekande att handlingar som representeras av skrift och därmed skiljts från sitt ögonblick, får konsekvenser för validiteten. När forskaren, genom att skriva ut dem, överför forskningsintervjuer till skrift för att sedan hantera dem som ett slags objektiva data, uppstår såsom tidigare nämnts, validitetsproblem eftersom skillnaden mellan muntligt tal och skriftspråk oftast är stor. Kvale (1997) menar att utskriften i grunden är en överträdelse som förvandlar muntlig diskurs

till skriftlig diskurs. Jag menar att om forskaren gör intervjuerna själv, tar upp dem på band och sedan själv skriver ut dem (se nedan), minimeras validitetsproblemen avsevärt.

Genom användandet av en intervjuguide vid intervjuerna säker- ställdes att alla intervjuer berörde samma ämnen (Kvale, 1997; Patton, 1990). Intervjuerna kan därigenom betraktas som ”halvstrukturerade” (Kvale, 1997, s. 121). Intervjuerna spelades in på band och skrevs sedan ut i sin helhet. Inspelning på band av intervjuer föredras av Arnstberg (1997) och Merriam (1994) framför att anteckna under intervjun eller efteråt. När forskaren spelar in en intervju på band visar man den intervjuade att det som sägs tas på allvar (Andersson, 1998). Om forskaren inte har tid eller resurser att göra en ordagrann utskrift av intervjun förslår Merriam (1994) att denne gör en loggbok över intervjun. Loggen kan också innehålla forskarens egna reflektioner. Viktiga utsagor bör alltid citeras ordagrant. I den föreliggande studien användes förfarandet med intervjulogg i ett fall vid en gruppintervju med dålig ljudkvalitet.

Den i avsnitt 4.1.2 beskrivna metoden att spela upp barnens musik vid intervjutillfället kan liknas vid den av Alexandersson (1994) beskrivna

stimulated recall som en metod för att ”påminna en person om det egna

tänkandet under en tidigare episod” (s. 34).

Som en konsekvens av ovan förda resonemang var det naturligt att personligen göra alla intervjuer med barnen i undersökningen och även själv skriva ut dem. Undantag var fyra kortare intervjuer i studiens inledning som utfördes av en lärarkandidat. Mycket av det som sker vid en intervju utgörs av kroppsspråk, tystnad och stämningar i rummet. Allt detta kräver att forskaren själv gjort intervjun för att sedan också själv kunna göra en så bra utskrift av intervjun som möjligt (Kvale, 1997; Säljö, 1997). Vid ett flertal tillfällen hade jag nytta av min erfarenhet som lärare, mina erfarenheter av mina egna barn i samma ålder som barnen i undersökningsgruppen och av min kännedom om stadsdelen.

Vid några intervjusituationer fick jag ökad kontakt genom att på ett någorlunda initierat (i alla fall av barnen accepterat) sätt kunna tala om pojkfotboll, ponnyridning eller aktuella filmer. I samtalen med några av barnen underlättades samtalen av min rudimentära kunskap om kultur och musik i Mellanöstern. En av flickorna var i början inte så tillgänglig och verkade även känna blyghet över att tala om musiken i familjen. Hon berättade om en släkting som spelade och tvekade eftersom hon inte visste vad instrumentet hette på svenska. Efter att vi tillsammans

konstaterat att detta hette saz både på hennes hemspråk och på svenska och att jag själv hade en saz hemma, flöt vårt samtal litet lättare.

Sammantaget underlättades kontakten med barnen i studien i hög grad av mina personliga erfarenheter av barn i samma ålder som deltagarna och av kunskaper inom några av de områden som de var intresserade av. Därigenom kan det antas att tillförlitligen i de utförda intervjuerna stärkts.