Varför leker vi?

Forskning om lek utgår ofta från föreställningar om att det främst är barn som leker. Även högre stående djur anses dock ha förmåga att leka (Huizinga, 1955; Bateson, 1972; Knutsdotter Olofsson, 1999). I gamla tider innefattade ordet lek även vuxnas aktiviteter som exempelvis ordet

s å n g l e k antyder. Knutsdotter Olofsson beskriver lek som

”låtsasverksamhet” och att det lekfulla beteendet måste tolkas utifrån lekens mening.

Inom psykoanalytisk teori tänker man sig att lekfull upprepning kan ses som ett sätt att bemästra hotfulla upplevelser och i lekhandlingar bearbeta det som är svårförståeligt eller smärtsamt (Aronsson, 1993). Winnicott (1981) tänker sig att den skapande leken sker i ett potentiellt utrymme mellan spädbarnet och modern, ett ”tredje område för människans sätt att leva” (s. 140).

Inom reformpedagogik och olika estetiska teorier betonas lekens egenvärde medan man i olika stadieteorier betraktar leken som ett viktigt medel i barns utveckling (Knutsdotter Olofsson, 1999). För Piaget består leken övervägande av assimilation och ett minimum av ackommodation. Med assimilation menar Piaget repetition av redan inlärda mönster, medan ackommodation enligt Knutsdotter Olofsson (1999) innebär att ”barnet ändrar eller modifierar gamla scheman efter omvärlden och dess krav eller skapar nya scheman” (s. 141). Piaget delar in leken i (a)

övningslek (mastery play) som sker under den sensomotoriska perioden

(Piaget, 1976a), (b) symbollek (symbolic play) som utvecklas ur övningslek och hör till den preoperationella perioden (Piaget, 1976c) och (c) regellek som bygger på symbollek (Piaget, 1976b). I Piagets indelning utvecklas leken ständigt mot allt högre nivåer, avgränsade i olika steg.

Vygotskij (1976) betonar i stället lekens meningsskapande sida: Henceforth play occurs such that the explanation of why a child plays must always be interpreted as the imaginary, illusory realization of unrealizable desires. (s. 539)

Fram till treårsåldern var barnet hänvisat till det visuella fältet. När barnet börjar leka låtsaslekar, ”som om”, förändras förhållandet mellan det visuella fältet och meningen: ”Thought is separated from objects

because a piece of wood becomes a doll and a stick becomes a horse” (s. 546). Barnets lek är fantasi-i-handling.

Huizinga (1955) vänder sig mot försök att definiera lekens biologiska funktion utifrån antagandet att leken måste tjäna något som inte är lek, att leken måste ha något slags biologiskt syfte. Huizinga räknar upp en mängd sådana vanliga förklaringar som att leken ses som en urladdning av överskottsenergi, tillfredsställer en instinkt att härma, ger träning inför det allvar som livet kräver senare. Leken förklaras ibland som en övning i återhållsamhet, en medfödd drift att träna en särskild färdighet eller som en avreaktion för skadliga impulser. En liknande hållning intar Caillois (1961) som anser att leken är sitt eget ändamål och att dess funktion inte är övning eller att utveckla färdigheter. Huizinga ser inte lek i första hand som en biologisk aktivitet, utan betraktar i stället leken som ett viktigt kulturellt fenomen. I sitt förord skriver Huizinga (1955):

We find no reason to abandon the notion of play as a distinct and highly important factor in the world’s life and doings … play is to be understood here not as a biological phenomenon but as a cultural phenomenon.

Huizinga menar att i stället för att söka efter biologiska förklaringar bör intresset riktas mot leken själv och vad den betyder för den som leker och han ställer frågan: ”What actually is the fun of playing?” (s. 3). Han ser leken som en meningsfull aktivitet och som en social konstruktion: ”We […] shall consider play in its manifold concrete forms as itself a social construction” (s. 4). Han vänder sig mot en förenklad föreställning om lek som motsats till allvar. Leken är i sig själv inte komisk, vare sig för deltagare eller publik; exempelvis kopplas lekar som fotboll och schack sällan till skratt. Huizinga anser att leken befinner sig utanför visdom och dårskap, sant och falskt, gott och ont. Han menar vidare att leken inte har någon moralisk funktion. Mera osäker är han när det gäller förhållandet mellan lek och den estetiska domänen, men anser att det finns många och nära förbindelser mellan lek och skönhet. Leken, menar Huizinga, blir till ett ackompanjemang, ett komplement och en integrerad del av våra liv:

[Play] adorns life, amplifies it and is to that extent a necessity both for the individual – as a life function – and for society by reason of the meaning it contains, its significance, its expressive value, its spiritual and social associations, in short as a culture function. (s. 9)

Csikszenmihalyi (1992) kallar handlingar autoteliska – av grekiskans auto (själv)och telos (mål) – när vi utför dem för deras egen skull utan någon förväntad vinst eller fördel. I autoteliska handlingar blir handlingen i sig till belöning. Autoteliska upplevelser lyfter livet till en annan nivå, anser

Csikszenmihalyi. Han myntade begreppet flow för att beteckna optimala upplevelser:

En känsla av att ens förmåga räcker till för att klara av den utmaning man står inför, att man befinner sig i ett målinriktat handlingssystem styrt av regler som ger besked om hur man klarar sig. Koncentrationen är så intensiv att uppmärksamheten inte räcker till för ovidkommande saker. Medvetenheten om det egna jaget försvinner och tidsuppfattningen förvrängs. De aktiviteter som skapar en sådan upplevelse är så tillfredsställande att man är villig att utföra dem för deras egen skull utan sidoblickar på vad man kan vinna på det, eller på att de eventuellt är svåra eller farliga. (s. 96)

I sina undersökningar fann Csikszenmihalyi ett samband mellan olika typer av flowupplevelser:

De ledde till en känsla av upptäckt, en kreativ känsla av att försätta upplevaren i en ny verklighet som förde personen till högre prestationsnivåer och ledde till medvetandetillstånd som han tidigare inte drömt om. (s. 99)

Csikszenmihalyi (1992) nämner aktiviteter som musik, bergsbestigning, dans, segling, schackspel och liknande som särskilt lämpliga för att uppnå flow, aktiviteter som alla kan beskrivas som i vid mening olika former av lek och spel, en koppling som han också själv gör. Musikupplevelser framhålls som centrala i flowbegreppet. Detta gäller musiklyssnande i allmänhet och det egna musikutövandet i synnerhet: ”för dem som lärt sig spela finns ännu större källor till njutning” (s. 140).

Den personlighetstyp som i huvudsak gör saker för deras egen skull och inte för att uppnå yttre mål kallar Csikszenmihalyi (1992, 1999) en

autotelisk personlighet (se ovan). Individer med en autotelisk personlighet

har särskilt lätt att uppleva flow anser han. Sådana individer kan enligt Csikszenmihalyi (1999) uppleva flow ”i arbetet, i familjen, när de samverkar med andra människor, när de äter och till och med när de är ensamma utan att ha något att göra” (s. 155).

Ett sätt att tolka Csikszenmihalyis beskrivning av en autotelisk individ kunde vara att säga att personen på olika vis är i stånd att integrera element av lek i sitt dagliga liv. Csikszenmihalyi anser att flow ”driver människor till kreativitet och enastående prestationer” (s. 243).