Musikskapandet började, som beskrivits, med en uppvärmning där barnen prövade olika idéer, spelade på synten eller experimenterade med olika instrumentljud. Barnen bekymrade sig i allmänhet inte för att de inte skulle bli nöjda med musiken. En förklaring till detta kan vara att de kände sig trygga i förvissningen om att de när som helst kunde göra ett nytt stycke. På detta sätt blev påbörjandet av musikskapandet förbundet med föreställningar om att avsluta och spara musiken.
Vid intervjuerna med barnen diskuterades varifrån de fick idéer till musik och hur de tänkte i samband med arbetet med att skapa ett musikstycke. Ofta uppstod idéerna på olika sätt under tiden som barnen spelade. Ibland fanns de musikaliska idéerna redan sedan tidigare i någon form och sattes sedan i verket med synten och datorn som redskap. Även i dessa fall fanns det stort spelrum för nya infall och idéer. De flesta deltagare hade, som tidigare nämnts, redan erfarenheter av musikinstrument hemma, hos släktingar eller kamrater.
Deltagarna hade inte alltid lätt att förklara hur de kom i gång med musikskapandet och beskrivningarna kunde ofta bli oprecisa som ”jag bara hittade på den” eller liknande. När Linus gjorde ett musikstycke i en slags interaktion med Niklas tog han lång tid på sig att först orkestrera alla spåren. Efteråt beskrev han det dock som att han bara satte igång:
Bosse: När du skulle börja, hur visste du hur du skulle göra när du började?
Linus: Jag bara tryckte på några knappar, se´n bara visste jag det. (Linus 97:34-36)
Vad barnen själv sade om sin musikskapandeprocess behövde alltså inte alltid stämma överens med det som observerades vid det tillfälle musik- skapandet ägde rum. Här blev fältobservationerna en viktig källa för data.
Gunborg gjorde musik till Kandinskybilden utifrån tre olika idéer (se 5.2). De två första ville hon inte alls behålla och förklarade varför:
Gunborg: Jag råkade trycka på några andra knappar… på hela låten så råkade jag komma på en ner så här [visar dubbelt nerslag på synten] så jag tyckte inte att jag skulle spara den då. Bosse: Att du får ner fler tangenter… och andra som du inte vill ha
med?
Gunborg: Men jag ville spela den klar.
Bosse: Men den ville du inte heller spara? Gunborg: Nej.
Bosse: Men jag sparade den.
Gunborg: Jag skulle ha hundra låtar om du skulle ha sparat dem alla! (Gunborg 97:99-112)
Gunborgs förklaring att hon velat sudda ut de två första versionerna därför att hon spelat fel är tveksam. De två raderade musikstyckena är helt olika den slutliga versionen och även sinsemellan olika.
Gunborgs känsla av att kunna skapa ”hundra låtar” och att det därför inte blev så viktigt att spara all musik hon gjorde, beskriver på ett bra sätt hur barnen i allmänhet såg på sina musikstycken: som något obeständigt, flyktigt och ständigt föränderligt.
Ibland fanns en otålighet som yttrade sig i en vilja att genast fortsätta med nya idéer. Ferhad ville radera ett musikstycke han inte var nöjd med: ”Jag gjorde många fel och ibland råkade jag trycka fel och sån´t”. Han tyckte då inte att det var någon idé att spara musiken, ”du vet jag kanske hittar på en annan, bättre” (Ferhad 97:116-120). För Ferhad var det inte en fråga om att rätta till ett fel, eller att ändra en idé, utan det handlade i stället om att göra ett helt nytt musikstycke.
Ninna demonstrerade vid genomlyssningen av Kandinskystycket, genom att sjunga, hur hon gjort slutet med fade out (diminuendo):
Ninna: Ja, och jag vet hur jag gjorde slut! (Mm) När man ser en sångare (småpratar) Jag kan rita på ett stort papper. (Ninna ritar på baksidan av kopian) Här är ett långt ljud… och så blir det kortare och kortare och kortare… till slut så slutar det.
Bosse: Och så gjorde du ett ljud som var så, menar du?
Ninna: Ja (sjunger svagare och svagare). Till slut så blir det… det verkar fint så. Jag tycker att jag kunde göra så.
(Ninna 97:107-117)
Barnens förhållande till den musik de skapat framstod som ganska sorglöst och de såg själva på sina musikstycken som något föränderligt, något som i nästa ögonblick kunde ersättas av en ny och annorlunda idé. Det var därför ofta svårt att i efterhand säkert avgöra vad som var en
bearbetning av en idé och vad som i själva verket var en helt ny idé. Flera av de musikstycken som bestod av flera steg kan ur denna aspekt samtidigt betraktas som flera separata stycken och som utveckling av ett och samma stycke.
Linus förklarade hur han gjorde när han skapade musik: Linus: Man trycker på några knappar och sån´t.
Bosse: Tänker man på något särskilt?
Linus: Nej, man bara kör väl. Man bara gör. Bosse: Mm. Och om det blir bra så…? Linus: Så blir det väl bra.
Bosse: Och om man inte gillar det så…? Linus: Så gör man om.
(Linus 98:245-253)
Linus uttryck ”man bara gör” sammanfattar väl vad som i de flesta fall skedde när arbetet med musikstyckena kom igång. Barnen satte igång direkt med just att göra.
Ferhads och Naims långa musikstycken med sina varierade musikaliska motiv, formler, är illustrativa exempel på hur musiken skapas i handling. Niklas och Linus vildsinta spelande med mängder av instrumenterade spår är andra exempel, liksom när Ninna i ett flowliknande tillstånd sjunger samtidigt som hon spelar in sin Kandinskymusik.
För flera av barnen var det helt naturligt att musik bara dök upp, antingen helt spontant eller genom att använda olika trick och tekniker de upptäckt. Hannah berättade hur hon ibland för sig själv agerade medmusikant i situationer där hon hörde musik:
Om det inte är någon som sjunger lägger jag till sången liksom. Då är det jag som hittar på sången. Även om det inte är någon sång till så lägger jag till en sång … Om du t.ex. sitter och spelar så kommer jag och tänker på musiken då tänker jag till en sång där. (Hannah 98:83-88)
Hannah berättade också hur hon på olika sätt tolkade sina tankar och känslor i musik och även medvetet framkallade idéer till musik genom att tänka på särskilda saker (se 5.8).
Niklas var van att skapa och tyckte inte att det är svårt att hitta på saker, vare sig det nu är musik, bilder eller berättelser: ”Det är bara att göra så här (visar på synten och sjunger till)”. Han berättade att han ofta hörde musik inom sig när han ritade eller skrev berättelser.
Man tänker. Man testar först på alla sånger, det ska passa. Jag och min kompis, vi gjorde musik. Först testade vi med alla sorters ljud, se´n spelade jag, så sa vi ”gör du det, så gör jag det” så blev det jättebra musik. (Ferhad 98:250-254)
Som nämnts i avsnitt 6.1 kunde de musikaliska idéerna även bestå av ”gamla” uppslag och idéer som utvecklades eller anpassades till den nya situationen, även om direkta musikaliska citat inte var så vanliga. Gunborg övade ofta i förväg på sina musikstycken innan hon spelade in dem. Att ”öva litet länge och se om det passar” som hon uttryckte det. Det verkade som om Kandinskymusiken krävde något extra och att Gunborg fick svårt att använda gamla idéer. Vid analysen av hennes Kandinskystycke framkom hur hon först prövade två gamla idéer som hon sedan förkastade till förmån för en helt ny idé. Denna nya idé fick Gunborg under tiden som hon spelade. Hon övade på den innan hon spelade in. Hon gjorde sedan en sista inspelning eftersom hon ”spelade fel på ett ställe” (Dagbok 97b:235). Gunborg förklarade hur hon tänker när hon gör musik:
Gunborg: Jag tror att kanske att jag tänker litet på… jag tänker så: att jag prövar den här, så prövar jag kanske denna också och sätter dem tillsammans [visar på synten] och då blir det såhär och såhär… [visar igen]. Om jag spelar för mycket kan jag inte sluta [småskrattar].
Bosse: Om du nu skulle göra litet musik idag, vill du då att det ska handla om något, eller får det bli som det blir?
Gunborg: Ja, det är egentligen så här att… om jag kanske börjar så här [visar] det kanske blir ett vattenfall då.
(Gunborg 97:264-277)
Gunborg hade kanske tänkt återanvända en idé från arbetet med Vattenmusiken, eller också var "vattenfallet" bara ett spontant infall i en nya kontext.
Hennes mest spektakulära metod för att skaffa fram nya idéer kunde vi läsa om i hennes portfölj, där hon berättade om sin lek att hon hade en dator i hjärnan (se 5.2). Gunborg hade således ett stort register av tekniker och metoder för att generera musikaliska idéer.
Musikskapandet framställs av barnen som en intressant, men också vardaglig aktivitet och som vi sett i detta avsnitt hade de en uppsjö av metoder för att producera musikaliska idéer. Barnen var i allmänhet säkra på att när de väl satte igång så skulle idéerna också komma och några deltagare satte sin tillit till själva aktiviteten: ”man bara kör väl, man bara gör” som Linus uttryckte det. Andra deltagare hade som vi sett mer sofistikerade metoder för att frambringa uppslag till musikstycken.